Byråkratin slår mot skyddade boenden – tvingas stänga

Drygt 2,5 år har passerat sedan lagen om tillståndsplikt för skyddat boende trädde i kraft våren 2024. Sedan dess har en lång rad boenden sett över sina verksamheter och ansökt om tillstånd. Fram till oktober i år har Ivo, som ansvarar för tillståndsprövningen, haft drygt 240 ärenden på sitt bord.

Det har varit en skakig period. För många boenden har ansökningsprocessen kantats av ovisshet och frustration. Ivo har fått hård kritik på flera punkter, bland annat för att handläggningen dragit ut på tiden.  

– Det har funkat sämre än vad vi ens kunnat föreställa oss, om vi nu ska tala klarspråk, säger Olga Persson, ordförande för Unizon.

– Det vi ser är att processen har varit onödigt byråkratisk och extremt långsam. Det gäller både handläggningen av ansökningarna och att kunna ge svar på frågor. Att kommunicera med Ivo har upplevts som otroligt svårt av samtliga medlemsorganisationer som sökt tillstånd.

Fram tills oktober i år har 117 boenden fått beviljat tillstånd. Samtidigt har flera omständigheter gjort att en del boenden trots det tvingats stänga. Orsaken tycks vara en kombination mellan Ivos långa handläggning och att vissa kommuner hävdar att de i sammanhanget inte vet vad de ska göra.

– Det finns kommuner som menar att de inte vet om de får placera kvinnor och barn i skyddade boenden under tiden som verksamheten befinner sig i ansökningsprocessen. Detta trots att det har varit väldigt tydligt från lagstiftaren att man ska fortsätta placera utsatta i skyddade boenden även om verksamheten inte hunnit få tillstånd.

För de skyddade boendena blir det i slutändan en kostnadsfråga. När kvinnor och barn inte placeras på boendena så uteblir också dygnstaxan som boendena får av socialtjänsten. Med tiden blir det helt enkelt ekonomiskt omöjligt att hålla verksamheterna i gång.

– Det är ju boendedygnen, alltså att kvinnorna och barnen bor där, som bekostar lokalerna, personalens lön, skalskydd, allt sådant. Det finns ju inte någon verksamhet som kan gå runt utan intäkter.

Situationen är allvarlig, förklarar Olga Persson. Redan innan lagen om tillstånd trädde i kraft har tillgången på skyddade boenden varit begränsad i Sverige, vilket både Unizon och Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige larmat om. Det handlar ytterst om liv eller död men också om den långsiktiga utmaningen att montera upp det som monterats ned.

– Det är ett sådant enormt resursslöseri. Det finns lokaler, utbildad personal med lång erfarenhet, man har arbetat upp en lokal förankring och samarbeten, och man har beviljats tillstånd av Ivo. När de här verksamheterna läggs ner kommer det ta åratal att öppna upp igen.

Hur bedömer ni tillgången på skyddade boenden i dagsläget?

– Vi tror inte att det finns tillräckligt med platser, samtidigt som det finns ett stort behov. Vi ser det i den officiella kriminalstatistiken, i våra öppna stödmottagningar och i våra chattar. Våldet som kvinnorna berättar om är grövre, det har pågått längre och insatserna kommer alldeles för sent. 

– När fantastiska verksamheter stängs ner kommer vi stå inför en situation i Sverige där kvinnor och barn inte har tillgång till skyddade boenden. Och det är ett stort misslyckande.

Från Ivos håll menar man att den långa handläggningstiden har att göra med att verksamheter såsom skyddade boenden behöver hanteras särskilt noggrant. 

– Vi är medvetna om att handläggningstiderna har varit långa och det beror bland annat på att skyddade boenden behöver en särskild hantering utifrån sekretess och skyddsvärd information. Det får inte bli fel på något sätt, säger Frida Tamker, verksamhetsområdeschef Aktörskontroll på Ivo.

– Vi har sedan lagen trädde i kraft ändrat våra arbetssätt och har i dag inga ansökningar som fortfarande väntar på handläggare.

Under 2025 och 2026 har antalet ansökningar till Ivo minskat i omfattning. Sammanlagt rör det sig om drygt 40 ärenden. Det kan jämföras med 2024 då siffran landade på nästan 200, vilket har att göra med att lagen då trädde i kraft och att många verksamheter då skyndade att skicka in sina ansökningar.

Var man från Ivos sida förberedd på att det skulle inkomma så många ansökningar under 2024? 

– Vi hade nog kunnat förbereda vissa saker bättre. Men det var svårt att förutse att det skulle komma så många ansökningar samtidigt. Det bidrog till att handläggningstiden blev längre.

Vad hade man kunnat göra annorlunda för att förkorta handläggningstiden?

– Vi har lärt oss mycket av den här händelsen. Vi har anställt fler utredare, vi har sett över mötes- och beslutsstrukturen, och utvecklat stödet till handläggare.

Flera verksamheter har upplevt tillståndsprövningen som byråkratisk och otydlig. Vad tänker Ivo om det?

– Vår tillståndsprövning för skyddade boenden följer det regelverk som lagstiftaren har beslutat om, och det är för att processen ska vara rättssäker och ansökningarna bedömas enhetligt. Det är ingen skillnad mellan skyddade boenden och andra tillståndsplikter.

Många upplever att Ivo brustit i kommunikationen, att det har varit svårt att nå er för att få svar på frågor.

– Ivo kan inte svara på hur en enskild verksamhet ska göra för att få en ansökan godkänd. Det skulle innebära att vi ger ett förhandsbesked och det har vi ingen laglig rätt att göra.

Men det är väl rimligt att tänka att det också kan dyka upp frågor som inte har att göra med hur man blir godkänd?

– Jag känner inte till att det skulle ha varit svårt att nå oss. Alla ärenden har en utredare. När det gäller den här typen av ärenden måste vi säkerställa att vi pratar med rätt person. Det är möjligt att den delen har gjort att det upplevts svårare att få prata med sin handläggare.

När det kommer till frågan om att vissa skyddade boenden fått stänga trots att de beviljats tillstånd menar Frida Tamker att det inte kan kopplas till Ivos hantering.

– Det är ingenting som vi som myndighet kan ta ansvar för. Vi måste göra den tillståndsprövning som vi är ålagda att göra. Däremot har vi fått höra under året att vissa kommuner inte har använt sig av skyddade boenden som ännu inte har fått tillstånd, trots att man kunnat göra det. Varför de kommunerna inte gjort det, det vet inte jag. 

Har det här varit tydligt kommunicerat från Ivo till kommunerna?

– Absolut. Det har varit vårt budskap hela tiden och det har varit lagstiftarens intention, just för att det inte ska bli brist på skyddade boenden.