Lögnerna i jobbet tärde på empatin hos Sven – som till slut bytte bana

– Det är mitt första minne av lögnen. Äldre kollegor kunde bara skratta åt det där såklart, men jag kände mig ledsen och besviken, säger Sven Rollenhagen.

Han arbetade med unga missbrukare och vaknade under de första åren med känslan av att det skulle bli roligt att träffa klienterna. Kände sig nyfiken och engagerad. Sven Rollenhagen är själv ett maskrosbarn men fick bra hjälp och ville ge tillbaka.

– Man mår bra av godhet och snällhet, det ger en skön känsla att se att nu har den här personen fått ett bättre liv.

LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 1: ”Jag anklagade mig själv för att inte vara tillräckligt engagerad”

Men efter några år kändes det inte längre lika roligt att få ett nytt ärende. Även om han visste att lögnerna var en del av missbruket så gnagde de på empatin. Många lurades och dribblade. En klient kunde till exempel hävda att hen varit på sin praktikplats varje dag och att det gick bra där. Sven Rollenhagen hade precis pratat med handledaren som berättat att personen varit frånvarande i tre dagar. Många påstod att de hade fått räkningar och behövde mer ersättning, men det visade sig snabbt att några nya räkningar inte fanns.

– Jag var tvungen att vara på tå hela tiden för att inte bli blåst.

Första dödsfallet tog också hårt. Sven Rollenhagen fick höra att en klient han jobbat med som tusan hade dött av en överdos.

– Det var jobbigt. Jag hade verkligen kämpat med den personen och det vore konstigt om man inte blev berörd.

Sven Rollenhagen har alltid tagit hjälp av naturen. Han tycker om lagliga kickar och ger sig gärna ut för att klättra och dyka. Under en kajak- eller fisketur tänker han inte på jobbet utan njuter av säl och havsörn.

– Jag har alltid hållit på med äventyr, men det är först på senare år som jag har förstått hur viktigt det är för att ladda energi. Jag tror att det har hjälpt mig att överleva i en tuff bransch.

LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 2: När empatin för klienterna inte längre finns

Med tiden upptäckte han också existentialismen, en filosofi som menar att människor i slutändan själva är ansvariga för sina handlingar. Det perspektivet hjälper honom att skydda sin empati och sitt engagemang, särskilt vid de tillfällen då klienter dött av överdoser eller kört ihjäl sig.

– Mina känslor av obehag över att inte ha kunnat hjälpa blir lite mindre. Jag tänker att jag gav den här personen ett antal möjligheter och hjälpinsatser, men den gjorde de här valen.

Motiverande samtal, MI, har också blivit en bra metod för att lägga tillbaka mer av ansvaret hos klienten.

– Då blir det inte lika mycket att bära för en själv.

Sven Rollenhagen fick allt svårare att lyssna och engagera sig när ytterligare en kriminell 17-årig narkoman satt framför honom och upprepade samma berättelse som han hade hört sjuttioelva gånger tidigare. Han tittade allt oftare på klockan för att se om inte klientmötet var slut snart och när ett möte blev inställt kändes det mest skönt. Nyfikenheten på klienterna var borta.

– Det var tydliga varningssignaler. Känner man för mycket empatitrötthet behöver man ifrågasätta om man ska jobba kvar. Man gör inget bra jobb när man är less på det man gör och inte känner in det klienten berättar.

År 2008 började han intressera sig för dataspelsberoende, som bara några få personer jobbade med i Sverige vid den tiden. Han läste forskning, skrev en bok och började träffa dataspelsberoende klienter, föreläsa och utbilda. Plötsligt var nyfikenheten tillbaka.

– Det är den viktigaste faktorn för mig. Är jag nyfiken på att höra mer? Vill jag prata och hjälpa?

LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 3: Oförståelsen från chefen bidrog till att Malins empatitrötthet eskalerade

Det är en fördel, upplever han, att dataspelsgruppen är friskare och mer alert än de unga narkomanerna. Även om de också lider av fysisk och psykisk ohälsa är det inte på samma nivå som någon som knarkar. Han slapp också trasslet med poliser, drogtester och liknande. Även ljugandet var annorlunda. Han hörde visserligen att klienter ljög för sina föräldrar och i början även för honom som behandlare, men de slutade snart.

– Pratar man med någon som fattar och ser igenom så brukar lögnarna ofta sluta ljuga. Jag är inte heller ute efter att sätta dit dem, däremot är det lättare att hjälpa personer som är ärliga.

Sven Rollenhagen är också arbetsledare och ser ibland hur empatin sjunker hos medarbetarna. Han menar att stöd och handledning från arbetsledare och arbetskamrater är viktigt för att hålla empatin flytande. Han försöker finnas där som bollplank och stöd, peppa medarbetarna eller bara ta en kaffe tillsammans. En medarbetare kämpade i början av sitt yrkesliv med att hantera klienternas dribblande, att de bokade om och inte passade tider.

– Jag försökte backa upp honom, betona att personens dribblande handlade om att den var dataspelsberoende, att medarbetaren gjorde ett bra jobb och inte skulle ta åt sig. Man måste stödja människor för att de inte ska hamna i den svarta sörjan av empatitrötthet.

LÄS OCKSÅ >>> Socionomens webbsatsning om empatitrötthet – det här är artikelserien #Orkabrysig

Hur viktig empatin hos den man möter är har han själv upplevt inom vården och i terapi. Under en period i samband med coronapandemin gjorde han många undersökningar och träffade flera ST-läkare som var engagerade och la tid på besöket.

– Det syntes i deras ögon att de gillade sitt jobb. Men då och då mötte jag trötta typer, ibland var det någon som blandade ihop mig med andra patienter, då gick jag därifrån.

Sven Rollenhagen är ateist men gick ett tag och pratade med en präst.

– Hon var helt suverän. Hon hade en känsla för sitt jobb och kunde bjussa lite på sitt eget liv utan att bli privat. Om jag träffar en människa som ska stötta mig vill jag inte ha någon avstängd typ, säger han.