Föreställ dig en patient som söker vård för högt blodtryck. Efter undersökningen får patienten veta att det finns ett stort antal behandlingsskolor. En mottagning arbetar enligt en modell, en annan föredrar en annan och en tredje är specialiserad på en amerikansk manual. Patienten frågar vilken behandling som fungerar bäst och får svaret: Det beror på mottagningen och behandlarens utbildning.
Vi skulle sannolikt reagera. Ändå accepterar vi något som ibland liknar detta inom psykiatrin.
Den som försöker orientera sig bland psykoterapeutiska behandlingar möter snabbt ett svåröverskådligt alfabet. För ångest och tvång finns exempelvis KBT, ERP och SPACE, vid trauma TF-KBT, PE och EMDR, vid personlighetssyndrom DBT och MBT och vid ätstörningar CBT-E, FBT, IPT och MANTRA.
Många metoder har utvecklats genom seriös forskning för specifika problem. Men mängden väcker frågan: När blir differentiering en tillgång och när blir den fragmentering?
En ortoped tar hänsyn till frakturens typ och patientens förutsättningar. Men vården organiseras inte kring vilken ”skola” ortopeden tillhör. Fokus ligger på problemet, evidensen, patienten och resultatet.
Inom psykoterapin riskerar metoden däremot att bli en del av behandlarens professionella identitet. Utbildningar, certifieringar och särskilda team bygger strukturer kring olika modeller. Då finns en risk att frågan blir vilken patient som passar behandlingen i stället för vilken behandling som passar patienten.
Psykoterapiforskningen behöver självklart definierade behandlingar. Ska en intervention utvärderas vetenskapligt måste vi veta vad som faktiskt genomförts. Problemet uppstår när behandlingsmanualen blir vårdens organisationsprincip.
Patienten söker sällan vård för att få ”tolv sessioner av metod X”. Patienten söker för att kunna gå tillbaka till skolan, slippa panikattacker, börja äta igen, sova bättre, minska sitt tvång eller fungera på arbetet. Det är dessa resultat vården borde organiseras kring.
Dessutom överlappar många modeller. Exponering, beteendeförändring, känsloreglering, problemlösning, arbete med tankemönster, relationer, motivation och psykoedukation återkommer under olika namn. Vissa tillstånd kräver specifika interventioner, men hur många principiellt olika behandlingar har vi egentligen – och hur många är variationer av ett mindre antal verksamma principer?
Psykiatrin kan lära av somatiken. En hjärtläkare behöver behärska många behandlingar men definierar sig sällan genom en enda metod. Uppgiften är att diagnostisera, bedöma risker, välja evidensbaserad behandling, följa resultatet och byta strategi när behandlingen inte fungerar.
Samma princip borde vara självklar inom psykiatrin. En psykolog eller psykoterapeut bör i första hand vara expert på att behandla psykisk ohälsa, inte representant för en terapiskola.
Nästa utvecklingssteg behöver därför kanske inte vara ännu en trebokstavsförkortning. Vi behöver färre stuprör, större metodbredd och betydligt bättre resultatuppföljning.
Frågan till en mottagning borde inte främst vara: Vilka terapiformer erbjuder ni?
Fråga i stället: Hur många patienter blir bättre? Hur mycket bättre? Hur snabbt? Hur många avbryter? Och vad gör ni när behandlingen inte fungerar?
För patienten är metodens namn trots allt mindre viktigt. Det avgörande är om behandlingen hjälper.
Psykiatrins framtid behöver kanske inte fler bokstäver. Den behöver bättre svar på en enklare fråga: Blev patienten bättre?
