Att möta unga i hedersförtryck kräver särskild kunskap

Vanligen är det föräldrar och andra närstående som utövar hedersrelaterat våld och förtryck mot det egna barnet, oftast döttrarna, men också söner och kärlekspartners drabbas. Det är ett sätt att kontrollera flickors sexualitet.

– Oskuldsidealet är en pelare i hederskulturen, säger Devin Rexvid, som forskar om hedersförtryck och socialarbetares professionsutövning vid Stockholms universitet.

För att upprätthålla oskuldsidealet finns en rad kontrollmekanismer, förklarar han. Könssegregation håller tjejer och killar åtskilda. Barn- och tvångsäktenskap ser till att dottern blir gift innan hon hinner förälska sig i fel person och könsstympning ska få flickor att förknippa sitt kön med smärta och vanheder. Föräldrarna begränsar dotterns tillvaro – hon får inte bestämma vad hon ska ha på sig, hon måste gå hem direkt efter skolan och hjälpa till hemma, hon får inte ha kärleksrelationer, killkompisar, sex före äktenskapet, fritidsintressen eller bestämma vem hon ska gifta sig med.

Om en flicka bryter mot hedersnormerna, eller om det uppstår ett rykte att hon gör det, hotas familjens heder. För att få flickan att anpassa sig utsätter familjen henne för socialt, psykiskt och fysiskt våld.

– En del får inte sitta med vid matbordet och familjen nämner inte deras namn. De kan bli bortgifta eller skickas på uppfostringsresor till släktingar i hemlandet.

I vissa fall anser familjen att det enda sättet att återupprätta sin heder är att döda dottern.

Bröder och manliga kusiner åläggs tidigt ansvar att kontrollera sina systrar. Om de missköter sitt uppdrag kan även de bli bestraffade, förskjutna, bortgifta och skickas på uppfostringsresor. Hbtqi-personer utsätts också för omvändelseförsök.

Den som misstänker att ett barn är utsatt måste undersöka hur begränsningarna ser ut och vilka konsekvenserna blir om barnet inte följer dessa. Två frågor som är bra att ställa är: Vad måste du göra som du inte vill göra? Och vad vill du göra som du inte får göra?

– Både pojkar och flickor behöver få information om sina fri- och rättigheter och stöd att utveckla kritiskt tänkande, samt att bli självständiga individer.

Begränsningarna är kraftiga och det finns inte mycket socialtjänsten kan göra för att förändra barnens situation i vardagen. Därför är det viktigt att samverka med skolan och förskolan, som har större möjligheter att skapa frizoner för flickorna.

– Socialtjänsten skulle kunna sätta in en kontaktperson som kan följa med på aktiviteter som flickan inte får göra själv. Det ger också flickan möjlighet att prata om sin situation. Men det är inte självklart att föräldrarna tillåter det.

I kontakten med familjen gäller det att vara försiktig. Våldet kan öka om det kommer fram att barnet haft kontakt med socialtjänsten eftersom det ses som en vanhedrande handling att berätta för utomstående.

Det förklarar Sabina Landstedt, stödsamordnare på den ideella organisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime. Det finns många fall där barn blivit bortförda efter att de haft kontakt med socialtjänsten.

– Involvera eller informera inte föräldrarna i första skedet, förrän du har pratat ordentligt med den utsatta och sett till att barnet har skydd, säger Sabina Landstedt.

Det är också viktigt att försäkra sig om att det är tryggt i rummet, tillägger hon. I flera ärenden där socialtjänsten kallat barn till samtal har föräldrarna fått kännedom om mötet. Flickorna tvingas då ha sin telefon på och kan inte berätta öppet om sin utsatthet.

Många barn och unga söker inte stöd och vågar inte berätta om våldet de är utsatta för. Det berättar Dilek Baladiz, som är verksamhetschef för Origo, ett resurscentrum mot hedersförtryck i Stockholms län.

– De som faktiskt pratar vågar ofta inte berätta allt de varit utsatta för förrän efter de blivit placerade och känner sig trygga, säger Dilek Baladiz.

Både hon och Poya Ashna, kurator på Origo, upplever att myndigheterna har blivit bättre på att agera vid akuta situationer. Men det finns mycket kvar att göra när det gäller preventivt arbete, innan konflikterna urartar. De ser till exempel gärna att socionomer jobbar förebyggande med familjer som har barn i yngre åldrar om de ser signaler på destruktiva normer kopplade till könsroller. Det är också viktigt att utrusta barn och unga med ett normkritiskt förhållningssätt.

Origo får ofta samtal från socialsekreterare som undrar hur de ska arbeta med familjer i en hederskontext. Svaret, konstaterar Poya Ashna, är att vi i dag vet alldeles för lite.

