Naturens plats i det sociala arbetet

– Jag kände att jag behövde lägga energi, tid och fokus på att verkligen reflektera djupt över det här.

Vi möts en solig dag vid Klara kyrkogård i Stockholm där turister, hemlösa och dejtande par tar igen sig i gräset. Över en kopp kaffe på en restaurang intill frågar jag Maria Båld hur det gick med den där rannsakan.

– Jag hade tänkt att åka runt och besöka olika organisationer, men vad som hände var att min mamma bröt benet.

Omläggning av planen alltså: hon åkte till Dals Långed, för att finnas vid sin mammas sida. Och där hände något oväntat. Långsamt började hon återknyta kontakten med den plats hon kommer ifrån. Hon märkte hur hon saktade ner och upplevde naturens rytmer på ett nytt sätt – rytmer hon länge varit frikopplad ifrån.

– Jag insåg att jag vill leva mer i samklang med det här.

Vad innebär det?

– Jag tror att det handlar om att vara mer medveten, helt enkelt. Medveten om hur det jag gör påverkar andra och naturen runt mig.

Att människans och den biofysiska miljöns välbefinnande hänger ihop och inte kan skiljas åt är en grundläggande utgångspunkt för det ekosociala perspektiv som Maria Båld företräder, och som kan ta sig rätt skilda uttryck.

På det marknära planet handlar det bland annat om hur klimat- och miljöfrågor påverkar det dagliga arbetet med individer, familjer och grupper. Maria Båld exemplifierar med skyddade boenden för kvinnor, där vistelse i skogar och parker resulterat i bättre sömn, minskad stress och en starkare känsla av gemenskap.

– Här kommer också klimatångest in, ett växande problem som socialarbetare allt oftare möter och som kräver kunskap för att kunna bemötas på ett bra sätt.

På ett högre, strukturellt plan, adresserar den ekosociala rörelsen behovet av ett socialt perspektiv i omställningen. Klimatkriserna får effekter på människors hälsa, ekonomi, boendesituation och psykiska välmående, och hårdast drabbas de redan utsatta.

– Det här är någonting som jag verkligen förespråkar: Vi behöver fler socionomer i hållbarhetsdebatterna och även i det konkreta arbetet.

Vad riskerar annars att gå fel? Då är det lätt hänt att klimatomställningen reduceras till tekniska frågor, menar Maria Båld. Och problemet med det är inte bara att man banaliserar och därmed kanske misslyckas med att lösa komplexa problem – man riskerar samtidigt att bygga in orättvisor och ojämlikhet i systemen.

– Vi ser ett exempel på just det i Sápmi där samiska rättigheter vid flera tillfällen har kränkts på grund av den gröna omställningen. Socionomer kan och bör införliva ett rättviseperspektiv i den här typen av situationer.

Socionomernas bidrag är dock inte endast att fungera som en bromskloss, ett slags garant för att inte viktiga mänskliga värden ska gå förlorade i brådskan och enögdheten, utan också att finnas med i visionen framåt.

– Det handlar inte bara om att tänka på alla fel man gör utan också på de positiva aspekterna, hur vi vill leva framåt: Vad är det för samhälle vi vill ha i stället för det gamla? Hur kan vi göra det på bästa sätt? Med fokus på välmående, glädje – skratt kanske!

Maria Båld besökte nyligen en organisation i Kenya som jobbar med konservering av naturen i naturreservaten. Historiskt sett har staten och olika företag köpt upp eller leasat marken för att skydda djuren med resultatet att de personer som bor där har tvingats bort. Detta försöker nu organisationen ändra på.

– Den arbetar för att människor ska kunna bo kvar tillsammans med djuren i de här områdena och bevara sin kultur – samtidigt som den jobbar emot det som inte funkar så bra i kulturen, som inte är bra för jämlikheten och rättvisan. Kvinnlig omskärelse till exempel.

Ja, omställningen måste funka för alla, inskärper Maria Båld, oavsett kultur. Den behöver kunna rymma en pluralism av världsbilder och synsätt – även på omställningen själv. Just detta tror hon är en av de svåraste bitarna i det vi står inför.

