Jag tackar SBU för deras replik och det viktiga arbetet de gör för att transparent redovisa det vetenskapliga kunskapsläget. SBU har helt rätt i att flera av de psykologiska studierna kring traumabehandling inkluderade kvinnor, och min formulering om amerikanska krigsveteraner, som rörde läkemedelsunderlaget, blev här missvisande för helheten.
Min kritik är dock inte riktad mot SBU, deras uppdrag eller deras integritet som expertmyndighet. Tvärtom understryker SBU:s transparenta rapport och deras eget etikavsnitt exakt den problematik vi vill varna för.
SBU konstaterar själva i sin rapport, och i sin replik, att personer med komplexa vårdbehov ofta exkluderas ur kliniska studier av designskäl, samt att social utsatthet gör dessa interventioner svåra att fullfölja. Det är just detta som är min poäng. SBU granskar helt korrekt den evidens som finns, men det randomiserade kontrollerade (RCT) paradigmet kräver en klinisk renhet som skalar bort patientens sociala, stökiga och mänskliga kontext. Resultatet är det jag kallar den ”hygieniska patienten”.
När nära hälften av de kvinnliga klienterna med beroende har utsatts för grovt våld, ofta i nära relationer, och denna djupt sociologiska och patriarkala utsatthet tvingas in i en snäv klinisk mall, uppstår en diskursiv effekt. Det strukturella våldet omvandlas performativt till ett avkontextualiserat, könsneutralt psykiatriskt symtom. Det är denna epistemologiska filtreringsmekanism jag benämner som en osynlig genusscreening – där det sociala lidandets ursprung tvättas bort för att passa metoden. De mest sårbara och traumatiserade kvinnorna är också de som löper störst risk för studieavbrott.
Problemet jag lyfter är alltså inte att SBU gör sitt jobb, utan hur lagstiftaren använder denna form av abstrakt medicinsk kunskap för att legitimera en makroorganisatorisk förändring.
När samsjuklighetsreformen nu ska rullas ut, och socialtjänstens psykosociala behandlingsmandat föreslås ”renodlas” bort till förmån för en strikt psykiatrisk och medicinsk huvudman, bygger lagstiftaren ett system anpassat för en evidens som i stor utsträckning saknar täckning för den verkliga, våldsutsatta människan. Att låta en sådan kunskapssyn diktera gränserna för svensk välfärd är och förblir en farlig väg.
Joakim Appell, regionchef vid en öppenvårdspsykiatrisk mottagning med LARO i Stockholm
