Vad händer om människor inte tillåts bli hur rika som helst?

Kanske ligger förklaringen i att Jayeon Lee pendlar mellan jobbet i Göteborg och hemmet i Lund. Två-tre dagar i veckan är hon på plats på universitetet och undervisar elever, övrig tid ägnar hon åt sin forskning hemma i Lund.

– Jag läste precis att långpendling inte är något man vänjer sig vid, säger hon och ler snett.

Tidigare samma vecka besökte hon sin dotters klass för att berätta om vad hon gör (dottern hade temavecka yrke). Jayeon Lee blev tvungen att tänka till – för hur förklarar man för en grupp sjuåringar om forskning och socialpolitik? Hur får man dem intresserade?

– Jag visade en bild på en godisskål, och en bild på några barn, och så frågade jag: hur tycker ni att vi ska dela upp de här godisbitarna?

Jayeon Lee ler och berättar att barnen kom med olika förslag.

– Jag försökte förklara att just hur delar vi på gemensamma saker, hur gör vi för att komma fram till lösningar som alla är nöjda med, det är sådant man kan forska om.

Kärnan i Jayeon Lees forskning handlar med andra ord om fördelningspolitik. Hon skrev sin avhandling om a-kassans förändring över tid och nu leder hon ett fyrårigt forskningsprojekt som undersöker möjligheterna att införa ett inkomsttak för de allra rikaste.

– Vårt projekt tar avstamp i nyare forskning som visar solklara samband mellan inkomstnivå och koldioxidutsläpp. Ju rikare man är, desto mer släpper man ut, säger Jayeon Lee.

LÄS OCKSÅ >>> Stadsmissionens insatser har ökat för nästan alla utsatta grupper

Hon konstaterar att de rika har en oproportionerligt stor negativ påverkan på klimatet, jämfört med övriga samhällsinvånare. Det här är något som projektet försöker problematisera, den klimatojämlikhet som råder och vad man kan göra åt den.

– Vi vill inte bara kartlägga hur det ser ut, utan även hitta nya argument för att förändra det här, säger Jayeon Lee och tillägger:

– I dag är vi så marinerade i ett antal tankesätt som inte ser ett koncentrerat välstånd som ett problem. Men om vi tar våra planetära gränser på allvar så måste vi också förändra hur vi ser på tillväxt och välstånd.

Hon konstaterar att samhället inte har några problem med att lägga sig i hur utsatta människor ska handskas med sina pengar, men vi har svårare för att tycka till om hur rika gör. Varför det är så kommer projektet att undersöka, liksom vad folk tycker om idén att reglera och hitta en maxnivå av ekonomiska tillgångar för samhällsmedborgare.

Tidigare forskning har visat att det finns en stark meritokrati-idé kopplad till rikedom, det vill säga inställningen att människor är rika för att de har presterat bättre och därmed förtjänar det. Liksom tanken att det är bra att vi har många rika människor.

– Vi behöver en annan förståelse av välfärd som inte bara handlar om materiellt välstånd. Vi har länge pratat om basinkomst, nu behöver vi även börja prata om maxinkomst, säger hon.

Jayeon Lee kommer ursprungligen från Sydkorea där hon växte upp tillsammans med sin mamma, pappa och bror. Som tonåring drömde hon att bli journalist, men sen tog intresset för socialpolitik över. Ett avgörande ögonblick kom när hon gick på universitetet, och i studenttidningen läste ett reportage om Poidong, ett fattigt område i Seoul som gränsar till det lyxiga Gangnamområdet. Poidong skapades på 60–70-talet då regeringen tvångsförflyttade krigsveteraner, föräldralösa barn och andra marginaliserade grupper till området. Så småningom blev marken värdefull, och invånarna i Poidong – som inte hade råd att flytta därifrån – stämdes av staten.

– De fick inte ens gå ut under OS i Seoul, för att man inte ville visa upp fattigdomen. Det är den högsta graden av orättvisa, hur människor där har behandlats, säger Jayeon Lee.

LÄS OCKSÅ >>> Livet i skuggsamhället – ett utanförskap som riskerar att växa

Hon kände att hon ville påverka och började jobba som volontär i området, tog hand om barnen och undervisade dem i engelska.

