”Jag har mycket att tacka brukarrörelsen för”

Nicole Galdíková är socionom och bildterapeut med en utbildning i psykoterapi. Hon har jobbat inom socialtjänst och kriminalvård, på HVB-hem, med ridterapi och på skyddat boende. 2021 skrev hon boken ”Navigera genom stormarna” som undersöker hur känslor påverkar livet för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

I dag jobbar Nicole Galdíková som intressepolitiskt ombud för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, och har under hela sitt yrkesliv varit engagerad i brukarrörelsen. När hon var 23 år fick hon diagnosen adhd. Då hade hon haft kontakt med psykiatrin i nästan ett decennium.

– När jag var yngre hade jag mycket ångest och depressioner som resulterade i ett självskadebeteende. Som tonåring var jag övertygad om att jag inte skulle leva länge nog för att bli vuxen. När jag utreddes för adhd kände jag inte alls igen mig i den här stereotypa bilden som finns, att man inte kan sitta still, inte klarar av skolan, att man är högljudd och bråkig. Så var inte jag. Sedan har jag ju lärt mig att adhd kan komma i många olika skepnader, speciellt för tjejer.

På Kronans konditori i Nyköping är det lugnt och stilla, ett gäng pensionärer sitter utspridda med en kaffe, någon har unnat sig en bakelse. Nicole Galdíková är nyinflyttad, hon lämnade Stockholm med sin man och lilla dotter för ett lugnare småstadsliv.

– Förut tänkte jag att ju fler kul saker jag tar mig för desto roligare blir det. Och så är det ju också, till en gräns. Men sedan blir inget kul längre, för det blir för mycket. Nu kör jag less is more, skalar av för att det jag måste få plats med inte ska behöva trängas.

Direkt efter socionomexamen började hon jobba som socialsekreterare, med ärenden inom ekonomiskt bistånd, missbruk och våld i nära relationer. Hög arbetsbelastning i kombination med bristande resurser resulterade i utmattning och sjukskrivning efter bara ett år.

– När min arbetsdag var slut visste jag att om jag handlägger en ansökan till kanske den här barnfamiljen inte får elen avstängd imorgon. Så jag stannade alltid kvar längre. Det var så mycket som var så viktigt, men det var omöjligt att komma i fas hur mycket jag än jobbade. Den etiska stressen var väldigt dränerande, och till slut gick det inte längre.

Stod din diagnos i vägen för att klara av jobbet?

– Främst är det ett systemfel, socialtjänsten har alldeles för lite resurser för att klara av sitt uppdrag. Men stressen är klurig. Yrkesrollen har blivit bredare och du måste klara både mycket administration och kunna vara bra på att möta människor i kris. Då behöver du nöja dig med good enough för att hinna och orka med. Det skaver i mig, och det kanske delvis har att göra med mitt funktionssätt. Jag tycker det är svårt när det handlar om andra människors liv.

Ångrar du ditt yrkesval?

– Nej. Jag är glad att jag utbildade mig till socionom, även om dagens socialtjänst inte blev rätt plats för mig. Det är ett brett yrke där man kan göra enormt många olika saker. Trivs du inte i just socialtjänsten – leta vidare och se om det finns en annan tjänst som passar bättre med hur du fungerar!

Mycket har hänt under de senaste åren, men tidigare var den mediala bilden av att leva med psykiatriska tillstånd väldigt olycksbådande, säger Nicole Galdíková. De berättelser man kunde ta del av om adhd beskrev ofta erfarenheter av beroende, hemlöshet och kriminalitet.

– Det är en verklighet för många, men för de flesta med adhd blir livet inte så. En anledning till att jag började engagera mig i brukarrörelsen var att nyansera bilden.

Nu beskrivs ju adhd ofta som en superkraft?

