Olika syn i Europa på barn i kriminalitet 

När sårbara grupper, som barn och unga, används för att utföra olika uppgifter kopplade till narkotikamarknaden handlar det om en exploatering som ofta innefattar både manipulation och tvång.

I en nyligen publicerad studie har en grupp forskare från Sverige, Norge, Danmark, Irland, Polen och Storbritannien nu jämfört hur exploatering på narkotikamarknader förstås och erkänns i forskning, policys och rättsväsendet i de olika länderna.

– Vår forskning visar att de sex studerade länderna skiljer sig åt på det här området, säger Cecilia Hansen Löfstrand som är professor i socialt arbete och sociologi vid Göteborgs Universitet.

I Storbritannien har begreppet kriminell exploatering blivit mycket etablerat. I Sverige har man däremot fokuserat mer på rekryteringen av unga till brottslig verksamhet, enligt Cecilia Hansen Löfstrand.

– Exploatering riktar även uppmärksamheten mot maktrelationen och vad som händer efter rekryteringen. Men poängen är inte att säga att Sverige borde kopiera den brittiska modellen, utan att det går att förstå samma typ av situation på olika sätt och att de kategoriseringar vi väljer att använda får reella konsekvenser för hur samhället reagerar.

Forskarnas övergripande slutsats är att det är viktigt att problematisera uppdelningen mellan gärningsperson och offer: I många fall är barnet både och. För att arbeta brottsförebyggande behöver man fokusera inte bara på vad barn och unga gör utan också kartlägga vem som organiserar verksamheten. Vem tjänar pengar på den, finns det beroendeförhållanden och hot? Vad behövs för att barnet ska kunna lämna situationen?

– Det är särskilt viktigt för socialtjänsten, eftersom barnets kriminalitet också kan behöva förstås som en indikator på utsatthet.

Är vi på väg att skifta perspektiv och prata mer om kriminella barn som offer för exploatering även i Sverige?

– Nej. Det har jag inte sett några uttryck för, men man kan ju hoppas på det. Om man ska komma åt problemet så behöver vi behålla komplexiteten som lätt försvinner i politisk debatt och lokala policys.

Du är en av nio ansvariga forskare för ett nytt, stort forskningsprogram som ska främja brottsförebyggande arbete. Vad är det ni ska göra?

– Den här är en satsning med över 60 medverkande forskare från fyra lärosäten i Sverige. Vi vill föra samman forskning och professionell kunskap, vilket innebär att vi behöver samarbeta med yrkesverksamma inom socialtjänst, rättsväsende och kriminalvård.

Och vad är målet?

– Den organiserade brottsligheten förändras snabbt och de professioner som ska förebygga och hantera den måste därför kunna utvecklas minst lika snabbt. Målet är att utveckla förmågan att upptäcka förändringar, lära av erfarenheter, använda ny kunskap och anpassa verksamheter, utan att förlora i kvalitet eller rättssäkerhet.