Kampen fortsätter för Olga Persson på Unizon – trots motvind

Så vad är det som håller den stängd? På kansliet i Fruängen hänger ett tidningsurklipp med en talande rubrik: ”15 kvinnor dödas varje år – trots att samhället vet vad som ska göras.” Kanske är det på väg att bli ännu värre. Halvvägs in i 2024 har redan 12 kvinnor och flickor fått sätta livet till, vilket pressat regeringen att avisera nya åtgärder och 18 miljoner kronor extra för arbetet kring mäns våld mot kvinnor.

– Vi kallar det för kaffepengar. Speciellt om man slår ut det på hälften av Sveriges befolkning och 290 kommuner. Ska man tolka det välvilligt – och det ingår i min ledarskapsfilosofi att tolka andra välvilligt – så kan man se det som en symbolisk summa, säger Olga Persson, Unizons förbundsordförande sedan 2020.

Hon har kommit lite sent till intervjun och berättar att hon har dragits med hosta i flera månader. Bronkit, visade det sig.

– Jag har typ aldrig varit sjuk i hela mitt liv, så jag fattade inte först.

Hon väntade länge med att söka hjälp. Är en gubbe i det avseendet, säger hon.

Kan hostan också vara stressrelaterad?

– Nej, det hoppas jag verkligen inte! Eller – det är väl allting…

Det är förståeligt om Olga Persson skulle vara sliten: hon leder en organisation i motvind. De där morden är bara det yttersta uttrycket för ett våld som stadigt eskalerar: det ökande antalet anmälningar om sexualbrott speglas i trygghetsundersökningarnas dystra kurva.

Man märker trenden också på Unizon, där stödkontakter till medlemsorganisationerna har ökat med 40 procent de senaste fem åren, enligt Olga Persson.

– Samtidigt vet vi att den här brottsligheten lever i det fördolda. Den sker ofta mellan hemmets väggar med barn som enda vittnen. Mörkertalet är stort.

LÄS OCKSÅ >>> Johan Nikula hjälper våldsamma män att sluta slå

Så vad gör vi då som samhälle för att stoppa våldet? Alldeles för lite, suckar Olga Persson. Ett exempel på det är att allt färre kvinnor får plats på skyddat boende. Endast var femte offer för våld i när relation, enligt en rapport från SKR. Också barnen blir mer sällsynta på boendena – 200 färre 2023 jämfört med året innan.

Orsakerna till att det ser ut som det gör är många, enligt Olga Persson. En är ”sönderbyråkratiseringen” av socialtjänsten.

– Den gör att människor inte vågar söka hjälp och att processerna blir för långa: för mycket byråkrati, för lite tillgänglighet och öppenhet.

Den här uppfattningen delar Unizon med många som jobbar inom myndigheten, säger hon. Där har det skett ett stort skifte de senaste tio åren. Om förbundet tidigare ofta skällde på socialsekreterarna förenas de nu i en gemensam verklighetsbild.

– Vi arbetar numera tillsammans för att få tillräckliga resurser till det här samhällsproblemet.

Byråkratiseringen kommer inte att bli mindre med den nya tillståndsplikten, som trädde i kraft i april i år. Den utgör en del av propositionen ”Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”, och innebär att privata aktörer som vill bedriva skyddat boende måste ansöka om tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Olga Persson välkomnar tillståndsplikten, inte minst för att den håller oseriösa aktörer borta. Problemet är bara att den inte följs av matchande resurser.

– Den stora kostnaden landar på kommunerna i form av administration. Särskilt oroliga är vi över att barnen ska få egna placeringsbeslut. Det är ju inte ovanligt att en mamma har tre barn, kanske med olika pappor. Då ska alltså varje barn gå igenom den här administrativa processen.

LÄS OCKSÅ >>> Experterna ger svar: Hur kan fler förmås sluta utsätta närstående för våld?

För att fler barn och kvinnor ska komma till skyddat boende kräver Unizon därför stimulansmedel, där staten betalar hälften av kostnaden för placeringen och kommunen hälften. Man vill också att kvinnojourerna med sin expertis ska stå för bedömningarna, något som samtidigt skulle avlasta socialtjänsten.

– I Danmark, som har ett liknande system som oss, med tillståndsplikt och tillsyn, funkar det så. Där har alla kriscentrum fullt mandat att ta emot kvinnor och barn på sina boendet. Sedan fakturerar de kvinnans hemkommun.

Unizon är en organisation som ofta syns i debatten. Dess syfte är nämligen inte bara att stötta och skydda utsatta kvinnor och deras barn, utan också att driva opinion. Visionen är ytterst ett samhälle fritt från våld, och vägen dit går via ett bredare arbete för jämställdhet. Horisonten är med andra ord vid.

