Johan Waara.
Under lång tid har vi delat upp sådant som ofta hänger ihop mellan olika verksamheter och huvudmän. Runt ett barn finns i dag ofta minst tre stora aktörer: skolan, socialtjänsten och BUP. Men barnets verklighet låter sig sällan delas upp på samma sätt. En 15-åring kan ha ångest, hög skolfrånvaro, använda cannabis och samtidigt ha stora konflikter med sina föräldrar. Är det ett psykiatriskt problem, ett missbruksproblem, ett familjeproblem eller ett skolproblem? Ofta är svaret: alltihop. Delarna påverkar varandra och först när vi förstår hur kan vi avgöra vad som behöver göras.
I dag ägnas enorm kraft åt att försöka få verksamheter att samverka. Ändå riskerar organisationen att styra åt motsatt håll. Först avgör vi vem som äger vilken del av problemet. Därefter försöker vi återskapa helheten genom remisser, SIP-möten, överlämningar och olika samverkansformer. Självklart behövs samarbete, men vi borde våga fråga oss hur mycket av vårt stora behov av samverkan vi själva har skapat genom hur verksamheterna är organiserade.
Jag tror att vi behöver diskutera en mer genomgripande förändring: BUF – Barn-, ungdoms- och familjebehandling. En gemensam organisation där dagens BUP och socialtjänst ryms tillsammans. Det betyder inte att alla ska göra samma sak. Myndighetsutövning och behandling behöver vara tydligt åtskilda funktioner och barnpsykiatrisk specialistkompetens måste finnas kvar. Men funktionell specialisering kräver inte nödvändigtvis separata organisationer.
Uppmaningen till förändring är ingen kritik mot de socionomer, psykologer, läkare, sjuksköterskor, skötare eller andra professioner som jobbar inom de olika verksamheterna. Tvärtom. När dagens system fungerar bra beror det ofta på skickliga medarbetare som lyckas överbrygga gränser mellan olika huvudmän, lagstiftning, journalsystem, budgetar och uppdrag.
Med en gemensam organisation skulle de lättare kunna arbeta mot gemensamma mål. Deras olika kompetenser blir en tillgång i kartläggning och behandling i stället för något som först måste överbryggas mellan organisationer. En ingång, en gemensam kartläggning, en gemensam behandlingsplan, en gemensam åtgärd och en systematisk uppföljning.
Men en ny organisation löser förstås inte allt. BUF måste samtidigt ställa betydligt hårdare frågor om vad vi gör, varför vi gör det och vad som faktiskt går att behandla. Vilka problem kan vi påverka? Vilka insatser har stöd i forskning? Vilka mål försöker vi uppnå? Och följer vi systematiskt upp om barnet och familjen faktiskt blir hjälpta? Evidensbaserade metoder och mätbara resultat måste få större betydelse än tradition, organisatorisk hemvist eller vilken profession som råkar möta familjen först.
Skolan måste också få en tydligare plats i modellen. Det är där barn och ungdomar befinner sig en stor del av sin vardag och där förändringar i närvaro, beteende, mående och social funktion ofta upptäcks tidigt. Skolan ska fortfarande vara skola och fokusera på sitt pedagogiska, förebyggande och hälsofrämjande uppdrag, men vägen till behandling skulle kunna bli betydligt enklare.
Elevhälsan ska inte behöva fundera över om elevens svårigheter är tillräckligt psykiatriska för BUP eller tillräckligt sociala för socialtjänsten. Det finns en väg in till BUF, samtidigt som skolan bidrar med sin unika kunskap om hur barnet fungerar i skolmiljön.
Vi har under decennier försökt förbättra samarbetet mellan stuprören. Samarbete kommer alltid att behövas, men kanske är nästa steg inte ytterligare en samverkansmodell. Nu är det dags att rita om organisationen.
