Risk för prischock för ekonomiskt utsatta – som nu blir ännu fattigare

För de flesta svenska hushåll kan det komma att innebära omprioriteringar framöver. Färre resor och restaurangbesök, inga onödiga klädinköp, mindre kött och dyra grönsaker på middagsbordet…

Men för gruppen med de minsta ekonomiska marginalerna handlar det inte om att behöva leta falukorv till extrapris. Det handlar om att alls ha råd att handla mat.

– Matfattigdom är inget nytt och det är mer utbrett än många tror. Vi på Stockholms Stadsmission upptäcker ofta först när det är sämre tider, det säger Johan Rindevall som är chef för den sociala matbutikskedjan Matmissionen. Utöver fem butiker i Stockholm som drivs av Stockholms Stadsmission finns två butiker i Göteborg och en i Malmö som drivs av andra ideella huvudmän.

I början av året handlade strax över 7 000 medlemmar i någon av Matmissionens butiker, en siffra som vuxit i ganska jämn takt sedan den första butiken öppnade 2015. Fram till i år. Från januari till augusti har ytterligare 6 000 medlemmar tillkommit – alltså nästan en fördubbling på åtta månader.

Den största gruppen som handlar på Matmissionen, uppskattningsvis 40 procent av medlemmarna, är barnfamiljer.

För att få handla på Matmissionen till medlemspris – ungefär en tredjedel av ordinarie butikspris – får inkomsten inte överstiga Försäkringskassans garantibelopp, vilket idag ligger på 11 190 kronor i månaden.

– Man får handla för upp till 300 kronor i veckan till medlemspris. Det räcker till fyra, fem fulla kassar. De som handlar hos oss har stenkoll på vad saker kostar. Om en vara går upp två, tre kronor märker våra kunder det och måste överväga om det är värt att köpa ändå, berättar Johan Rindevall.

För de enskilda individerna märktes de ökade kostnaderna bara någon vecka efter att kriget i Ukraina bröt ut i slutet av februari. Men i kommunerna tycks effekterna av skenande priser ännu inte märkas.

Anna Svensson är utvecklingsledare riktat mot ekonomiskt bistånd i Linköping, en kommun där andelen invånare som får försörjningsstöd ökat under ett antal år.

– Men i år har vi faktiskt tvärtom sett en liten tendens till minskade behov av ekonomiskt bistånd. Det kan bero på pandemin, då många fått extra stöd i form av utökat bostadsbidrag, aktivitetsersättningar och annat. Vi får se vad som händer nu när de här extrastöden tas bort, säger Anna Svensson som tror att de faktiska behoven kommer att utkristallisera sig under hösten:

– Många kommer inte att klara sin ekonomi om prisökningarna fortsätter i den här takten. Jag tror att vi kommer att se fler akuta och tillfälliga ansökningar om ekonomiskt bistånd. De flesta människor försöker klara sig i det längsta, men när det inte går längre söker man bidrag.

I Malmö beskriver Rikard Vroland, chef för avdelningen ekonomiskt bistånd och boende på socialförvaltningen, en liknande situation:

– Å ena sidan har antalet hushåll som behöver försörjningsstöd minskat ganska kraftigt i år – minus 16 procent jämfört med året innan. Det beror främst på att efterfrågan på arbetskraft är ganska stor just nu, även på personer med lite kortare utbildningsbakgrund.

– Å andra sidan ser vi att vissa hushållskostnader har börjat stiga. Det gör att medelkostnaden per hushåll med försörjningsstöd ökar.

Rikard Vroland ser anledning till oro inför vintern.

– Om kostnadsutvecklingen fortsätter öka kan en hel del hushåll som får ekonomiskt stöd få svårt att få pengarna att räcka till. De kommer behöva ansöka om kompletterande bidrag i mitten av månaden för att pengarna inte räcker till mat. En fattig grupp blir ännu fattigare.

Dessutom tror han att nya grupper kan bli aktuella för ekonomiskt bistånd:

– Om bostads- och elkostnaderna stiger kraftigt kan det hända att de som idag klarar sig på sjukpenning eller a-kassa och hushåll med låga inkomster inte får pengarna att räcka. Det är inte givet att alla är berättigade till försörjningsstöd, kanske finns realiserbara tillgångar som de måste göra sig av med först. Människor kan hamna i en sits där de tvingas sälja sina hem för att kunna leva.