– Ja, det är egentligen lika problematiskt. För att diagnosen ska ställas behöver det leda till stora svårigheter på flera områden i livet. Man ska ju inte förminska det. Att leva med ett funktionssätt som bryter mot normerna i samhället är många gånger väldigt krävande. Vissa hittar ett sammanhang där de upplever att deras diagnos blir en styrka, men de allra flesta med adhd försöker mest hantera en ganska vanlig vardag.

Nicole Galdíková betonar att arbetsplatser och förutsättningar kan se helt olika ut, och att det inte är någon regel att man inte kan arbeta inom socialtjänsten med en npf-diagnos. Men generellt behövs mer kunskap och anpassningar, säger hon.

– Anpassningar för personer med npf är ofta sådant som hjälper alla. Blir det till exempel ett tydligare arbetssätt blir det också lugnare, vilket gör att alla jobbar bättre. Det är liksom inget man förlorar på att försöka få till.

Vad kan det vara för anpassningar?

– Mycket handlar om den psykosociala arbetsmiljön, hur arbetet leds och organiseras. Tydliga processer: vad ingår i arbetsuppgifterna, vem gör vad, vad förväntas? Hur stämmer vi av ditt uppdrag eller dina uppgifter? Så man slipper stressen i att reda i det och kan fokusera på att göra sitt jobb. För vissa är morgnarna jättesvåra och man jobbar bättre senare på dagen, eller tvärtom. Då kanske det går att förskjuta arbetstiden lite.

Det underlättar också om arbetsgivaren berättar vad det finns för stöd och vad man har rätt till, så man slipper fråga om det själv, säger hon. En rapport från Attention visar att 30 procent inte ber om stöd från sin arbetsgivare – kanske på grund av rädsla för hur det ska tas emot.

– Det är lätt att tänka att man ska lösa eventuella utmaningar själv, man får ju lön för att fixa jobbet liksom. Men det är alltid chefen som är ytterst ansvarig för arbetsmiljön. Du som arbetstagare har rättigheter – läs på och ställ krav. Det finns mer stöd och hjälpmedel än man tror. Man kan bland annat få stöd från Försäkringskassan om man behöver praktiska anpassningar på jobbet.

Vilka är dina egna överlevnadsstrategier?

– För mig har det varit viktigt att förstå vad det är som ställer till det och vad det är som hjälper. Att otydlighet kräver väldigt mycket av min energi, att jag behöver strukturera saker på papper, utanför hjärnan. Det har tagit ett tag att få grepp om det, men det gör det mycket lättare att be om vad jag behöver.

Nicole Galdíková har också sensorisk känslighet, att vistas i bullriga miljöer kostar mycket och då är det på med brusreducerande hörlurar som gäller. Mycket tid för återhämtning utanför jobbet är också viktigt.

– Sen kan det vara jättesmå saker. Ska jag sitta i långa möten behöver jag ha mjuka kläder på mig. Om jag ska sitta med mycket administration måste jag ha halstabletter. Det är inga specialistpsykiatriska insatser direkt, men det gör att min energi går till att klara av det jag ska göra, och inte till skav. Men det absolut främsta verktyget för att få jobbet att fungera är fysiska listor jag kan checka av. Allt i listor och listor på listor!

Förståelsen från omgivningen, men också den egna förståelsen kring hur hon själv fungerar, har varit något som Nicole Galdíková kämpat med genom åren.

– På jobbet sysslar jag med intressepolitik på nationell nivå, sitter med i olika råd och grupper som sakkunnig, har kontakt med myndigheter och kommenterar förslag på lagändringar. Det kan ju uppfattas som svårt när man berättar om det för andra. Men för mig är det svårare att gå i tid till bussen eller plocka undan efter mig hemma. Hur förklarar man det?

Fattar folk då?

– I dag har jag ett liv som fungerar bra, och mycket är tack vare brukarrörelsen. Att hitta ett sammanhang där andra funkar som jag har verkat både avskammande och normaliserande. Inom den här världen har jag hittat både vänner och arbetsplatser, och nyckeln är förståelse. Från de runtomkring men också förståelse inför mig själv. Det är jag väldigt tacksam för.