Forskning och verksamhet – hur ska de mötas?
Forskare vittnar om att det är svårt att få tillgång till socialtjänsten för att samla kunskap – samtidigt som socialsekreterare vare sig har tid eller upplever att de får ut något av att delta i studierna. Hur ska forskning och praktik kunna mötas?
Hur kan forskningen och socialtjänsten närma varandra.
Enligt nya socialtjänstlagen ska socialtjänstens arbete ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men i januari kom en ny rapport från Myndigheten för vårdanalys som visar att kunskapsstyrningen av socialtjänsten brister. Kunskapsunderlagen är fragmentiserade, otydliga och inte tillräckligt behovsanpassade.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
Samtidigt tar man inte heller tillräcklig hänsyn till den samlade erfarenhet som finns hos professionen. När man inte samlar in och delar lokal kunskap går kommuner miste om lärdomar från andra delar av landet och behöver ofta uppfinna hjulet på nytt, slår rapporten fast.
Men som forskare är det ofta svårt att genomföra denna kunskapsinsamling, vittnar Anna Petersén om. Hon är universitetslektor vid Örebro universitet och forskar om socionomers yrkesutövning och de arbetsvillkor som omgärdar den.
– Vi upplever att det går trögare och trögare att få en ingång till socialtjänsten när det gäller forskning. Det är väldigt många som avböjer att delta och det skapar stora svårigheter för oss, säger hon.
Trots forskningsanslag och godkännande från etikprövningsnämnden blir studierna svåra att genomföra då själva kunskapskällan – socialsekreterarna – inte är tillgänglig. Även om det handlar om en enkät som tar tio minuter att besvara får forskarna ofta nej. Chefer agerar grindvakter och hänvisar alltid till medarbetarnas höga arbetsbelastning och tidsbrist, berättar Anna Petersén.
Hon betonar att hon också är införstådd med att många socialtjänstkontor får väldigt många förfrågningar om att ingå i studier och inte bara är ”jagade” av forskare i socialt arbete, utan även i till exempel pedagogik och psykologi. Hon och hennes kollegor försöker att göra det så lätt som möjligt att delta i studierna. Nu är man nere på något slags miniminivå.
– Jag har själv chefsuppdrag och har förståelse för att man vill skydda sin personal från ytterligare börda. Men det innebär också att enskilda socialsekreterare inte själva får ta ställning till om de vill medverka i en studie eller inte. Det känns som att vi inom forskningen stångar oss blodiga när vi inte får komma till.
Samtidigt skulle socialsekreterarna kanske behöva tydligare incitament för att låta sig tankas som kunskapskällor. En enkät som Forskarskolan för yrkesverksamma genomfört med 1 500 socialsekreterare visar att de flesta som deltagit i studier inte är så nöjda med utfallet. Mindre än en tredjedel upplevde att det var till stor nytta för en själv eller för arbetsplatsen.
Hur kan man se till att de som deltar får ut något av det?
– Socialtjänsten får jättegärna, i den mån de hinner, vända sig till forskare och be dem komma och berätta om resultaten man bidragit till. Mitt intryck är att många forskare ställer upp på sådant om de blir tillfrågade, säger Anna Petersén.
Forskningen blir inte relevant om den bara utgår ifrån det akademin formulerar som viktiga frågor, konstaterar hon. Utan engagemang från praktiken riskerar forskarna att gå vilse, samtidigt som socialtjänstens praktik kommer att stå ganska still i sin utveckling utan forskning.
Även Alexandru Panican, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, betonar vikten av ett nära samarbete mellan akademi och praktik.
– Vi alla har ett ansvar att mötas, diskutera och samverka. Är vi tillräckligt duktiga på detta? Nej, långt ifrån, säger han.
Han upplever att universitetsvärlden öppnat dörrarna mot fältet under de senaste åren, och att det även från professionens sida finns en vilja att både delta i och ta del av forskning.
– Men det finns ingen infrastruktur för hur det ska göras. Vi behöver mötas på nationell nivå och tänka ut möjligheter.
Alexandru Panican, Anna Petersén och Therese Olmsäter. Foto: Press
Även i Myndigheten för vårdanalys rapport får infrastrukturen för kunskapsförmedling kritik. Plattformar upplevs som svårnavigerade och stöden för teoretiska. I Forskarskolan för yrkesverksammas enkät svarar åtta av tio socialsekreterare att de vill ta del av forskning i högre utsträckning än i dag. Den vanligaste anledningen till att man inte gör det är att det saknas tid i tjänsten, därefter att forskningen är svårtillgänglig. Alexandru Panican ger professionen rätt i det.
– Jag märker hur allt mer publiceras på engelska och i artikelform, vilket gör att avståndet till fältet ökar. Det blir inte bra. Självklart vill vi öka kvaliteten i den forskning som bedrivs, men absolut inte på bekostnad av att vi fjärmar oss från fältet.
Myndigheten för vårdanalys rapport visar att socialtjänsten präglas av hög arbetsbelastning, med ett starkt fokus på basverksamheten och att leva upp till grundläggande lagkrav.
– Annat arbete, som att implementera ny kunskap, får ofta stå tillbaka, säger myndighetens utredare Therese Olmsäter till Socionomen.
När det gäller frågan om tidsbrist riktar Alexandru Panican kritik mot arbetsgivarna.
– De måste acceptera att socionomerna utgör en profession med akademisk utbildning, precis som exempelvis psykologer. Man vill jättegärna ha duktiga socionomer som håller sig ajour med forskningsfronten, men då måste man också erbjuda medarbetarna den möjligheten, säger han.
