Så stöttar vi anhöriga till beroendesjuka

Anhöriga som kommer till Ersta Vändpunkten i Stockholm kan ha låg självkänsla, svårt med nära relationer och svårigheter med att sätta gränser, berättar Soma Catomeris, socionom, psykoterapeut och gruppledare i Ersta Vändpunktens anhörigprogram för vuxna.

– Låg självkänsla innebär ofta en svårighet att sätta gränser för sig själv. Om jag inte känner att jag är värd något spelar det ju ingen roll om andra utsätter mig för fara eller kränker mig. Jag får svårt att säga nej. I stället kan jag ta på mig mycket ansvar. Jag kanske får en prestationsbaserad självkänsla och känner att jag bara duger om jag gör saker, att jag inte duger för den jag är utan bara för vad jag gör.

Att leva nära en beroendesjuk är ofta liktydigt med att gång på gång bli sviken och besviken.

– När vi blir svikna av någon som är viktig för oss är det inte ovanligt att vi stänger av känslorna kring den personen för att slippa alla svåra och motstridiga känslor som uppstår. Det kan senare generaliseras i andra relationer. Närhet och intimitet kan komma att förknippas med faran att bli sviken igen. Det kan göra att vi bygger upp mentala murar mot andra människor, att vi håller oss distanserade och på det sättet kanske saboterar våra relationer, vilket i slutändan kan göra att vi känner oss ensamma.

Så, vad behöver närstående till beroendesjuka? Det är individuellt, men generellt är det i första hand kunskap, tror Soma Catomeris.

– Man behöver förstå sig själv och varför det har blivit så här. Varför man har dålig självkänsla, varför man har svårt att känna sina känslor och svårt att sätta gränser.

– En annan sak, som man inte vet själv alla gånger, är att man ofta har en önskan att bli sedd och förstådd. Många har trott att det är något fel på dem. Man kanske har mått dåligt, man kanske har fått höra att man har GAD, generaliserat ångestsyndrom, eller någon annan psykiatrisk diagnos. Men man skulle kunna se det som en frisk reaktion på en sjuk situation – kanske var det ens uppväxt det var fel på, och för det behöver man bli sedd och förstådd, säger han.

På Ersta Vändpunkten har man skapat ett anhörigprogram för vuxna som består av psykoedukativa stödgrupper. En gång i veckan vid 14 tillfällen, tre timmar varje gång, ses 16 deltagare och två gruppledare. Vid vissa moment delas gruppen in i mindre grupper.

Träffarna inleds med undervisning om veckans tema, ett ämne som är aktuellt i anhörigskapet.

– Säg att veckans tema är sorg – då handlar föreläsningen om olika teorier om sorg. Det krävs inga prestationer, inga läxor, det handlar mer om reflektion: “Hur påverkar det här mig?”. Deltagarna kan till exempel bli ombedda att reflektera över en sorg de har upplevt och hur de kände då. De avgör själva om de vill dela med sig av sina reflektioner eller inte till de andra i gruppen.

Vid första träffen berättar en inbjuden läkare om beroende – att det är en sjukdom, hur det påverkar hjärnan och den beroendes möjlighet att göra val. Vid övriga träffar undervisar gruppledarna om teman som medberoende, känslor, familjeroller och gränssättning.

– Gränssättning handlar ofta om att hitta sin ilska och att använda den. Ilskan behövs för att kunna sätta gränser, för att skydda sig och för att uttrycka vad man vill och inte vill. Men att sätta gränser är också att ta plats, vilket för många anhöriga kan väcka en känsla av skam över att ha egna behov, säger Soma Catomeris.

Träffarna tar också upp ämnen som kontroll, kommunikation, skuld, skam och sorg.

– Många deltagare får fatt i en sorg, kanske över en förlorad barndom. Att förändras kan i sig också skapa en sorg – det innebär ju att vi lämnar en föreställning bakom oss, och det kan göra smärtan inom oss tydligare.

Efter träffarnas inledande föreläsning tar nästa programpunkt vid, den som kallas för “livshistoria”.

– Varje deltagare får någon gång under terminen berätta sin livshistoria. Man får veta när i förväg, så man har tid att fundera på och skriva ner vad man kanske vill berätta för de andra. Sedan har man en halvtimme på sig att berätta. Under den stunden får de andra inte kommentera. Därefter ska den som har berättat vara helt tyst och lyssna på när de andra speglar det man har berättat.

Någon kanske säger “När jag hör om den här tioåriga flickan som är ledsen på kvällarna blir jag också så himla ledsen, och jag känner verkligen igen mig”. Någon annan kanske säger “Åh, jag blir så arg när jag hör att din mamma inte kunde skydda dig!”.

– Sådan spegling hjälper till att göra ens berättelse verklig. Den hjälper en att känna att så här allvarligt var det, och att det inte var okej att det var så här. Kanske kan man också få ett nytt narrativ, känna att man kan välja nytt. Man kommer inte ifrån det som hänt, men kanske kan man, som i en sund sorgeprocess, sörja djupt och sedan gå vidare. Och kanske kan man också känna att det fanns stunder av kärlek, fast mamma och pappa drack eller drogade, säger Soma Catomeris.

Ersta Vändpunktens metod har nyligen utvärderats och deltagare från fem års anhöriggrupper har rapporterat om en signifikant förbättrad psykisk hälsa. Soma Catomeris poängterar att man i utvärderingen inte har jämfört med någon kontrollgrupp, och ännu inte vet hur långvariga effekterna är, men deltagarna vittnar om bättre självkänsla, färre depressiva symtom, bättre förmåga till arbete och socialt liv, förbättrat psykiskt välmående, bättre möjlighet att förstå och hantera sin situation.

Soma Catomeris upplever att behovet av stöd till anhöriga är oändligt. Till Ersta Vändpunkten är det alltid fullt, alltid kö – men i många kommuner tycks stödet vara obefintligt.

– Och när det finns stöd är det ofta den beroende som är i fokus. Man kanske har en anhörigvecka, men det handlar ändå om att hjälpa den beroende att bli nykter.

Kunskapen om anhöriga till beroendesjuka behöver nå ut i primärvården. Med en fungerande screening skulle många slippa må dåligt, menar Soma Catomeris.

– Många anhöriga hamnar i psykiatrin. Vi vet att många far illa och mår dåligt för att de är nära anhöriga till någon med beroendesjukdom men det finns det psykoeduktiva metoder som verkar ha bra effekt.

FAKTA: 3 PUNKTER FÖR TRYGGHET I GRUPPEN

Tydliga ramar

Som anhörig har man ofta levt i kaos. Nu behöver man försöka släppa på kontrollen. Det som händer i gruppen ska därför vara förutsägbart. Deltagarna ska känna sig trygga med att gruppledarna har koll på allt från metod till tider och fikapaus.

Regler

Gruppen kan bestämma om egna regler, men några gäller alltid:

• Det som sägs i gruppen stannar där.

• Man får säga pass och avstå från att berätta eller prata inför gruppen – och man behöver inte berätta varför.

• Man ger inte råd till varandra om det inte efterfrågas. Som anhörig är man ofta specialist på vad andra behöver men här ska man aktivt sätta sina egna behov först.

Fokus på gruppen

Som gruppledare ser man i första hand till gruppens bästa, fokus ligger inte på den enskilda individen. Att ha vuxit upp eller levt nära en anhörig med beroende innebär ofta ett relationellt trauma, och det är i de nya relationerna som vi kan läka. Om någon deltagare behöver individuellt stöd kan man ha ett enskilt samtal under veckan som kommer.