Så skapade Karlshamn stödgrupper för skuldsatta
Att hitta sin roll som ledare, att inte bli rädd för tystnaden och att skapa en trygg miljö för deltagarna. Det har varit några av utmaningarna när Rebecka Svensson och Amelia Lilja drog i gång en stödgrupp för skuldsatta i Karlshamn.
Att mötas i grupp och prata om skuldsättning är ett sätt att känna sig mindre ensam. Det säger Amelia Lilja och Rebecka Svensson. Båda jobbar som budget- och skuldrådgivare i Karlshamns kommun. Våren 2025 startade de den första stödgruppen för skuldsatta, efter att kommunen tagit del av en forskningsstudie kring ungas skuldsättning.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
I den första stödgruppen deltog tre personer medan den andra stödgruppen omfattade fem personer. Att skapa en tillåtande och trygg atmosfär var en viktig grundförutsättning, exempelvis valde man att träffas i en lokal utanför den ordinarie verksamheten, en lokal som ”bjöd in till samtal”.
– Vi hade också tydliga förhållningsregler, exempelvis att det som sägs i rummet stannar i rummet. Många som kommer till stödgruppen känner skam. Deras största oro är att någon ska få reda på att de har skulder hos Kronofogdemyndigheten, säger Amelia Lilja.
Målgruppen var klienter som kommunens skuldrådgivare hade en aktiv kontakt med och som hade skulder hos kronofogdemyndigheten. När Rebecka och Amelia sökte deltagare till den första stödgruppen så mer eller mindre ”handplockade” de deltagarna. Framför allt för att de aldrig lett en stödgrupp tidigare.
När det var dags för den andra stödgruppen hade de fått mer självförtroende och gjorde ett bredare utskick.
– Vi hade fortfarande förutfattade meningar om att det inte skulle bli lika bra eftersom vi inte visste vilka som skulle ingå i gruppen, men det blev minst lika bra, säger Amelia Lilja.
Amelia och Rebecka har inte haft någon föregångare att inspireras av, utan har fått utforma mycket av metoden och arbetet på egen hand.
– Jag försökte hitta grupper som hade jobbat med ekonomi som ämne, men jag gick bet, säger Rebecka Svensson.
I stället fick de tips från öppenvården i Karlshamn. Det handlade framför allt om praktiska saker som gruppstorlek, möteslängd och antal träffar. När det gällde teman så utgick de från vad som kommit upp på tidigare individuella klientmöten – svårigheter klienterna går och bär på.
– Våra teman har varit en utgångspunkt, men sedan har vi låtit deltagarna forma innehållet själva utifrån sina behov, säger Amelia Lilja.
Ett exempel är de tre männen i den första gruppen. Alla tre var singlar och ville träffa någon, men de tyckte det var svårt att veta när, eller om, de skulle berätta om sin situation för personen de dejtade.
– Det här är ämnen som inte kommer upp i vanliga enskilda samtal eftersom vi inte är inne och tassar i deras relationer. Men det påverkar ju individen väldigt mycket och det är något vi kan ta med oss till vår vanliga verksamhet – att i vissa fall behöver man beröra det här, säger Amelia Lilja, och Rebecka Svensson fyller på:
– Det här är ett lärande för oss också. Det är mycket i deras situation som vi inte förstått tidigare.
En rent praktisk lärdom var att Rebecka Svensson och Amelia Lilja behövde ta in många fler än vad de egentligen ville ha i gruppen eftersom bortfallet är så stort.
– Jag tror det handlar om skam, och om att det här är okänd märk för deltagarna. Man skapar sig en bild av att det kommer att vara läskigt att blotta sig själv för mycket, säger Amelia Lilja.
Samtidigt säger deras erfarenhet, liksom utvärderingarna, att det ger en enorm kraft att kunna prata öppet om sin situation och att det finns ett uppdämt behov av det.
– Men för vissa är det ändå en för hög tröskel, och de kanske inte kommer till sin rätt i en grupp, konstaterar Rebecka Svensson.
Hon berättar om en man som satt helt tyst vid de två första tillfällena, men sedan började prata.
– Där gäller det för oss ledare att våga tillåta det att vara tyst ett tag. Det är lätt att man går in och säger något för att tystnaden känns obekväm, men det är inte alltid nödvändigt, säger Rebecka Svensson.
Amelia Lilja tycker att det är viktigt att deltagarna får prata om det som är angeläget för dem.
– Men hur mycket ska man styra när de glider in på ämnen som kanske inte är så relevanta? Det gäller att hitta sin roll som ledare och hitta rätt balans i hur mycket man styr gruppen.
Vid det sista tillfället har de genomfört utvärderingar med deltagarna och responsen är positiv. Att dela erfarenheter med andra i samma omständigheter gör att många känner sig mindre ensamma, och mindre ”fel”.
– Vi märker det i hur de pratar och förhåller sig till sin situation, att de kan lyfta bort lite av ansvaret från sig själva, säger Amelia Lilja.
Rebecka Svensson konstaterar att även om deltagarnas ekonomiska situation inte har förändrats så uttrycker de att det inte längre känns lika tungt.
– De har fått avlastning i sitt psykiska mående. Det har också varit fantastiskt att se hur fina de är i att dela med sig till varandra, måna om varandra och tipsa, säger Rebecka Svensson.
I januari drar de i gång en ny stödgrupp. Den här gången med deltagare som har en pågående skuldsanering.