– Det behövs mer forskning, beprövad erfarenhet och evidensbaserade metoder, säger han.

När det finns tecken på hedersvåld avråder forskaren Devin Rexvid från familjearbete. Det fungerar inte eftersom förändringsbenägenheten är liten. Även stödsamordnaren Sabina Landstedt på GAPF avråder från familjearbete i de flesta hedersärenden. Hon hänvisar bland annat till Arvsfondsprojektet ”Familjearbete i en hederskontext”, som bedrevs av Kvinnors Nätverk och Linnamottagningen åren 2009–2012 och som omfattade 20 familjer där barnet lämnat familjen eller omhändertagits enligt LVU.

Enligt Sabina Landstedt upplever många unga som sökt hjälp att stödet inte varit tillräckligt. Ofta fortsätter kontrollen och våldet under familjearbetet.

– I många fall har socialtjänsten gått in med familjebehandling och lyssnat på föräldrarna som uppger att det funkar bra. Men när barnen ger en helt annan bild tas det inte på allvar, säger hon.

GAPF önskar att socialtjänsten skulle använda LVU-placeringar i högre utsträckning. Frivilliga placeringar ger sällan tillräckligt skydd. Sabina Landstedt har bland annat fått ett antal telefonsamtal från familjehemsföräldrar som berättar att ursprungsvårdnadshavarna styr för mycket, och som inte alltid får gehör från socialtjänsten. Barnet behöver skyddas från påtryckningar från familjen.

– För några år sedan hade vi en 15-årig flicka som stod inför barnäktenskap och placerades i familjehem. Men socialtjänsten tillät kontakt med familjen, vilket gjorde att hon blev pressad och hotad, och tog tillbaka allting. När hon kom hem blev hon nästan ihjälslagen, säger hon.

Efter ett tvångsomhändertagande ­behöver socialtjänsten ta fram en långsiktig, ­tydlig och detaljrik vårdplan, säger forskaren Devin Rexvid. Många lider av posttraumatiskt stressyndrom och behöver traumabehandling.

Poya Ashna på Origo menar att det långsiktiga arbetet med unga som är placerade behöver bli bättre. Ungdomarna känner en stark ­ambivalens. De har förlorat hela sitt sammanhang och känner sig ensamma. Många drar tillbaka sina ­berättelser, har kontakt med familjen i hemlighet och rymmer hem.

– För att stå ut behöver de stöd att bygga ett nytt liv med utbildning, jobb, fritidsintressen och vänner, säger Poya Ashna.

Dilek Baladiz anser att bilden av vilka som är utsatta för hedersförtryck måste breddas. Det finns bland annat ett stort mörkertal av pojkar och unga män, till exempel pojkar som har hemliga relationer med tjejer som måste leva efter hedersnormen.

Socialtjänsten behöver också ta det psykiska och sociala våldet på större allvar och ge utsatta unga stöd. För ungdomarna är de förtryckande normerna ofta normaliserade. Det är vanligt att de mår dåligt men inte kopplar det till ­hedersmiljön.

– Många av dem vi möter upplever det ­psykiska och sociala våldet som värst, säger Poya Ashna.

FAKTA: TVÅ HEDERSBEGREPP

Sharaf förknippas med män och handlar om egenskaper som ärlighet, mod, generositet och pålitlighet. En man som har de egenskaperna kan förlora sin heder om han inte kan övertyga det manliga kollektivet om att han har kontroll över närstående kvinnors sexualitet. Heder är en manlig angelägenhet och bara män kan tillerkännas heder.

Namus är kopplad till kvinnans sexualitet. Kvinnan upprätthåller mannens namus genom kyskhet. Hon sänker till exempel blicken i mötet med främmande män, klär sig inte i vilka kläder som helst, umgås inte med det motsatta könet, har inte sex före äktenskapet, läser inte vilka böcker som helst och skrattar inte för högt.

FAKTA: SKAM I SVENSK HISTORIA

Även i den svenska historien har det funnits ­kollektivistiska samhällen med ryktesspridning och bestraffningar på grund av normbrytande ­beteende. Särskilt kvinnor som blev gravida utanför äktenskapet drabbades hårt av skam. Det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn i Sverige fram till år 1864. På 1600- och 1700-talet var rädslan för att föda ett ”oäkta” barn så stor att många kvinnor inte såg någon annan utväg än att ta livet av sina spädbarn.

– Sverige är ett bra exempel på att normer kan förändras över tid men det tar tyvärr ofta lång tid, säger Dilek Baladiz.

LÄS MER >> Filippa Ristorp vågade se hedersförtrycket

LÄS MER >> Experten: Prata om att det inte är deras fel

LÄS MER >> Panelen: Så kan samhället hjälpa mot hedersförtryck

LÄS MER >> Arbetet mot hedersvåld ska stärkas