”Socionomens blick genomsyrar allt jag gör”

När jag föreläser och ska presentera mig börjar jag alltid med samma mening: Jag är socionom i toppen. Det säger jag som en reaktion på det slentrianmässiga uttryck jag ofta hör, att man är socionom “i botten”, som om examen vore ett fundament man helst ska bygga över tills den knappt syns.

För mig är det tvärtom. Socionomens blick är den som genomsyrar allt jag gör – även när jag bär andra titlar som auktoriserad sexolog, handledare och terapeut med grundläggande psykoterapiutbildning.

För en månad sedan var jag på en fest. Jag hamnade i en liten grupp där nästan alla var socionomer och samtalet gled snabbt in på titlar och vidareutbildningar. Då sa en person, med ett lugn som fastnade i mig att hon var socionom, arbetade uppsökande i socialtjänsten och beskrev med precision vilken nytta hon gjorde och vilken glädje det gav. Hon hade inga planer på att läsa vidare just nu. Det var inte brist på ambition, utan närvaro i ett yrke som redan bar.

Precis det handlar yrkesstolthet om: att kunna beskriva sitt värde utan att behöva byta titel.

Ändå möter många socionomer ett implicit budskap om att “nästa steg” måste vara terapeut, chef eller legitimerad hälso- och sjukvårdskurator. I en tid av hög belastning och personalomsättning kan det urholka både identitet och hållbarhet. För när psykologiska modeller blir standardlösningen på problem som också är sociala, riskerar det kontextuella att försvinna.

Socionomens kärna är att arbeta med människors livsvillkor i system. Vi ser individ, relation, organisation och samhälle samtidigt. Vi väger risk och skydd, håller barnperspektivet, navigerar rättssäkerhet och sekretess, och får samverkan att hända i verkligheten. Att göra lidande begripligt i sitt sammanhang är ibland i sig en intervention.

Vi lever alla efter manus: kulturella, interpersonella och intrapsykiska. Manus om hur en familj “ska” vara, vem som får längta efter vad, vad som är normalt, skamligt eller tillåtet – inte minst kring sexualitet, kön och relationer. I socialt arbete möter vi konsekvenserna av dessa manus varje dag, och hjälper människor att se vem som skrivit dem och vilka alternativ som finns.

Och nu en bekännelse: jag ska börja utbildningen till psykoterapeut. Inte för att socionom inte räcker, utan för att fördjupa ett verktyg och ta med socionomens blick in i terapirummet. Det är inget egenvärde att inte studera vidare och inget egenvärde att göra det. Egenvärdet ligger i att vi behåller och utvecklar den specifika socionomkompetensen, oavsett vilka hattar vi tar på.

Så jag fortsätter säga det: socionom i toppen. För om livet är fullt av manus, behöver någon också se scenen, kulisserna och vem som äger replikerna.