Pandemin har åsidosatt äldre ännu mer

LÄS MER: Så upptäcker kuratorn psykisk ohälsa bland äldre

LÄS MER:”Hela vår umgängeskrets är borta”

Den 31 december 2019 får Världshälsoorganisationen (WHO) information om att ett okänt virus orsakat 41 fall av lunginflammation i den kinesiska elvamiljoner-staden Wuhan. Två veckor senare konstateras den första personen ha dött av virussjukdomen covid-19. Ytterligare två månader senare, den 11 mars, slår WHO fast att utbrottet är en pandemi. Samma dag avlider den första infekterade svensken, en person i övre 70-års åldern.

Drygt ett år har gått sedan dess och vardagen är fortfarande inte sig lik. Över 13 000 svenskar har dött med virussjukdomen i kroppen. En majoritet av dem som avlidit är över 70 år och många äldre har valt att isolera sig i väntan på vaccin. Andra har inte fått välja själva utan stängdes snabbt in i sina hem på särskilda boenden och förbjöds att ta emot besökare.

Virusutbrottet fick stora delar av samhället att sättas på paus, så även vård och insatser för äldre med psykisk ohälsa. Ett exempel hittar vi inom äldrepsykiatrin i Region Stockholm som ställde in existentiella samtalsgrupper för män över 65 år. En verksamhet som pågått i fem år under ledning av Thomas Karpestig, legitimerad psykoterapeut och psykolog. ­Samtalsgrupperna var emellertid inte de enda som drabbades. Faktum är att all gruppverksamhet ställdes in, smittorisken var för hög.

– Men sanningen är den att sjukhusledningen redan innan pandemin flaggat för att grupperna skulle läggas ner, de ansåg inte att dess nytta och mål var tydligt nog och passade inte in i regionens sjukvårdsutbud. Detta trots att det är väl belagt i forskning att samtal med andra i samma situation främjar både fysisk och psykisk hälsa, säger Thomas Karpestig

Han ser med oro hur en mängd vårdkontakter, verksamheter och träffpunkter fått sättas på paus eller läggas ner under pandemin.

Längtan efter att pandemin ska ebba ut är stor även om dess slutpunkt inte nödvändigtvis innebär att allt är frid och fröjd.

– När det kommer till de allra mest sköra äldre med psykisk ohälsa, så tror jag att man kommer behöva börja om. Man måste aktivt arbeta med att locka tillbaka dessa till vårdkontakter och även till träffpunkter och verksamheter. De måste sökas upp för att de inte ska riskera att bli fast hemma, en del har troligen gått ner sig och kan inte enkelt komma tillbaka på egen hand, säger Thomas Karpestig.

Många stängs ute

Även Marie-Louise Söderberg har sett hur de existentiella samtalsgrupper som hon ledde kom att ställas in på grund av pandemin. Under många år har hennes arbete kretsat kring äldres psykiska och existentiella hälsa, bland annat vid Nationellt Centrum för Suicidforskning och ­Prevention samt Stadsmissionen. Idag arbetar hon inom SPF-seniorernas projekt ”Inte ensam”.

– Vi har fortfarande några grupper per ­telefon. Men pandemin har även blottat det digitala utanförskapet i samhället.

Mycket social kontakt och stöd hänvisas till ­datorer vilket stänger ute många, säger ­Marie-Louise Söderberg.

Pandemin har enligt henne inte bara ­kommit att påverka det psykiska måendet utan även åldrandets psykologiska och existentiella ­utvecklingsfaser.

– Liksom barndomen och vuxenlivet så har åldrandet flera faser. De uppgifter som man ska lösa i åldrandet handlar bland annat om att knyta ihop och försonas med sitt liv och att ­psykologiskt närma sig livets slut.

En teori som nämns är gerotranscendens i vilken människan bland annat går in i det slutliga stadiet av mognad.

– Här handlar det om att många i livets senare del är mer tillfreds med sig själva och livet liksom de är mindre självupptagna. Man lever här och nu då det inte finns så mycket framtid kvar. Det är ett fantastiskt stadium för den som får uppleva detta, säger Marie-Louise och fortsätter:

– Men om man då ser till den här pandemin så hindras många att ha en bra livskvalitet, istället tvingas man isolera sig. Frågan som många i livets slutskede ställer sig i pandemin är om det är så här som livet ska sluta? Det får psykologiska processer att stanna av och en förtvivlan kan infinna sig.

Anna Bratt slår samtidigt fast att denna grupp redan innan pandemin var överrepresenterad i statistiken om såväl psykisk ohälsa som suicid.

– Jag skulle säga att den psykologiska aspekten av äldres hälsa alltid åsidosatts och pandemin är ännu ett exempel på det. Vi vet att den psykiska ohälsan är högre bland äldre. Men det uppmärksammas inte i tillräcklig utsträckning i media eller av regeringen. Det finns inte heller den blicken inom vården att uppmärksamma depression bland äldre, för man tar det som en naturlig del av åldrandet, säger Anna Bratt.

Bland de yngre-äldre är pandemins effekt dubbel enligt de båda forskarna. För samtidigt som somliga för första gången kommit att se på sig själva som ”äldre” i och med Folkhälsomyndighetens riskgruppsindelning, så kan många i denna grupp hantera situationen bättre än yngre med hjälp av sin livserfarenhet.