– Poidong var en ögonöppnare för mig.

Jayeon Lee såg inte bara fattigdomen, orättvisan och utsattheten. Hon såg också att det främst var frivilligorganisationer och aktivister som engagerade sig i området, eftersom socialarbetarna inte kunde gå emot kommunen.

– I slutet av min utbildning kände jag att vi måste ju jobba med arbetsmarknadspolitik, finanspolitik, ekonomisk politik för att utsatta människors livsvillkor ska kunna förändras på riktigt. Det var ett successivt uppvaknande för mig, säger Jayeon Lee.

Erfarenheterna från Poidong, liksom studierna, gjorde att Jayeon Lee alltmer började intressera sig för välfärdsfrågor. När hennes kompisar sökte sig till USA för sitt utbytesår, så sökte hon sig till Danmark. Det var 2007.

– Köpenhamn lät så himla exotiskt. Jag hade läst om ”den nordiska modellen”, men jag kunde ingenting om landet och jag hade aldrig bott utomlands, säger Jayeon Lee med ett skratt.

I Köpenhamn studerade hon jämförande välfärdspolitik, fick upp ögonen för forskning och insåg att det var det här hon ville ägna sig åt.

– Jag funderade inte så mycket utan bestämde mig bara.

Hon skakar lätt på huvudet åt sin egen beslutsamhet och naivitet.

– Jag var väldigt drivande i det, säger hon och konstaterar att det är en del av hennes personlighet, men att det där drivet kanske har mjukats upp lite på senare år.

När jag ber henne beskriva sig själv sitter hon tyst en stund och säger sen: ”flexibel och anpassningsbar”.

– Vi har haft det narrativet hemma, att min man har starka preferenser, och att jag anpassar mig. Men när vi pratade om det senast sa min man ”fast du är ganska bestämd när du vill något”. Så nu håller vi på att omvärdera det här narrativet, säger hon och skrattar.

Jayeon Lee och hennes man träffades första dagen i Lund när hon kom dit för att plugga. De bodde i samma korridor och i dag är de gifta och har en dotter tillsammans. Men om någon för tjugo år sen hade sagt åt henne att hon skulle flytta till Sverige, börja forska, gifta sig med en svensk man, skaffa barn, hus, höns och kaniner, så hade hon aldrig trott det. Att stå med fötterna i två världar innebär en viss kluvenhet.

– Det är jättefint att se hur min dotter skapar djupa relationer med mina svärföräldrar. Men det är också väldigt smärtsamt och sorgset för mig, eftersom jag inser vad mina föräldrar missar i och med att jag har min familj här, säger Jayeon Lee och sätter högra handens fingertoppar mot bröstet.

Ibland kan hon undra över varför ingen ”varnade” henne för vad hon gav sig in på. Hon konstaterar att hon kanske inte hade valt annorlunda men att det ganska oreflekterade val som hon gjorde, påverkar hennes liv på så många sätt. Hennes kärnfamilj bor helt enkelt väldigt långt bort.

– Vi träffas och det blir fina resor tillsammans, men jag kan exempelvis inte hjälpa min mamma med det vardagliga.

LÄS OCKSÅ >>> Expertfrågan: Vem ansvarar för försörjningen av personer som inte får vistas i landet?

Hon försöker se det som en tillgång, att hennes dotter får tillgång till två kulturer, två språk. Och när längtan blev som störst – i samband med covid – så valde Jayeon Lee att ta med sig familjen till sitt hemland och tillbringa ett år där.

– Jag tänkte ”okej, då bor vi i Korea i ett år, för vi ska ändå jobba hemifrån”, säger hon och tillägger:

– Det är det här min man menar, att när jag är bestämd, då är jag bestämd, säger hon och skrattar.

Vad det fyraåriga forskningsprojektet kommer att resultera i, är svårt att sia om. Men hon hoppas att det ger verkliga resultat och på sikt kan leda till ett rättvisare samhälle.

– Det är ett enormt privilegium att kunna undersöka den här frågan.

Hon ser forskningen som ett slags upptäcktsresa.

– Det handlar om att skapa nya kunskaper. Det är ofta långa vägar, men till slut kommer man fram till något nytt som också andra kan ta del av, säger Jayeon Lee.