Bettan Byvald: ”Empatin har varit min ledstjärna”

– Att lotsa honom igenom detta med hans terapeut, det var svårt. I sådana situationer hjälper det mig att tänka att det finns andra som har det långt, långt mycket svårare än vad jag har det. Jag kan ha ett svårt uppdrag, men jag är inte drabbad, säger Bettan Byvald, socionom i Göteborgsförorten Angered.

LÄS OCKSÅ >>> #Orkabrysig Del 1: ”Jag anklagade mig själv för att inte vara tillräckligt engagerad”

Ibland när hon sitter i den typen av svåra samtal kommer det en tår. Den får komma.

– Man måste kunna vara empatisk i sådana situationer, visa att det du berättar, det känns i mig och jag förstår att du är väldigt, väldigt ledsen. Som socialarbetare är jag också medmänniska.

Bettan Byvald ser sin empatiska förmåga som en viktig resurs i det sociala arbetet. Hon skyddar sig från empatitrötthet genom att göra uppdraget tydligt inför sig själv, vad hon och hennes förvaltning kan och inte kan bidra med. Hon kunde till exempel inte hjälpa den överlevande pojken med hans trauma, men hon kunde hjälpa honom att komma till traumabehandlingen.

– Jag satt i väntrummet. Han bad mig alltid att hålla hans väska under terapisessionen, så att jag inte skulle gå. Han hade svåra samtal där, och visste att jag satt kvar när han kom ut.

Tiden efter branden var en sorgesam period, hon träffade många ledsna och förtvivlade människor. Efter att ha mött mycket lidande är det viktigt att komma hem till kontoret och dela med kollegor, menar hon. Tillsammans intellektualiserar de situationen, funderar över hur den drabbar henne och vad hennes roll är.

– Det är viktigt att ha andra professionella som förstår, som man kan sätta sig hos och säga: ”Vad ledsen jag blev nu.”, ”Var det här rätt eller fel?” och ”Hur ska jag klara det här besöket?”

Med hjälp av sådana strategier har hon hållit sin empati intakt i snart 40 år. Den känslomässiga tröttheten har snarare kommit i kontakten med förvaltningen och vissa chefer. De som säger att det är oprofessionellt att bjuda på kaffe eller att det här visserligen är en svår situation, men den är någon annans ansvar. För att fortsätta orka ta in andra personers lidande smyger hon.

– Jag gör det som känns rätt ändå, det gäller att ducka där i början bara och inte berätta allt då. Det är ett överlevnadstrick. Sedan går det några månader och så får man beröm för att man har gjort ett gott jobb.

Som exempel tar hon en man som förlorade hela sin familj på ett dramatiskt sätt och vars bostad brann ner. Det var en otäck situation där ingen riktigt visste vad som hänt. Genom sina kontakter med religiösa samfund och olika släktingar till mannen ordnade Bettan Byvald och hennes kollega mat, kläder och boende. De började träffa honom regelbundet, men fick höra uppifrån att det inte var deras uppdrag. De träffade mannen ändå. Hjälpte honom att förstå vad som hade hänt och reda ut bouppteckningen. I dag har Bettan Byvald och hennes kollega haft kontakt med mannen i sex år, även om de ses alltmer sällan. Ibland följer de med till graven, tar en kopp kaffe och pratar.

– I början var hans sorg så stor att den var svår att omfatta. Vi visste att hans sorg aldrig skulle gå över, men, tänkte vi, han kanske överlever och hittar en mening i livet igen. Jag kände mycket med honom men jag drunknade inte.

Vad är det som gör att du inte drunknar?

– Jag tror att det handlar om att också ha en intellektuell förståelse för situationen: Hur kan ett sorgearbete se ut? Vilka steg behöver tas, både praktiskt och i sorgen? Vem hjälper till med vad?

Ibland är det skönt att vila empatin genom att ta hand om det praktiska. Att hjälpa till med en bouppteckning, hitta en lägenhet, ringa ett försäkringsbolag. Ofta hör människor av sig för att de har fått ett brev som de inte förstår. Då åker hon dit.

– Vid dessa tillfällen kan man jobba med det praktiska men också sitta en stund och bara vara tysta. Man får också lyssna på berättelsen om och om igen eller bara lyssna på gråten och hålla handen.

Bettan Byvald drar ett djupt andetag, säger att det är jobbigt att minnas.

– Det kommer upp en känsla av sorg och ledsamhet.

Det viktigaste för att hon skulle orka fortsätta bry sig när det var som tyngst för mannen var det team av goda krafter som byggdes upp med henne själv, kollegan, en läkare och ett religiöst samfund. De jobbade på liknande sätt, gav varandra energi och delade bördan.

– När jag inte orkade möta den här outgrundliga sorgen kunde någon annan ta över.

Det är viktigt att inte bli den enda som är betydelsefull, den enda som kan göra något. Att det finns folk som hon kan fråga: ”Kan du gå dit nästa vecka?” eller ”Det var så tungt sist, kan vi ta nästa besök tillsammans?”

– Då kan vi växeldra. Man ska aldrig, aldrig vara ensam. Då blir man inte till lika mycket hjälp eftersom man börjar känna att: ”Hur ska jag klara detta?” och ”Det här går inte”. Du har ingen kraft över till att hjälpa den som behöver dig.

Det kan vara jobbigt att möta mycket lidande och människor som befinner sig i svåra situationer som det inte finns någon omedelbar lösning på. Ibland behöver hon gå hem och tanka. Bettan Byvald är bra på att ta tid för sig själv, påtar gärna i sin odlingslott eller går i skogen.

För två år sedan opererades hon för cancer, var sjukskriven och tittade under en period på turkiska dokusåpor. Hon var väldigt trött och kunde inte se något som krävde empati.

– Det var särskilt en såpa som var himla bra för den hade 176 avsnitt. Ibland somnade jag, och det gjorde inget, jag missade ingenting.

Som sjuk fick hon erfara hur andras empati riktades mot henne. Ibland var det svårt när någon ville vara känslomässigt snäll och ledsen i stunder då hon själv bara ville vara som vanligt.

– Det var jobbigt för att ja, jag hade en livsfarlig sjukdom och det var jättesynd om mig, men just då ville jag inte vara ett offer utan att vi skulle göra som vi brukade. Det var lärorikt, att den som ska vara empatisk måste vara det på ett sätt som den andra klarar av.

Ibland fick hon trösta andra, säga att: ”Ja, visserligen har jag en svår sorts cancer, men det är många som överlever”.

– Jag fick trösta på som sjutton fast jag inte själv var redo att ta in det hela. Du måste känna in och tajma din empati; när kan du släppa en tår och när ska du inte göra det? När ska vi vara praktiska och när ska vi vara tysta? Det är ett finlir.

I dag är Bettan Byvald 69 år, mår bra och följer sin empatiska kompass i arbetet. Som ny i yrket var det svårare att våga göra det och hon brottades med frågor som: Är detta tillåtet? Gör jag rätt? Är det bara jag som känner så här mycket? På sin praktik hade hon en handledare som bekräftade: det är helt rätt att vara empatisk. Man får känna så. Det är bra, använd det, det blir en energi för dig.

– Det har varit en ledstjärna för mig. Det hjälpte mig mycket, att det var tillåtet att känna empati och att våga lita på mig själv och använda den som verktyg. Min gamla handledare är också väldigt empatisk och är min mentor än i dag, säger Bettan Byvald.