Nils Stenström, tidigare SBU-medarbetare och projektledare för SBU:s rapport.
I Socionomens debattartikel ”Reformen är byggd för en patient som inte finns” framförs kritik mot SBU:s rapport om behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd. Som stöd för kritiken lyfts bland annat att personer med omfattande social utsatthet, hemlöshet eller komplex problematik är underrepresenterade i rapporten.
Det är viktiga frågor som lyfts. Samtidigt behöver rapporten diskuteras utifrån sitt syfte och sina faktiska slutsatser.
SBU:s arbete innebär att systematiskt identifiera, granska och sammanställa vetenskaplig forskning. SBU har inte sorterat bort vare sig hemlösa, skuldsatta eller traumatiserade personer i rapporten. Vi beskriver transparent vilka målgrupper som har studerats i de studier som finns tillgängliga, hur tillförlitliga resultaten är och vilka begränsningar som finns i forskningsunderlaget. Har målgrupperna inte studerats ingår de inte heller i rapportens resultat.
När vissa grupper är underrepresenterade är detta därför inte något som SBU döljer eller bortser från. Tvärtom – sådana begränsningar är en viktig del av hur resultaten kan tolkas och tillämpas. I det här sammanhanget är det viktigt att skilja på när studiedeltagare exkluderas i en studie och när de avbryter deltagandet av olika skäl.
Den breda målgruppen har ibland begränsade förutsättningar att fullfölja en behandling. Studieavbrott var vanligt förekommande och har i flera fall resulterat i lägre tillförlitlighet av resultaten. I rapporten poängterar SBU vikten av att i framtida forskning säkerställa att alla relevanta deltagare ges möjlighet att fullfölja behandlingen, och hur extra resurser och socialt stöd kan underlätta detta.
Att evidensen för traumabehandling påstås till stor del vila på amerikanska krigsveteraner som är män stämmer inte med rapportens underlag. I de studier av psykologiska och psykosociala insatser som utvärderats ingår mellan 34–100% kvinnor. Det är endast för utvärderingen av ett läkemedel (alfa-1-antagonist) som underlaget utgörs av huvudsakligen manliga veteraner, vilket bidrar till slutsatsen att det saknas evidens för just denna behandling vid samsjuklighet.
Slutligen syftar SBU:s rapport inte till att beskriva erfarenheter av samsjuklighet eller att ta ställning till hur vård, socialt arbete eller ansvarsfördelning bör organiseras. Den redovisar det vetenskapliga underlag som finns tillgängligt för effekter av behandling vid samsjuklighet och visar samtidigt var forskning är otillräcklig eller saknas.
Frågor om hur insatser för personer med samsjuklighet bör utformas behöver bygga på flera kunskapskällor, där vetenskaplig kunskap är en viktig del. SBU:s arbete bidrar till välgrundade beslut inom socialtjänst och hälso- och sjukvård, och våra underlag ligger till grund för riktlinjer och rekommendationer som tas fram av andra myndigheter. SBU ger en transparent bild av vad forskningen visar, hur säker kunskapen är och var de vetenskapliga kunskapsluckorna finns.
Det är på den grunden rapportens slutsatser bör bedömas.
Nils Stenström, tidigare SBU-medarbetare, projektledare för SBU:s rapport
Idha Kurtsdotter, projektledare för SBU:s rapport
Joar Guterstam, psykiater och docent, Beroendecentrum Stockholm, och sakkunnig i SBU:s rapport
Johanna Andersson, projektledare, SBU
Uliana Hellberg, enhetschef, SBU
Anna Aldehag, avdelningschef, SBU
