”Att blunda får inte problem att försvinna”
Det som lämnas obearbetat i människors inre tenderar att bubbla upp någon annanstans. Detsamma gäller samhället i stort.
För ungefär en av fem svenskar är smärta en del av vardagen. Den begränsar tillvaron och lägger skuggor över sånt som tidigare var lustfyllt. De flesta kan få lindring av vården men inte riktigt alla. Men det finns hopp. På senare tid har det kommit ny forskning med stundtals förbluffande resultat.
I en amerikansk studie blev till exempel över hälften av patienterna helt, eller nästan helt smärtfria av behandling med Pain reprocessing therapy, PRT, och här i Sverige har Kosmos-studien visat liknande resultat. Daniel Maroti, en av forskarna bakom studien, berättar att han stundtals blivit helt ställd, som när en patient som varit med om en våldtäkt berättade att efter skrivterapin var värken borta.
Samtidigt borde vi kanske inte förvånas över att roten till människors smärta inte alltid är fysiska åkommor. Vi vet sedan tidigare att personer som upplevt mycket otrygghet som barn har högre risk att utveckla långvarig smärta. Även mobbning på arbetsplatsen, trauman och PTSD ökar risken att drabbas. Det som lämnas obearbetat i våra inre bubblar helt enkelt upp någon annanstans.
Samma princip gäller även samhällskroppen och brister inom en del av välfärden dyker snart upp som ny huvudvärk någon annanstans. En otillgänglig primärvård ger onödiga besök på akuten och en skola som inte förmår möta barn med särskilda behov sviker de barn som drabbas och även hela familjer vars vardag havererar. Fast kanske slår det mot någon annans budget…
Cyniskt? Ja, kanske. Men så här i sluttampen på valrörelsen hoppas jag att vi de kommande fyra åren ska få en samhällsdebatt som inte bara söker enkla orsakssamband utan ser komplexiteten i människor, och förmår tänka långsiktigt över dess konsekvenser för samhällsbygget.
