När empatin för klienterna inte längre finns

– Det är förmågan att förstå och relatera till en annan människa. När någon annan är glad känner man den personens glädje i sin egen kropp, säger Christina Andersson.

Empatin är som en muskel, förklarar hon. När den jobbar mycket under lång tid med för lite återhämtning blir den till slut utmattad. Empatitrötthet är vanligare i professioner som kontinuerligt möter mycket lidande och människor i svåra situationer, som socionomer, psykologer, läkare, poliser och sjuksköterskor. Empatitrötta socialarbetare kan känna att de inte längre orkar möta klienter eller patienter och upplever dem som jobbiga.

– Från att ha valt socionomyrket för att man tycker om att möta och hjälpa människor känns arbetet bara tungt.

Hon berättar att empatitrötthet är en stressreaktion. Om vi under en längre tid och utan tillräckligt med återhämtning möter människor som är frustrerade, nedstämda, förtvivlade, ledsna, aggressiva eller känner hopplöshet, slås stressreaktionerna i kroppens flykt- och kamprespons på.

– Då vill vi kanske fly genom att undvika klientkontakt, går över i starkt problemlösningsläge eller börjar kritisera och klaga. Man kan också börja stänga av för att orka. Man har inte heller kraft att vara glad med sina kollegor eller privat och många känner sig tomma, det blir en slags utmattning, säger Christina Andersson.

Psykoterapeuten och handledaren Anna Gerge har skrivit två böcker om empatitrötthet, ”Empatitrött – att utveckla välmående i vård och omsorgsyrken” och ”Med empatin bevarad – varför handledning är nödvändig”. Hon berättar att empatitrötthet också kan yttra sig genom att man blir överengagerad.

– Man får svårt att hålla rimliga gränser och geggar ihop sig med personen man ska hjälpa. Den som känner sig lurad eller manipulerad kan också bli bitter och besviken, säger hon.

Enligt Anna Gerge kommer empatitröttheten ofta smygande. Uppdraget och ansvaret känns alltmer övermäktigt och belastande. Det är vanligt att dra sig undan och känna sig ensam. Den som är empatitrött får ofta svårt att sova, känner mindre tilltro till att det man gör spelar roll samt upplever att man inte orkar möta klienter och patienter och börjar undvika det arbetet.

– Att saker som tidigare upplevts som meningsfulla känns alltmer meningslösa är också en viktig varningssignal.

Komplexiteten i socialarbetarnas uppdrag gör att risken för empatitrötthet ökar, förklarar Anna Gerge. Socionomer ska många gånger både utöva myndighetsutövning och bygga allianser med människor för att kunna hjälpa dem mot en bättre livssituation. Empatitröttheten kommer ofta när komplexiteten blandas med hög arbetsbelastning. Stress gör oss generellt mindre empatiska, både i relation till andra och oss själva. Empatitrötthet är en överlevnadsmekanism; om du är jagad av en björn i skogen kommer du inte stanna för att engagera dig i andras problem längs vägen.

– Det är en stenålderskonstruktion. I dag är vi inte jagade av björnar utan befinner oss i organisationer med orimliga prestationskrav, eller ställer höga krav på oss själva, men det är samma fysiologiska reaktionsmönster som drar i gång.

Anna Gerge berättar att personer som är nya i yrket kan drabbas av en initial empatitrötthet. Det sker ofta när man kommer ut i arbetslivet och inser hur komplext uppdraget är i praktiken.

­– Vissa väljer att jobba mer administrativt i stället, men många kommer över empatitröttheten med hjälp av äldre kollegor och handledning.

Efter några år i yrket kan i stället hög arbetsbelastning eller tuffa händelser, som att patienter eller klienter tar livet av sig, leda till empatitrötthet.

– Det är rimligt att bli påverkad när det blir för mycket samtidigt och när många svåra saker staplas på varandra.

Det kan också handla om att man privat är orolig för sin sjuka mamma eller har två barn med neuropsykiatriska diagnoser. Då kan man känna att man inte dessutom orkar sitta med ännu en person med beroendeproblematik, en förtvivlad tonåring eller ett slaget barn på jobbet.

– Man känner att man vill skydda sig från sina relationella arbetsuppgifter, säger Anna Gerge.

Peter Andersson är psykoterapeut, handledare och forskare vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Empatitrötthet kommer ofta upp i hans handledningsgrupper, framför allt i arbetsgrupper som jobbar med våld inom socialtjänsten och institutionsvården. Socialarbetarna lyfter ibland att de känner sig empatitrötta, men som handledare kan han också se empatitröttheten i form uppgivenhet, cynism och normalisering.

– Man upplever att inget skakar om en längre. Ibland tolkas det som tecken på erfarenhet; jag har jobbat så länge att inget överraskar mig. Men att inte bli påverkad, att inget är en överraskning utan allt är normaliserat, är en varningssignal, säger Peter Andersson.

Att socialarbetare ofta är lösningsinriktade är en annan riskfaktor, fortsätter han. Det kan vara krävande att hela tiden känna att man ska lösa andra personers problem, då är det lättare att fastna i empatitröttheten.

Lösningsfokuset förstärks också av att socialtjänsten präglas av new public management där man ska producera och räkna pinnar, klientmöten och timmar. Det finns en press uppifrån på att lösa problem och lösa dem fort. Men ibland är det viktigare att förstå en annan människa än att lösa hens problem, menar Peter Andersson.

– Det gäller att kunna växla mellan lösningsfokus och att härbärgera, stå ut, skapa förståelse och vara i ovisshet. Att kunna vara i den senare positionen blir som ett motmedel mot empatitröttheten.

Han upplever att empatitrötta socialarbetare ofta plågas av skuldkänslor. De känner att de inte gör på rätt sätt, inte kommer någonstans, inte vet vad de ska göra, inte klarar av en viss situation och känner sig värdelösa. Som handledare försöker han problematisera tankarna, att hjälpa personen bort från kategoriseringar som rätt och fel, samt att växla från lösningsfokus till förstå- och stå ut-perspektivet.

Peter Andersson upplever att kollegorna i handledningsgrupperna är duktiga på att lyfta bort skulden.

– Det gör så mycket att bara få säga de här sakerna, att inte behöva bära dem på egen hand och att det inte ses som ett tecken på svaghet när man tar upp det.

Peter Anderssons erfarenhet är att empatitröttheten dyker upp oberoende av ålder, kön eller år i yrket. Den som har ett eget obearbetat trauma kan vara mer sårbar för att bli empatitrött.

– Om erfarenheter som våldsutsatthet och övergrepp inte är bearbetade och man möter människor som berättar om liknande trauman är det lätt att saker sätts i gång i en själv och man kan bli överidentifierad med patienten.

Han menar att empatitrötthet behöver lyftas tydligare på socionomutbildningarna. Medvetenhet om vad empatitrötthet är, att den kan komma och hur man kan hantera den är förebyggande. Peter Andersson berättar alltid för sina studenter att de kommer att bära med sig klienternas berättelser hem.

– Om vi inte pratar om att man blir påverkad av klientarbete kan det kännas som något fult eller fel och socialarbetaren håller det hemligt, vilket i sig ökar risken för empatitrötthet, säger han.