Tre hederutsatta kvinnor: ”Det här hade vi behövt från samhället”

Nora

Nora har levt under hedersförtryck.

– Det första är att sätta sig in i hedersproblematiken och tro på vad unga berättar. Jag rymde hemifrån som 16-åring och försökte förklara för socialtjänsten att jag hade en pojkvän fast jag inte fick och inte vågade gå hem. Socialsekreteraren sade att: ”Du kanske kommer hit för att du är ett problembarn och hittar på en story för att komma från dina föräldrar”. Orden ”får inte ha pojkvän” borde få varningsklockan att ringa.

– Till slut förstod socialtjänsten att jag inte mådde bra hemma och placerade mig i jourhem, sedan fick jag eget boende. De ville ha familjeterapi, vilket var jättejobbigt. Jag träffade mina föräldrar regelbundet och fick höra dem säga att jag var psykiskt sjuk. Socialtjänsten behandlade mig som ett problembarn, eftersom mina föräldrar porträtterade mig så. Det tog lite kål på studierna men jag hade bestämt mig för att mina föräldrar inte skulle få förstöra min framtid. Jag fick tillräckligt bra betyg för att komma in på universitetet.

– Ensamheten var det tuffaste och jag hade behövt stöd i att bygga upp ett nytt nätverk. Jag förlorade hela mitt sammanhang och gick tillbaka till min familj ett tag, men det funkade inte. Jag fick en stödperson att prata med, det var bra. Men jag hade också behövt terapi eftersom jag var deprimerad och hade panikångest.

– Det hade varit bra om någon hade förklarat vad hedersförtryck är. Att inte kunna sätta ord på vad jag var utsatt för gjorde problemet svårt att hantera. Kunskap gör en också mer vaksam. Min mamma försökte få mig att åka utomlands, men då visste jag mer och förstod vad som skulle kunna hända.

Mina

Mina blev bortgift som tonåring.

– Det behövs mer kunskap om hedersförtryck. I nian pratade jag med skolkuratorn om att jag var orolig för att bli bortgift. Hon sade nej, man kan inte gifta bort barn i Sverige. Hon pratade om att kontakta min familj, om vi hade ett möte skulle allt lösa sig. Jag kände bara nej, nej, nej, det finns inte på kartan att vi har ett möte med min familj. Några månader senare blev jag bortgift. Nu blev jag kontrollerad av både honom och min familj, och utsatt för sexuella övergrepp. Jag gick ner i en djup depression och försökte ta livet av mig flera gånger.

– I skolan pratades det mycket om barns rättigheter men jag tänkte att det bara gällde de svenska barnen. Jag gjorde till exempel aldrig läxorna, dels för att jag inte fick någon hjälp hemma, dels för att jag skulle hjälpa mamma att laga mat, diska och städa. Det ledde bland annat till att jag inte klarade målen i matte i nian. Min lärare visste att jag fick stryk om jag kom hem med ett IG och gav mig godkänt i alla fall. Många såg hur jag hade det, men vågade inte lägga sig i. Om de haft mer kunskap hade de kanske kunnat göra mer, som att kontakta socialtjänsten.

– Jag önskar att någon hade talat om för mig att jag inte var ensam, att det fanns folk som hade gått igenom samma sak och klarat sig. Jag började gymnasiet men slutade när jag gifte mig och blev deprimerad. Efter drygt fem tuffa år började jag jobba. Jag utvecklades snabbt, rymde hemifrån och fick hjälp av mina kollegor till ett skyddat boende.

Sara

Sara blev könsstympad som barn.

– Det hände när jag var liten, innan jag kom till Sverige som 14-åring. I Sverige önskar jag att någon i skolan hade frågat hur jag mådde, om det var något jag funderade på eller behövde hjälp med. Det är inte så lätt att själv börja prata om sitt underliv med sin lärare. Första gången någon ställde frågan var inför min förlossning. Barnmorskan undrade om det var något jag önskade och om det var något jag ville berätta. Äntligen var det någon som frågade om jag behövde hjälp.

– När jag idrottade i mitt hemland sade mina föräldrar att stygnen kunde gå upp om jag hoppade. Då skulle folk tro att jag var ute och låg med män. Jag var bara ett barn och visste inte ens vad ”att ligga” var, men jag slutade hoppa. I Sverige tyckte jag om att idrotta, men var rädd för att stygnen skulle gå upp och sjukanmälde mig från vissa gympalektioner i skolan.

– Värst var det när jag fick mens, det gjorde jätteont och all mens kom inte ut. Jag hade velat ha någon att prata med. Jag berättade inte för någon lärare, eftersom jag var rädd att de skulle prata med mina föräldrar. Jag läste senare att man kan öppna upp så att mensen kan komma ut, men det visste jag inte då.

– Man borde undersöka tjejer som kommer till Sverige från områden där det är vanligt med könsstympning. De skulle också kunna få prata med en sjuksköterska, kurator eller lärare. Eller att man får en broschyr om könsstympning när man börjar skolan. Det är viktigt att visa att det är okej att prata om könsstympning, att det inte är hemligt. När ingen pratar om det är det som att det inte finns.

Fotnot: Nora, Mina och Sara heter ­egentligen något annat.

LÄS MER >> Att möta unga i hedersförtryck kräver särskild kunskap

LÄS MER >> Filippa Ristorp vågade se hedersförtrycket

LÄS MER >> Experten: Prata om att det inte är deras fel

LÄS MER >> Arbetet mot hedersvåld ska stärkas