Obalans mellan resurser och krav inom äldreomsorgen
Höga ambitioner inom äldreomsorgen är i grunden bra. Men hur rimmar det med verkligheten?
”Det är inte en mänsklig rättighet att få jobba inom svensk äldreomsorg.”
Så inledde äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje i början av sommaren en presentation av en ny utredning om ökad trygghet och säkerhet för äldre. Bland förslagen märktes till exempel möjligheten att välja kön på omsorgspersonal.
Det är inte första gången den idén förs fram. Detsamma gäller frågor om kvalitet, värdig omsorg och ökad personalkontinuitet som länge präglat den politiska debatten. Det är lätt att få intrycket av en välfungerande verksamhet där sådana krav ter sig högst rimliga. Men frågan är hur de vackra orden rimmar med den praktiska vardagen på landets äldreboenden och inom hemtjänsten?
Svaret varierar förstås beroende på vem man talar med, men många tycks ändå överens om att det finns ett betydande glapp mellan de nationella ambitionerna och vad som anses möjligt att genomföra i praktiken.
– Det beror inte på att cheferna eller politikerna är ondskefulla, utan att det är ett system som inte fungerar, säger Ulrica von Thiele Schwarz, psykolog och professor vid Mälardalens universitet.
– Alla inblandade vill leva upp till de värdeord som formuleras för verksamheten, men när kraven överstiger resurserna kan det leda till etisk stress. Ingen kommun vill säga att man bryter mot lagstiftningen. I stället riskerar ansvaret och känslan av misslyckande att hamna hos den enskilde medarbetaren.
Känt sedan länge är svårigheten att behålla och rekrytera personal. Ulrica von Thiele Schwarz beskriver det som ett resultat av en rad samverkande faktorer – från demografiska förändringar till bristfälliga arbetsvillkor.
Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommer antalet personer över 85 år att öka med cirka 60 procent under en tioårsperiod. För att möta behoven inom äldreomsorgen bedömer arbetsgivarorganisationen att antalet anställda behöver öka med omkring 32 procent fram till 2033. Det motsvarar cirka 65 600 fler medarbetare, bland annat vårdbiträden och undersköterskor.
– I grunden handlar det om att komma åt obalansen mellan krav och resurser, utifrån vetskapen om kommunernas begränsade budgetar, säger Ulrica von Thiele Schwarz. Vi måste alla fråga oss vilken välfärd vi vill ha och vad vi anser att den ska få kosta.
Marie Mattsson är ansvarig för personalrekryteringen till äldreomsorgen i samhället Harads i Bodens kommun. De senaste åren har en tredjedel av äldreomsorgens personalstyrka försvunnit som en konsekvens av de migrationspolitiska förändringarna med bland annat höjda försörjningskrav för arbetstillstånd. För ett litet samhälle som Harads, med omkring 500 invånare, har det varit ett betydande bakslag. Samtidigt upplever hon att det har blivit allt svårare att rekrytera medarbetare och att få de redan anställda att stanna kvar.
– Nyutbildade sjuksköterskor söker sig till gruvan eftersom de får bättre löner och arbetsvillkor där. Politikerna måste göra något som leder till verklig förändring – höja statusen och höja lönerna så att de unga söker sig hit, och de äldre medarbetarna orkar stanna kvar till pension. Jag vet inte hur det ska sluta annars.
Hur ser du på de förslag till förändringar av äldreomsorgen som förs fram på nationell nivå?
– Naturligtvis gör vi allt vi kan för att skapa valmöjligheter för de äldre, men om det inte finns något att välja bland, vad ska vi göra då? Naturligtvis vill vi ha personal som behärskar språket, men om det inte är några svenskar som söker jobben? Här uppe finns ingen arbetslöshet. Här slåss vi allihop om samma personal.
Sabina Joyau, chef för äldreomsorg på SKR, beskriver något hon kallar ett förväntansgap mellan politiker och anhöriga å ena sidan och äldreomsorgen å den andra. Samtidigt understryker hon att verksamheterna i stort fungerar mycket bra.
– Bemanningen är den tuffaste utmaningen, även om problemen har lite olika karaktär över landet, säger hon. Men i vår statistik ser vi ingen flykt från äldreomsorgen. Tvärtom har Äldreomsorgslyftet inneburit nya karriärmöjligheter och många väljer att stanna kvar i yrket även efter 65.
En ny rapport från Stockholms universitet, baserad på enkätsvar från äldreomsorgspersonal under en tjugoårsperiod, visar dock en dramatisk ökning av andelen som överväger att lämna yrket – från 49 procent 2015 till hela 67 procent tio år senare.
Bland de problem som lyfts fram märks bland annat tidspress, underbemanning, brist på återhämtning, minskad tillit till ledningen och känslor av otillräcklighet i relation till omsorgstagarna.
– Det är bra med högt ställda krav på äldreomsorgen, säger Rebecka Strandell, forskare och lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet och en av författarna till rapporten.
– Men om personalen inte kan leva upp till de vackra orden och upplever att relationen till omsorgstagarna tvärtom försämras är det en farlig väg framåt. Det relationella arbetet är ju ett viktigt skäl till att många människor söker sig till de här yrkena. Om den delen går förlorad är det svårt att upprätthålla en känsla av meningsfullhet – och därmed viljan att stanna kvar.
