Socialt arbete blir starkare av vetenskaplig grund

Socialt arbete handlar om människor. Det handlar om att möta människor i svåra livssituationer med respekt, engagemang och viljan att hjälpa. Men goda intentioner räcker inte. Om socialt arbete ska göra verklig skillnad behöver det också bygga på vetenskaplig kunskap om vad som faktiskt fungerar.

På senare tid har det förts en debatt där evidens, kunskapsstyrning och vetenskapliga utvärderingar ibland beskrivs som en begränsning för det professionella handlingsutrymmet. I vissa fall har även tilltron till systematiska kunskapssammanställningar ifrågasatts. Det är en utveckling som riskerar att leda fel.

Kunskapsbaserad praktik handlar inte om att ersätta professionella bedömningar. Tanken är att väga samman flera perspektiv: forskning, yrkeserfarenhet och den enskildes behov, situation och önskemål. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom blir både bedömningar och beslut bättre när dessa perspektiv får samspela.

De flesta av oss håller med om att valet av både insatser och metoder bör fattas på bästa möjliga kunskapsunderlag. Vi förväntar oss att både socialtjänsten och hälso- och sjukvården använder metoder som har utvärderats och bygger på kunskap om vad som ger resultat, där insatser ofta får stor betydelse för människors liv och framtidsmöjligheter.

Samtidigt behöver vi vara transparenta med att kunskapsläget fortfarande är begränsat inom vissa delar av socialtjänsten och hälso- och sjukvården. För vissa insatser saknas det forskning eller så är den forskning som finns otillräcklig för att dra säkra slutsatser. Det gäller bland annat insatser inom områden som till exempel hemlöshet, samsjuklighet och långvarig ekonomisk utsatthet. Men att kunskapen är bristfällig är inte ett argument mot forskning. Snarare visar det på ett stort behov av mer forskning, utöver systematisk uppföljning och utvärdering över tid.

Här har SBU en viktig roll. Genom att systematiskt granska och sammanställa det vetenskapliga underlaget kan vi visa både vad vi vet och vad vi ännu inte vet. När forskningen är stark ska det framgå. När den är svag eller saknas ska det också framgå. Öppenhet kring vilken kunskap beslut vilar på skapar transparens.

Därför blir det problematiskt när vetenskapliga underlag avfärdas på felaktiga grunder eller när forskning ställs mot professionell erfarenhet som om de vore motpoler. Om vi tappar tilltron till systematisk kunskapsutveckling finns en risk att personliga uppfattningar får större betydelse än det samlade kunskapsläget. Det gagnar varken medarbetare inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården eller de personer som är beroende av deras stöd, vård och behandling.

En profession blir inte starkare av att sammanställd forskning ifrågasätts. Den blir starkare av att efterfråga kunskap, pröva sina arbetssätt genom att följa upp och utvärdera samt vara beredd att förändra sitt arbete när ny kunskap tillkommer. Det är så professioner utvecklas över tid.

Välfärdssystemet står inför stora utmaningar. Behoven ökar samtidigt som resurserna är begränsade. Just därför är det viktigt att använda de resurser som finns på ett så klokt sätt som möjligt. Forskning ger inte alla svar om hur väl en insats eller metod kommer fungera. Men tillsammans med professionell erfarenhet och kunskap om klienter och patienters situation och önskemål, bidrar den vetenskapliga kunskapen till valet av insatser och metoder.

Tillgång till systematiskt sammanställd och vetenskapligt förankrad kunskap är en central förutsättning för en kunskapsbaserad, jämlik och kvalitativ vård och omsorg, liksom för att stärka rättssäkerheten, patientsäkerheten och förtroendet för verksamheterna. Detta är också en nödvändig förutsättning för att förverkliga ambitionen om en kunskapsbaserad socialtjänst i enlighet med den nya socialtjänstlagens inriktning.