Panelen: Hur jobbar du med långvarig smärta?

Jonathan Cohen, psykolog, psykoterapeut och ISTDP-terapeut

– Jag försöker vara i nuet så mycket som möjligt och se när smärtor dyker upp. Det kan vara att vi pratar om en specifik situation i personens liv som har triggat smärtan eller gjort den värre eller att smärtan dyker upp när vi pratar om en viss händelse under sessionen.

– Då kan vi konstatera att okej, när vi pratar om det här och förstår att du har känslor kring det, så ser vi också att smärtorna kommer. Kan vi tänka oss att det finns ett samband mellan dina känslor och att du får ont? Ska vi tillsammans försöka se vad det handlar om?

Hur gör ni det?

– Det kan handla om något i den relation som situationen berör, till exempel att vara öppen eller nära, och att det drar upp saker från ens känslomässiga bagage. Smärtan kan vara en konsekvens av ett långt mönster av att ha stängt in känslor i kroppen och att det skapat spänningar som lett till smärta. Om vi jobbar med ilska och patienten har insett att okej, jag får ont i huvudet när jag blir arg på den här personen.

– Då blir nästa steg hur vi ska hjälpas åt så att personen får rikta känslan utåt, snarare än att få ont i sig själv. Jag kan fråga ”om du får känna det här utåt, hur skulle du göra då? Kan du känna det som en energi som är som en rörelse utåt?” Vi jobbar också med att våga vara i de beteendeimpulser som kommer med känslorna, det är till exempel vanligt att någon säger ”jag skulle bara vilja skrika”.

Vad händer då?

– Ofta kan smärtor släppa när man är i djup kontakt med sina känslor och deras medföljande impulser. När det väl har kommit lite större känslomässiga genombrott av sorg eller liknande blir oftast personen lugn och rapporterar inga starka smärtor eller den typen av symptom just då. Det är också viktigt att se hur det utvecklas över längre tid, om smärtorna blir bättre när vi jobbar tillsammans.

Alona Kim, EMDR-terapeut, traumaterapeut och fysioterapeut

– Det är viktigt att först göra en noggrann kartläggning av vad det är för typ av smärta och vilka svåra händelser personen varit med om i sitt liv. Jag tittar mycket på sambandet mellan smärtan och vad som hände i personens liv när det började göra ont.

– Det kan vara att man gick igenom en jobbig skilsmässa samtidigt som man fick ett diskbråck som senare utvecklades till långvarig smärta. Ett bra och omtyckt verktyg som jag använder är eye movement desensitization and reprocessing, EMDR.

Hur går det till?

– Vi jobbar med en eller flera händelser enligt ett behandlingsprotokoll och använder samtidigt olika former av stimulering. Oftast handlar det om ögonrörelser där klienten följer mina fingrar med blicken, men det kan också vara andra stimuli som till exempel klickljud.

– Det hjälper hjärnan att bearbeta minnet på ett nytt sätt. Vi kan också jobba med smärtan i sig, att klienten får fokusera på att det gör ont i axeln samt vilka tankar och känslor som smärtan väcker. Det kan vara ångest och tankar som att axeln kanske aldrig blir bra.

– EMDR-studier har visat lovande resultat för olika former av kronisk smärta, däribland fibromyalgi och migrän. Klienten kan bli mindre rädd för sin smärta och funktionen kan öka, det vill säga att personen orkar göra flera saker.

Vad är det som händer?

– Det finns flera olika förklaringsmodeller för EMDR och den mest framträdande är arbetsminnesteorin. Enligt den hämtar vi under bearbetningen upp jobbiga minnen till arbetsminnet. Men detta har begränsad kapacitet och genom att både fokusera på minnet och följa fingrarna med ögonen belastas arbetsminnet.

– När klienten måste fokusera på två saker samtidigt blir minnet inte lika intensivt utan mer neutralt. Minnets känslomässiga laddning, som oro och ångest, minskar och det kan i sin tur påverka hur personen upplever smärtan.

Monica Buhrman, psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och professor i psykologi vid Uppsala universitet

– Först tar jag reda på om smärtan är medicinskt utredd, vilket den nästan alltid är. Då kartlägger vi hur smärttillståndet har påverkat livet för personen. Jag jobbar utifrån kognitiv beteendeterapi och acceptance and commitment therapy och anpassar metoderna till personens behov.

Hur då?

– Många gånger handlar det om att återerövra sitt liv. Att våga göra saker trots att man har ont. En del är rädda för att vissa rörelser ska ge mer smärta, vilket de ibland också kan göra, och undviker därför dessa rörelser. Det är vanligt att man slutar med sociala aktiviteter eftersom man inte tänker att man kommer att klara av dem, men när man isolerar sig blir man ofta nedstämd.

– Då kan vi jobba med att patienten får exponera sig för vissa rörelser samt att vara i smärtan och lära sig bära den. Det är också viktigt att ha kunskap om smärta som psykoterapeut, så att man inte själv blir rädd att patienten ska bli sämre.

Hur jobbar ni med kognitiva aspekter?

– Det är vanligt att patienterna har tankar om att smärtan har förstört deras liv, att en viss situation ska förvärra smärtan och att de inte klarar att vara med på olika aktiviteter. Ibland är det inte primärt smärta som hindrar en i livet utan hur man tänker kring olika situationer, som i sin tur påverkar hur man beter sig.

– Vi jobbar med att skapa distans till tankarna så att de inte äger personen. Det kan vara att föra en dialog med tankarna för att nyansera dem. Vi pratar också om att våga planera utifrån vad man vill få ut av livet och närma sig det. Många patienter har villkorat sin tillvaro utifrån smärttillståndet under flera år och då krymper livet.

Vad brukar utfallet av behandlingen bli?

– Det vi ser forskningsmässigt är att smärtintensiteten ofta inte förändras men däremot går depression ner och funktionsnivån går upp, det vill säga att patienterna gör fler saker. Livskvaliteten ökar också.