Patienter tappas bort

Men att de sköraste äldre är mest utsatta under pandemin råder ingen tvekan om konstaterar de båda forskarna. Risken att drabbas av psykisk ohälsa ökar för den som är fysiskt skör, ensam eller isolerad, ofrivilligt beroende av andra eller befinner sig i livets slutskede.

Så vad gör de högst ansvariga för att mildra negativa effekter på de allra mest utsatta äldres psykiska hälsa? För att få svar vänder vi oss till socialminister Lena Hallengren, som väljer att tacka nej till telefonintervju för att istället svara via mejl. I detta ges besked om att miljardbelopp öronmärkts för kommuner och regioner samtidigt som ministern instämmer i att pandemin ytterligare visat på hur äldre får mindre vård för psykisk ohälsa.

– Det stämmer att färre äldre får vård för psykisk ohälsa än personer mellan 20 och 64 år, och att män som är 80 år och äldre är överrepresenterade gällande suicid. Det är mycket bekymmersamt att det är så och det är därför så viktigt med de satsningar som görs på det här området. Alla har rätt till den vård de behöver, oavsett ålder, svarar Lena Hallengren.

Vård och stöd för psykisk ohälsa har ställts in. Hur ser du på risken att patienter ”tappas bort” under pandemin?

– Det är problematiskt om personer med behov av hjälp inte får hjälp, inte minst under en pandemi som varit extra tuff för många äldre. Nya lösningar behövs och regeringen har gett medel till regionerna för att exempelvis bygga ut den digitala vården, svarar Lena Hallengren.

Två forskare som djupdykt i tidigare forskningsresultat om vad som gör att vi åldras olika är Anna Bratt och Mikael Rennemark. Frågan är vilka svar tidigare forskning kan ge oss om hur äldres psykiska hälsa påverkas av pandemin. En fråga som, ska det visa sig, inte bara är förenklad utan rent av fördomsfull.

– Begreppet ’äldre’ är en schablon för en grupp människor med många subgrupper och ett stort åldersspann och förutsättningar. Fördomarna mot äldre har blivit tydligare i och med pandemin, där media har en överförenklad syn på äldre människor. Antingen så visas käcka och glada gamla upp i nyheterna, eller så är det så synd om de äldre. Båda perspektiven är ett avståndstagande ifrån de gamla med hela dess komplexitet och individualitet, säger Mikael Rennemark.

Mikael Rennemark slår fast att det inte finns någon annan livsfas inom psykologin som innehåller så många levnadsår. Dels handlar det om yngre-äldre över 65 år av vilka många ­fortfarande lever ett medelåldersliv, liksom äldre-äldre över 85 år.

Detta är den grupp i samhället som är absolut hårdast drabbad av pandemin, säger Mikael Rennemark.

Anna Bratt slår samtidigt fast att denna grupp redan innan pandemin var överrepresenterad i statistiken om såväl psykisk ohälsa som suicid.

– Jag skulle säga att den psykologiska aspekten av äldres hälsa alltid åsidosatts och pandemin är ännu ett exempel på det. Vi vet att den psykiska ohälsan är högre bland äldre. Men det uppmärksammas inte i tillräcklig utsträckning i media eller av regeringen. Det finns inte heller den blicken inom vården att uppmärksamma depression bland äldre, för man tar det som en naturlig del av åldrandet, säger Anna Bratt.

Färre äldre får vård för psykisk ohälsa

Bland de yngre-äldre är pandemins effekt dubbel enligt de båda forskarna. För samtidigt som somliga för första gången kommit att se på sig själva som ”äldre” i och med Folkhälsomyndighetens riskgruppsindelning, så kan många i denna grupp hantera situationen bättre än yngre med hjälp av sin livserfarenhet.

Men att de sköraste äldre är mest utsatta under pandemin råder ingen tvekan om konstaterar de båda forskarna. Risken att drabbas av psykisk ohälsa ökar för den som är fysiskt skör, ensam eller isolerad, ofrivilligt beroende av andra eller befinner sig i livets slutskede.

Så vad gör de högst ansvariga för att mildra negativa effekter på de allra mest utsatta äldres psykiska hälsa? För att få svar vänder vi oss till socialminister Lena Hallengren, som väljer att tacka nej till telefonintervju för att istället svara via mejl. I detta ges besked om att miljardbelopp öronmärkts för kommuner och regioner samtidigt som ministern instämmer i att pandemin ytterligare visat på hur äldre får mindre vård för psykisk ohälsa.

– Det stämmer att färre äldre får vård för psykisk ohälsa än personer mellan 20 och 64 år, och att män som är 80 år och äldre är överrepresenterade gällande suicid. Det är mycket bekymmersamt att det är så och det är därför så viktigt med de satsningar som görs på det här området. Alla har rätt till den vård de behöver, oavsett ålder, svarar Lena Hallengren.

Vård och stöd för psykisk ohälsa har ställts in. Hur ser du på risken att patienter ”tappas bort” under pandemin?

– Det är problematiskt om personer med behov av hjälp inte får hjälp, inte minst under en pandemi som varit extra tuff för många äldre. Nya lösningar behövs och regeringen har gett medel till regionerna för att exempelvis bygga ut den digitala vården, svarar Lena Hallengren.