Annika Wallenskog är chefsekonom på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Hon bekräftar bilden av att den fortsatt höga efterfrågan på arbetskraft gör att kommunernas utgifter för ekonomiskt bistånd faktiskt minskat lite det senaste året. Men hon konstaterar också att situationen snabbt kan förändras:

– Vi vet inte hur den höga inflationen kommer att slå. Redan nu ser vi att byggbranschen börjar säga upp personal. Fler branscher kan följa, säger Annika Wallenskog och fortsätter:

– Det alla väntar på nu är att riksdagen ska fastställa riksnormen för 2023. Det beslutet kommer först i november och då ska kommunstyrelserna redan ha lagt sina budgetförslag. Ganska dålig framförhållning, kan man säga…

– Om riksnormen skulle öka motsvarande inflationen mätt som konsumentprisindex i augusti, som var 9,8 procent skulle det innebära att kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd skulle öka med över en miljard jämfört med 2022. Jag är inte så säker på att alla kommuner har tagit höjd för det.

– Ingen kommunpolitiker gick ut i valet och sa att ”vi måste dra ner på välfärden” eller ”nu höjder vi skatterna”. Det kommer att bli tufft för de politiker som kom in efter valet och nu ska göra en budget.

Förmågan att klara utmaningarna skiljer sig stort mellan olika kommuner, konstaterar Annika Wallenskog.

– De kommuner som redan idag har höga kostnader för ekonomiskt bistånd blir extremt utsatta. Små kommuner med få arbetstillfällen, obefintlig servicesektor och som dessutom hade ett stort flyktingmottande 2015 och 2016 får det jättetufft.

En sådan kommun är Filipstad i Värmland. En bruksort med ungefär 10 500 invånare, varav många kom till flyktingboenden 2015 och har stannat kvar sedan dess.

– Här är lätt att hitta bostad men svårt att få jobb, berättar Åsa Andersson som är förvaltningschef på socialförvaltningen i Filipstad.

Åsa Andersson konstaterar att såväl ökade som minskade utgifter för försörjningsstöd beror på en salig blandning av omständigheter – såväl på individnivå som strukturella förändringar i samhället.

– Nu ser vi att ökade elkostnader slår hårt. Vi har en del personer som bor i hus och får försörjningsstöd. De har tufft att betala elräkningen. I Filipstad kostar en villa inte mycket, vi ger rådrum till personer som uppbär ekonomiskt bistånd så att de får en tid på sig att byta till ett billigare boende.

– Elräkningar har inte varit ett stort problem hos oss tidigare, men det kommer nog att bli.

När detta skrivs är valet precis avgjort och det blå blocket har vunnit med minsta möjliga marginal. Kommer det att påverka vad riksnormen sätts till, och därmed vad de som behöver försörjningsstöd får att klara sig på nästa år?

Åke Bergmark är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och har forskat mycket kring ekonomiskt bistånd. Han tror inte att regeringsskiftet kommer att ha så stor betydelse:

– Det är inte så att de regeringar vi haft på senare år har drivit en radikal linje när det gäller ekonomiskt bistånd. De har haft samma linje som blå regeringar; att låta riksnormen följa konsumentpriserna. Moderaterna har vid några tillfällen diskuterat en sänkning av normen, men det tror jag inte att de får med sig några av sina samarbetspartier på.

Men sett över tid har riksnormen inte följt den allmänna inkomstutvecklingen i samhället. Avståndet mellan de som lever på ekonomiskt bistånd och de som försörjer sig via arbete ökar stadigt. Samtidigt är den långsiktiga trenden att allt fler blir beroende av stödet allt längre, berättar Åke Bergmark:

– I början av 1980-talet var det antal månader som ekonomiskt bistånd betalades ut till samma mottagare i genomsnitt fyra månader. Sedan dess har den tiden gradvis ökat och ligger nu på över sex månader, även om vi sett en liten minskning på marginalen de senaste åren.

– Riksnormen sätts för att bestämma ersättning under väldigt korta perioder. Den ska täppa till luckor, inte täcka längre försörjningsbehov. Men i praktiken har den kommit att fungera som en långsiktig lösning. Det är bara att titta på vilka pengar det handlar om så förstår man att det inte är en lockande lösning på någons försörjningssituation.