Vågar vi arbeta på egen hand? 

Det händer ovanligt mycket just nu på vårt fält. Den (nya) socialtjänstlagen, med allt vad det innebär, håller på att implementeras. Ungdomsfängelser byggs upp, utredningen av Statens Institutionsstyrelse (Sis) presenterades nyligen och därtill pågår förändringar kring en rad områden, som inom ekonomiskt bistånd och av socionomutbildningen.

Samtidigt diskuteras fältet ofta i den offentliga debatten utifrån värdeord såsom kvalitet, rättssäkerhet, evidens, tillsyn och kontroll, vilket naturligtvis har sin plats.

Går det ihop? Mitt i alla reformer och utredningar slår det mig att vi alltmer sällan ställer en annan fråga: Vad håller socialt arbete egentligen på att bli som profession och fält? Under sommarledigheten läste jag den brittiska forskaren Carlene Firmins artikel ”Daring to Care: Seeking Ethical Social Work with Children and Young People” där hon sätter fingret på något intressant.

Hon argumenterar inte mot exempelvis styrning, riskbedömningar eller uppföljning. Tvärtom, det är viktiga delar. Men hon varnar för att de successivt kan bli det språk genom vilket socialt arbete förstås och formas. Och om det sker riskerar det professionella omdömet, där de bärande delarna bland annat är relationerna, reflektionen och etiken, att hamna i skymundan.

Firmin lyfter detta utifrån en brittisk kontext, men jag tror att frågan är lika relevant i Sverige då jag ofta tycker mig både höra och läsa om behovet av fler riktlinjer, bättre kontroll, tydligare ansvar och mer evidens. Som om vi inte vågar arbeta på egen hand längre; ”gör jag verkligen rätt nu…?”.

Betydligt mer sällan läser och hör jag om de organisatoriska förutsättningar som krävs för att professionellt socialt arbete faktiskt ska kunna bedrivas. Forskning visar gång på gång att ”kvalitet” (läs socialt arbete) inte enbart skapas genom regler, metoder eller uppföljningssystem. Den formas också av organisatoriska förutsättningar för lärande och reflektion, ledarskap och utrymmet att använda och utveckla professionell kunskap. Det sista är också en del som förhoppningsvis utvecklas under hela yrkeslivet (apropå petande politiska fingrar kring socionomutbildningen).

Om jag blir lite snäv och blickar mot de områden jag själv arbetat inom och forskat kring blir detta synnerligen explicit. Ju mer ingripande statens insatser blir, desto större borde ju kraven på den professionella kvaliteten bli. Men sällan råder ett sådant samband eftersom tvång och kontroll kan beslutas genom lag medan tillit och motivation, det vill säga det relationella, aldrig kan administreras fram.

Det betyder dock inte att vi ska välja mellan styrning och en ”egen” professionell utveckling. Socialt arbete behöver båda delarna, vilket bör synliggöras både inom akademin och i praktiken. Regler kan skapa rättssäkerhet, evidens kan ge vägledning och tillsyn kan identifiera brister.

Men ingen av dem kan ersätta det professionella omdömet och de relationer som formas i mötet med människor. Därför är kanske den viktigaste reformfrågan inte hur socialtjänsten ska styras, utan hur vi bygger kulturer där professionellt socialt arbete faktiskt ges utrymme att utövas.