”Verksamheten är ju i fritt fall”
För att minska personalomsättningen inom välfärden behöver lönerna höjas. Det var alla eniga om under Socionomens och Akademikerns paneldebatt. Men inte om hur det ska finansieras.
När Socionomen och Akademikern bjöd in till paneldebatt nummer två i Almedalen var det svensk välfärd som stod i centrum, mer specifikt hur välfärden ska bemannas.
Frågan kantas av utmaningar. Höga sjukdomstal, låga löner och arbetsmiljöproblem för att nämna några. 2 av 3 medarbetare funderar allvarligt på att byta profession och tittar man på den faktiska personalomsättningen när det gäller socialsekreterare så når den upp till 30 procent.
– Det här kanske går ett förklara om det sker under ett år, men det har ju sett ut såhär varje år sedan 2013. Det gäller inte bara våra medlemmar utan alla som har titeln socialsekreterare, sa Markus Furuberg, biträdande förbundsdirektör på Akademikerförbundet SSR, och skärpte sedan tonen.
– 30 procent byter jobb varje år i hela kommunsverige. Det är ju en verksamhet i fritt fall.
Här behöver man jobba på ett strukturellt plan för att hitta lösningar, menade Markus Furuberg. Han hänvisade till frågor som man ställt till de egna medlemmarna, om vad som skulle få de att stanna kvar i yrket.
– Det är alltid tre svar; högre löner kommer alltid överst, sedan rimlig arbetsbelastning som nummer två och ett närvarande tillitsbaserat ledarskap som nummer tre.
Så långt rådde det stor enighet bland paneldeltagarna. Även S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll gav uttryck för oro och frustration.
– 30 procent är ju en enormt hög siffra. Hade det varit likadant i någon annan sektor så hade ju larmklockorna ringt på alla cylindrar, sa hon.
– Det finns några grundläggande problem som hela tiden kvarstår. Arbetar man som mellanchef, vilket man kan göra som socialsekreterare, så har man ett totalt oanständigt antal underställda. Det har vi diskuterat i åtminstone tre decennier. Lönerna är alldeles för låga. Spannet för en socialsekreterare under ett arbetsliv är enormt galet.
Även om lönefrågan förenade paneldeltagarna, där det rådde konsensus om högre löner, så gick åsikterna isär när det kom till hur det hela ska finansieras. Några av deltagarna trodde att skattehöjningar var en väg att gå. Gunnar Caperius, förbundsdirektör på Vårdföretagarna, var inte lika övertygad.
– Jag tror att vi behöver titta på hur vi får ut mer nytta av de pengar som vi redan sätter in. Att man tittar på effektiviseringar, var kan vi hitta pengar att spara, och börjar i den änden snarare än att höja skatterna. Kärnkraften är angeläget, försvaret är angeläget, det här är angeläget. Vi kan inte höja skatterna hur mycket som helst, det tror jag inte någon här tycker är en bra idé.
Han fick visst medhåll från Katarina Lundahl (L), statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet.
– Det stora ansvaret när det gäller lönebildning måste ligga lokalt och regionalt. Det är där prioriteringen måste ligga. Sedan kan staten komma in med mindre insatser. Höjda skatter är inte alltid lösningen, man måste prioritera och effektivisera i verksamheten.
Samtidigt tryckte hon också på vikten av att se över skattesystemet.
– Jag skulle gärna se en skattereform även om det är lättare sagt än gjort. Det kanske det var därför det inte blev av, trots att det stod i januariavtalet. För att det är svårt.
