”Hela vår umgängeskrets är borta”

– Jag hade ett händelserikt och bra pensionärsliv innan pandemin. Det var teatrar, resor, kyrkoengagemang och alla möjliga aktiviteter under veckorna, säger Yvonne Andersson.

När pandemin bröt ut upplevde hon att en hysteri spreds i samhället. Själv tog hon inledningsvis saken med ro och började med att fixa i ordning ogjorda saker i hemmet. Men känslan av att ha blivit bortklippt från samhället smög sig snart på.

– Visst har jag känt ensamhet, men som ensambarn har jag fått ta alla beslut själv. Jag tror också att jag blivit stark av erfarenheter i livet, säger Yvonne Andersson och fortsätter:

– Min mormor dog i spanska sjukan, hon insjuknade och dog inom loppet av ett dygn. Även om jag inte levde på den tiden så kanske den nedärvda erfarenheten hjälpt mig att vara stark på något vis.

Trots risken för sjukdom går Yvonne Andersson till livsmedelsbutiken och apoteket själv, alltid med munskydd på. Men bussen avstår hon, smittorisken är för hög vilket innebär att rörelsefriheten begränsas.

– Jag tar promenader själv eller med min granne. Det blir att man träffar folk i byn som vill prata. Folk har blivit så snacke-saliga av att sitta instängda i sina hus och lägenheter.

Hon tänker främst på hur de mår som isolerats på särskilda boenden eller som inte har förmågan att bryta isoleringen. För egen del känner hon sig mestadels stark, trots att nedstämdheten gör sig påmind ibland. Helt naturligt med tanke på hur hårt covid-19 drabbat människor i hennes närhet.

– Jag har själv flera vänner och bekanta som gått bort till följd av covid-19. Bland annat min bästa vän som gick bort veckan innan jul. Hon var världens roligaste människa. Så visst har jag själv blivit drabbad, säger Yvonne Andersson.

Under senaste året har hon bara träffat sina barn och barnbarn en gång utomhus. Längtan efter familjen är stor. Hon saknar också alla aktiviteter och umgängen som ställts in. I vardagen är det samtidigt mindre bekymmer som gör sig påminda. Som när skorna går sönder och behöver lagas eller håret som egentligen skulle behöva klippas. Små alldagliga ting som plötsligt blivit svåra att lösa utan att riskera att bli smittad.

I skrivande stund har Yvonne Anderssons åldersgrupp just börjat få möjlighet att boka in sig för vaccination i Skåne. Men ännu har hon inte fått något besked om när det är hennes tur att få en första dos.

– Hellre sitter jag utan mat i dagar än att få corona och ligga på sjukhus med slangar. Viruset bryr sig inte om du är rik eller fattig.

I Oxie strax utanför Malmö bor åttiotreåriga Ingvar Svensson som stannar till på sin väg mellan hemmet och tvättstugan på andra sidan gårdsstigen. Vid sin sida har han sin särbo som utgjort hans sociala bubbla under det senaste året, något han är tacksam över.

– Jag har inte drabbats av sjukdomen, utan det man drabbats mest av är rädslan att få covid-19. Det gör att man får vara väldigt försiktig vilket innebär att jag och min särbo håller varandra sällskap, men vi drabbas av att hela vår umgängeskrets är borta. Vi kan inte besöka någon eller få besök, säger Ingvar Svensson.

Liksom Yvonne Andersson levde Ingvar Svensson ett aktivt liv innan pandemin slog till.

– Jag var aktiv inom PRO och hade ett fint umgänge med många människor. Det saknar jag något kolossalt. Vi brukade laga mat tillsammans en gång i veckan, släktforskade, hade seniordans och allt möjligt.

För att undvika smitta sköter särbons och hans egna barn all inhandling. Men trots att han upplever att han är lyckligt lottad så har pandemin satt sina spår.

– Ensamheten är väldigt påtaglig, även om vi kan träffa folk på någon promenad. Det tar på krafterna och det känns bittert emellanåt att inte kunna göra något själv. Att man är låst, även om man nu ser fram emot att vaccinet kanske kommer. Men sedan blir det besvikelser när man får veta att vaccinet försenas.

Ingvar Svensson menar att det var enklare att hantera ensamheten i inledningen av pandemin. Men med hösten och vintern kom sämre väder och det var inte lika angenämt att vara utomhus, tillvaron blev på så vis ytterligare något besvärlig.

– När vintern kom kunde man inte vara ute på samma sätt som när det var varmt och skönt. Det blir att man sätter sig i bilen och kör någon runda, men man har inget mål vilket känns bittert, säger han och fortsätter:

– Man blir lat i kroppen, den får inte röra sig som den brukar. Det blir mycket stillasittande, men vi försöker gå en runda per dag men det blir inte samma sak.

Ingvar Svensson tar upp en annan sida av pandemin som påverkat honom negativt, en sak som även Yvonne Andersson i Bara noterade. Det handlar om journalistikens roll och påverkan.

– Massmedia ger så mycket olika besked. Den ger falska förhoppningar som gör en besviken när det inte infrias. Det blir inga klara besked i pandemin, mycket handlar istället om vad folk tror, säger Ingvar Svensson.