Fältarbetare saknar ofta strategi för digitalt relationsarbete

I studien Rumsliga villkor i uppsökande ungdomsarbete – om fältarbetares strategier för kontakt- och relationsskapande har Sanna Hallgren, Torbjörn Forkby och Marie Eriksson vid Linnéuniversitetet undersökt vilka förutsättningar och utmaningar som präglar uppsökande socialt arbete.

Genom att följa fältarbetare i deras yrkesvardag har forskarna bland annat studerat hur plats och tid påverkar möjligheterna att skapa goda möten med unga. Syftet med studien har varit att skapa en djupare förståelse för fältarbetares jobb.

– Fältarbete kan verka som en enkel insats, men den är verkligen komplex. Dels för att man vill att fältarbetarna ska göra så många saker, dels för att ramarna och förväntningarna är otydliga, säger Sanna Hallgren, doktorand vid institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet.

Hon konstaterar att fältarbetare inte bara kan gå fram till en ungdom, säga ”hej, hej” och så är kontakten etablerad. 

– Det är inte så enkelt. Speciellt när vi pratar om de ungdomar som är svårnåbara. Man har ju någonstans tänkt att fältarbetarna ska vara socialtjänstens förlängda arm och jobba just med de svårnåbara, men det finns många svårigheter.

I studien använder Sanna Hallgren begreppet situationell legitimitet för att sätta fingret på några av svårigheterna.

– Situationen, det vill säga stunden, platsen, och tiden där mötet ska ske påverkar fältarna. Det påverkar hur lätt eller svårt det är få kontakt och vilken roll fältarna behöver ta.

Studien visar att i rum som ungdomarna söker upp med vetskapen om att vuxna kommer att finnas där, exempelvis fritidsgårdar och idrottshallar, är de bekväma i att hänga med vuxna och uppskattar det.

– Då är det inte så svårt för fältarna att få till de där samtalen och mötena som är relationsskapande. De kan lättare få erkännande och legitimitet i sin roll.

Men i de mer offentliga miljöerna, exempelvis torg och gallerior, dit unga kanske söker sig för att vara ifred, är det svårare. 

– Där såg vi mer av de här ”låt-gå-strategierna”. Det vill säga fältarna går fram och känner av lite och backar om de upplever att de inte är välkomna. Det gäller att vara en ”skön” vuxen och inte den som kommer med för mycket pekpinnar eller tillrättavisanden.

Som en av de intervjuade fältarna säger i studien: …våran roll är ju inte att gå runt och bara ‘nej, det får du inte säga, nej, så får du inte sitta, du får inte dricka, jag ser att du har snus, det måste du ta ut’/…/Då bränner man ju ut sig och dessutom så fyller det inte någon funktion för att man bygger inte relationer på så sätt. 

Sanna Hallgren konstaterar att fältarbetarna balanserar sina roller genom att ”uppträda lagom inkännande, och lagom kontrollerande” för att bli accepterade och insläppta av de unga. När Sanna Hallgren följde med fältarna i deras verksamhet, hände det flera gånger att ungdomarna avvisade dem och inte ville prata. Det skedde framför allt i de offentliga miljöerna. 

I studien resonerar Sanna kring det här. 

– Ska man nå de som är absolut svårast att nå, så behöver man vara på de här platserna där ungdomar inte vill att vuxna ska vara, eftersom de vill vara ifred eller kanske göra saker som inte är så lämpliga.

Sanna Hallgren konstaterar att man också måste vara beredd på fler avvisanden och färre konstruktiva möten om fältarbetarna i högre grad rör sig i de offentliga miljöerna och att det är en risk som behöver utvärderas. 

– Det skulle på sikt kunna påverka fältarbetets legitimitet om man lägger mycket energi på ganska få ungdomar och får ett mindre tydligt resultat.

Hur man ska prioritera handlar om vilket uppdrag fältarbetarna har. Sanna Hallgren tycker att det behöver förtydligas, liksom vilka förväntningar man har på fältarbetarna.

Hon betonar också att fältarbetarna bara når de unga som rör sig ute. Här ser hon ett behov av att undersöka hur man kan nå ungdomar som sitter hemma och är mer aktiva digitalt och har olika nätverk på nätet.

– Hur kan vi få in positiva vuxenmöten i de miljöerna? Det är viktigt att diskutera.

Några av de fältarbetare hon mötte använde sociala medier för att informera om var de skulle befinna sig under kvällen samt för att dela kontaktuppgifter. Men de hade ingen uttalad strategi för att bygga digitala relationer.

Enligt Socialstyrelsen fanns det 2010 uppskattningsvis cirka 500 fältarbetare. 2022 var antalet cirka 700 fältarbetare. Ökningen beror delvis på att fältarbetarna setts som en viktig del i bekämpningen av gängbrottslighet och att många kommuner använt riktade statliga medel till att anställa fler fältarbetare.

Sanna Hallgren betonar flera gånger att studien visar att fältarbetarna fyller en viktig funktion. Det hände exempelvis att ungdomar ringde dem och bad dem att vara med på möten med skolan och andra vuxna. Och det här är kärnan i fältarbetarnas syn på sitt uppdrag; att skapa ett relationskapital som kan underlätta framtida kontakter mellan ungdomen och socialtjänsten.