”Utan fungerande skyddade boenden faller hela kedjan”

I dag ställs höga krav på det offentliga att upptäcka, fråga om och agera vid misstanke om våld. Det är nödvändigt och vi som skriver detta vet av egen erfarenhet hur avgörande det kan vara. Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem och måste synliggöras.

Men samtidigt som kvinnor förväntas våga berätta och professionella uppmanas att ställa frågan, urholkas en av de mest centrala delarna av skyddskedjan: de skyddade boendena. Problemet handlar inte om formella vårdköer. I stället ser vi hur kvinnor i praktiken nekas tillgång till skydd därför att kraven har höjts. Forskning visar att socialtjänsten i dag ställer betydligt högre krav för placering i skyddat boende än tidigare. Men för många handlar det om akut livsfara. När skyddet inte längre finns där, riskerar hela arbetet mot våld att förlora sin mening.

När tillståndsplikten infördes 1 april 2024 sades syftet vara att stoppa oseriösa aktörer, och sådana finns – det har många av oss bittert erfarit. Men i praktiken har reformen blivit ett aprilskämt där skrattet uteblir. De ideella kvinnojourer som i 50 år burit upp skyddet dräneras av kostnader, administration och krav som aldrig varit anpassade för deras uppdrag.

Handläggningstiderna är dessutom orimliga. I april 2026 hade endast 83 av 190 ansökningar beviljats. Under tiden har 37 kvinnojourer (inom Roks och Unizon) tvingats stänga sina skyddade boenden. IVO menar att verksamheter ska betrakta det som att tillstånd finns i väntan på beslut, men i praktiken skapar det osäkerhet för alla, inte minst för kvinnan som behöver akut skydd. Forskning visar att marknadslogiken har gjort skyddet mindre tillgängligt. Ideella jourer har svårt att anpassa sig till krav som är utformade för vinstdrivna aktörer. Resultatet är att de som byggt upp skyddet nu riskerar att slås ut – medan dyrare, vinstdrivna alternativ tar över.

Flera av oss kvinnor med egna erfarenheter av våldsutsatthet som deltar i samskapande forskning och utgör Women Advisory Board (WAB) har själva bott på skyddade boenden. Vi vet vad det betyder att få en trygg plats när livet rasar. Vi vet också vad som står på spel när dessa platser försvinner. Våra erfarenheter av våld, ofta från tidig ålder, gör att vi tydligt ser hur kedjan av insatser gradvis försvagas – i en tid när den borde stärkas.

Det krävs mycket av en kvinna att berätta om våldet. Man skäms, man är rädd, man litar inte på att få hjälp. Personal vittnar om samma sak: det är svårt att fråga om våld om man inte vet att det finns insatser att erbjuda. Hur är det tänkt att fungera när skyddet samtidigt monteras ned?

Regeringen lyfter att alla fyra stödlinjer nu är öppna dygnet runt. Men varken telefonlinjer eller strategier på papper hjälper en kvinna och hennes barn när det är akut. Ett skyddat boende kan vara skillnaden mellan liv och död.

Vi i WAB frågar: Hur kan det finnas förväntan om att kvinnor ska berätta när samhället inte längre kan garantera skydd? Hur ska personal våga fråga när de inte vet vart de kan hänvisa?

De som har makten över tillstånd, regelverk och resurser måste nu kliva fram och förklara hur de tänker säkerställa att kvinnor och barn faktiskt får det skydd de har rätt till. För utan fungerande skydd faller hela kedjan. Då blir det tillsatta rådet för kvinnofrid med målet om en nollvision för det dödliga våldet mot kvinnor bara tomma ord.