– Den dominerande bilden av hållbar utveckling har av urfolksforskare kritiserats för att utgöra en förlängning av en västerländsk idé om utveckling generellt som framför allt handlar om tillväxt. Det är tillväxten som ska styra. Men det finns människor som värdesätter annat. Vi har olika syn på relationen mellan människa och natur och till och med på vad som är syftet med mänskligheten.

Och var kommer det ekosociala arbetet in här?

– Det är inte bara relationen mellan människa och miljö vi behöver jobba med i klimatfrågan utan också relationerna mellan människa och människa, över gränserna. Just det är en viktig del inom ekosocialt arbete.

Utöver dessa två relationer finns det en tredje att beakta, tillägger hon: relationen till oss själva.

– Vi ser ett stort problem med konsumtion, överdriven konsumtion och materialism. Hur kommer det sig att jag behöver köpa de här sakerna? Det skulle kunna vara någonting som bottnar i människans behov av sammanhang, av att bli sedd och uppskattad.

Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten för vår diskussion: Maria Bålds behov av att återknyta kontakten med sin hemtrakt – och sig själv.

Hon är uppvuxen i Dalslands skogar och vidsträckta vildmarksområden där hennes släkt arbetat i trehundra år. Det gjorde att hon redan som barn fick en nära relation till naturen. Mellan 18 och 21 års ålder arbetade hon sedan på Saltoluokta fjällstation, och det gav henne ytterligare perspektiv.

– Jag tillbringade hela somrar i väglöst land och det påverkade min syn på samhället. När jag åkte därifrån och gick in på Coop i Gällivare och såg all reklam där… Jag insåg saker som jag inte hade reflekterat över tidigare.

Du har talat en hel del om det ekosociala arbetets rättviseperspektiv. Var det också något du utvecklade tidigt?

– Ja, men kanske mer intuitivt än formulerat. Jag har ju sett och hört hur det här hårda arbetet i skogsindustrin har påverkat miljön och vattendragen negativt, men även människan. Min morfars pappa, till exempel, dog i en arbetsplatsolycka på en fabrik.

Det låter som att de här olika bitarna i det ekosociala perspektivet har fallit på plats för dig naturligt?

– Ja. Men sedan när jag kom ut i arbetslivet kände jag att jag hamnade väldigt långt ifrån det…

Maria Båld är utbildad socionom vid Högskolan i Gävle, och det var under utbildningen som hon upptäckte den ekosociala teoribildningen. Hon skulle några år senare läsa en master i hållbar utveckling, men innan och efter det har hon bland annat arbetat som integrationshandläggare och projektledare för en utvärdering av flyktingmottagandet i Bengtsfors, samt med ekonomiskt bistånd i Uppsala och Skara.

I det praktiska arbetets pinnjakt och pappersarbete kan det vara svårt att få utrymme för de här frågorna, inser hon. Trots det uppmanar hon socionomer till reflektion.

– Vad skulle ekosocialt arbete kunna handla om i just den här kontexten? Vad skulle passa oss? Är det till exempel naturbaserade insatser som vi kan ha med våra klienter? Handlar det om systemförändrande samhällsfrågor baserade på rättvisa och jämlikhet? Eller om hur vi tänker kring resursanvändning?

Om det ekosociala perspektivet fortfarande kan verka svårt att införliva på arbetsplatsen, har det blivit desto mer närvarande i debatten och akademin, liksom i internationella riktlinjer och globala mål. Här i Sverige har ett nätverk startats med syfte att inspirera och stödja.

– Än så länge är det mest forskare med men vi vill även nå ut till yrkesverksamma och mobilisera dem. Alla som är intresserade är välkomna att höra av sig.

Vi lämnar restaurangen och går mot tåget. Maria Båld är just nu knuten till Försvarshögskolan i Stockholm och ett projekt om hållbarhetstransformationer, men pendlar från Göteborg. Snart ska hon dock norrut. Framför sig har hon en åtta dagar lång fjällvandring i ensamhet.

– Om jag vandrar tillsammans med någon annan är det lätt att den relationen tar över, på bekostnad relationen med naturen och platsen jag är på. Jag vill vara närvarande här och nu och inte ha något fokus på vad som hände i går eller vad som ska hända i morgon.