– Det finns inget egenvärde i att kvinnor och barn ska gömmas undan hos oss så länge som möjligt. Tvärtom vill vi att de så fort som möjligt ska kunna få ett eget, fritt liv, konstaterar Olga Persson.

Drömmen om en öppen värld, som mottot i inledningen av den här texten talar om, har en djup men komplex genklang hos henne själv. Hennes feministiska uppvaknande kom tidigt, framför allt via litteraturen. När hon ska berätta om ett viktigt verk från ungdomen är det dock inte Simone de Beauvoir eller Virginia Woolf hon nämner, utan – Ulf Lundell.

Hon läste ”Jack” första gången som tolvåring, sedan om och om igen, intresserad av hur olika män och kvinnor beskrevs.

– Det fascinerade mig: ”Aha, den manliga verkligheten är inte min, så här fri kommer inte världen vara för mig. Jag kommer inte kunna resa ensam runt jorden och träffa vem som helst. Det skulle straffa sig.”

LÄS OCKSÅ >>> Kommunerna ska stötta förövare i nära relationer till förändring – men vet de hur?

Olga Persson identifierar just nu två starka, delvis konkurrerande ideologiska rörelser som båda verkar för att stänga världen för kvinnor och flickor. På ena sidan det högerpopulistiska, ofta öppet misogyna lägret, och på andra sidan ett slags nyliberal åskådning, där människokroppen betraktas som ett legitimt handelsobjekt.

– Där ser man prostitution som ett arbete, ”sex work”, och tycker att handel med barn är okej, som med surrogatmödrarskapen.

Vad som kan skapa förvirring är att den nyliberala åskådningen ibland kläs i fin feministisk förpackning, menar hon. Då betonas kvinnans fria val, oavsett om det är att sälja sin kropp i porrindustrin eller att retirera till ett 50-talsdoftande hemmafruliv.

– Onlyfans är väl det bästa exemplet: Du är entreprenör, din egen lyckas smed. Inga mellanhänder, inga hallickar. Man hallå, de där bilderna får du aldrig tillbaks! Och det finns människor som tjänar pengar på dem. Det är ingen filantrop som skapat Onlyfans, tyvärr.

Olga Persson är van vid att vara den som kommer med dåliga nyheter. Inte bara ”dåliga”, förresten: ofta fullkomligt nattsvarta. Det kan vara en tråkig roll, säger hon. Samtidigt är det många som på egen hand vänder sig till henne, vill fråga och berätta. Det kan hända under parmiddagar eller föräldramöten.

Hur hanterar du det?

– Jag brukar ibland ljuga och säga att jag jobbar med ”data”. Då är det ingen som frågar vidare: ”Jaha, vilken sorts ’data’ jobbar du med?” Men om jag säger att jag jobbar mot mäns våld mot kvinnor är det bara: ”Jaha, jag har en granne som…” Jag antar att det är lite som att vara läkare och folk börjar visa sina bölder.

Fast för dig visar man samhällets bölder.

– Ja, och samtidigt sina egna. Alla har någon mamma, vän eller syster som har utsatts för våld. Särskilt män, som ofta inte har någon naturlig plattform för de här frågorna, vill gärna prata. Då kan det vara svårt att sätta gränser, men det måste man göra: ”Jag kan hjälpa dig till en kontakt, men inte nu.”

LÄS OCKSÅ >>> Kuratorn Mikael om arbetet med våldsutövare: ”Måste tänka att personen är mer än våld”

Närheten till utsattheten har nog fått henne att hårdna, säger hon. I privatlivet har hon inga problem med att sätta sina egna behov först. Är numera gubbe också i det avseendet: knappast självutplånande. Kan upplevas som flyktig.

Händer det att svartsynen tar överhand? I svåra perioder, som när hon separerade från sitt barns pappa, har hon upplevt världen reduceras en mosaikbild av alla de där utsatta kvinnorna och barnen som hon bär på. I sådana situationer kan hon ibland fel- och övertolka saker för att passa in dem i mosaikmönstret.

Hon ser det dock som sin plikt att hålla humöret uppe, att ”må så bra som möjligt”, som hon säger, för att kunna uppfylla andra som engagerar sig i frågorna med energi: professionella, politiker, journalister.

Och om hennes egen tryter? Hon kan alltid vända sig till Lundell. Eller, vilket musikvalet i hennes sommarprat från 2021 vittnar om, sådana som Bruce Springsteen och Bob Dylan – gubbrockande besjungare av den manligt romantiska, ansvarslösa frihetslängtan. Alltid on the road mot den öppna världen.

– Visst, jag känner något slags fascination och avundsjuka inför det där. Samtidigt är jag lättad över att inte behöva befinna mig i den ensamhet som är den där manliga frihetens baksida. Jag har upplevt min värld tillsammans med kvinnor som otrolig; den ger mig något som jag inte kan få av män.