”Brukarna vet inte att de har en SIP-plan”

För fyra år sedan presenterades den efterlängtade Samsjuklighetsutredningen, som bland annat betonade vikten av ett stärkt brukarinflytande. Sedan dess har inte mycket hänt. Frågorna som ska lösas är många och komplexa. Men i början av maj 2026 lämnade regeringen till sist en proposition till riksdagen som föreslår en ny lag och flera lagändringar på området, vilket Amanda Jones välkomnar.

Hennes avhandling handlar om brukardelaktighet i SIP, samordnad individuell plan, med ett särskilt fokus på vuxna med samsjuklighet av skadligt bruk och beroende och psykisk ohälsa. I arbetet med avhandlingen stöttade hon bland annat implementeringen av delat beslutsfattande inom ramen för SIP på tre orter i Dalarna, genom att utbilda personal från vårdcentral, öppenvårdspsykiatri och socialtjänst.

I utbildningarna betonade hon vikten av att individen som SIP-mötet handlar om ska vara delaktig i förarbetet. Hon konstaterar att i riktlinjer är SIP beskrivet som en process, men tidigare forskning visar att det i stället har blivit mer synonymt med ett möte.

– Vi förbereder inte, vi har ingen gemensam agenda och vi vet inte syftet är. Vi följer inte heller upp. Brukare vet ofta inte om de har en SIP-plan, för de vet inte vad det är för sammanhang de befunnit sig i.

Man bör också lyfta olika alternativa vägar framåt och diskutera vilka för- och nackdelar som kan finnas med exempelvis en öppenvårdsbehandling kontra ett behandlingshem.

– Information från förberedelsen ska sedan skickas till den personal som kallas, så att alla kan förbereda sig och tänka på vad man kan bidra med från den egna verksamheten.

Amanda Jones följde utvecklingen av implementeringen genom två enkäter och uppföljande intervjuer med personalen, samt intervjuer med brukare om hur de uppfattade det nya SIP-sättet.

Vilka hinder för att få till delat beslutsfattande kunde du identifiera?

– Ett av de största var faktiskt att personal inte visste hur de skulle komma i kontakt med personal i andra verksamheter. De som deltog hade arbetat i snitt nio år, men ändå visste de inte hur de skulle hitta och få tag på rätt personer.

– Ett annat hinder kunde vara personalens syn på brukarnas förmåga att vara delaktiga. Om de till exempel trodde att det skulle bli för belastande att prata om olika alternativ kunde det leda till att personalen bara valde ut ett alternativ. Då tappar man ju det delade beslutsfattandet.

Och vilka framgångsfaktorer såg du?

– Förtroende har varit ett genomgående tema i hela avhandlingen. Brukarna betonade vikten av förtroende mellan dem och personalen. Vi såg även hur viktigt det var med förtroende mellan personal, till exempel att de som jobbar i socialtjänsten har tillit till att öppenvårdspsykiatrin gör det de ska.

– Vi tittade också särskilt på vems kunskap som får ta plats och brukarna beskrev att det är viktigt att deras kunskap räknas. Även om man är svårt sjuk så har man kunskap som personalen behöver ta i beaktande.

Varför är brukardelaktighet så viktigt i SIP?

– Det är ju brukarnas plan. De brukare jag intervjuade såg väldigt stora fördelar med det nya arbetssättet. Till exempel tyckte två stycken att de hade fått en ökad struktur i livet, så jag tänker att det finns jättetydliga vinster.