”Lust har inget bäst före-datum”

Det finns något deprimerande i hur äldre människors sexualitet hanteras inom äldreomsorgen. Den försvinner, görs gullig, pinsam, problematisk eller irrelevant. Som om lust hade ett bäst före-datum. Som om äldre kroppar slutade längta efter närhet eller känna pirr den dag man flyttar in på särskilt boende, får hemtjänst eller en demensdiagnos.

Vi socionomer borde veta bättre. Vi talar gärna om helhetssyn, självbestämmande, delaktighet värdighet och personcentrerad vård. När det gäller äldre personers behov av närhet, intimitet, erotik och lust blir det ofta tyst. Sexualiteten hamnar utanför genomförandeplanen, biståndsbedömningen, anhörigsamtalet och personalgruppens reflektioner.

När det uppstår en förälskelse på ett boende och det finns en uttalad sexuella önskan hos någon med demens så blir det snabbt ett “problem”. Vems problem är det egentligen? Är det den äldre personens sexualitet som är problemet? Eller är det vår egen brist på språk, kunskap och professionellt mod?

Självklart finns svåra frågor. Vi måste bedöma samtycke och skydda människor från övergrepp. Just därför måste vi tala mer om sexualitet, inte mindre. Tystnaden skyddar ingen. Den gör oss sämre på att skilja mellan övergrepp och ömsesidighet.

Äldre män placeras ofta i två fack: som asexuella farbröder eller som ”snuskgubbar”. Äldre kvinnor görs ännu mer osynliga, som om begär och njutning inte längre angick dem.

Äldre hbtqi-personer har inte ens funnits i omsorgens föreställningsvärld. Vad händer med en människas identitet när minnet sviktar och den tolkas heteronormativt? Vad händer när en transpersons kropp blir föremål för omsorg utan språk för könsidentitet, integritet och livserfarenheter? Det kan faktiskt bli till en professionell försummelse.

Forskarna Anna Siverskog och Linn Sandberg har nyligen kommit ut med en bok, Minnen av regnbågen, en mycket angelägen bok då den återger röster från hbtq-personer med demenssjukdomar, anhöriga och omsorgspersonal.

När äldreomsorgen saknar språk för sexualitet riskerar den att förväxla omsorg med kontroll. Vi kan börja reglera och begränsa där vi i stället borde förstå och bedöma. Vi kan inte kalla något ”olämpligt” utan att först fråga om det handlar om samtycke, privatliv, närhet, kognitiv svikt eller lust.

Jag kuskar land och rike runt och föreläser om äldre och sexualitet. Behovet av kunskap är stort. Under våren var jag i Lomma kommun och utbildade personal inom omsorg och äldreomsorg under flera dagar. De är ett föredöme. Inte för att allt var löst, utan för att kommunen skapade utrymme för lärande, reflektion och ny kunskap. Där fanns ett tydligt engagemang på ledningsnivå och det spelar roll.

Utan organisatoriskt stöd blir äldres sexuella hälsa lätt en fråga som lämnas åt enskilda modiga medarbetare. Lomma kommun visar att det går att ta äldres sexualitet på professionellt allvar. Fler borde följa efter.

Det är dags att sluta låtsas som att äldre människors sexualitet är marginell. Den är en del av livet. Därför är den också en del av socialt arbete. Om det provocerar oss är det kanske just där vi ska börja.