Drogpolitiken i Portugal: ”Vi är inte dömande”

Det har de kunnat göra utan att vara rädda för polisen. Portugal var det första landet i världen att för snart 25 år sedan sluta behandla drogkonsumenter som brottslingar, utan mer som kroniskt sjuka patienter. Därför ska de få vård i stället för att hamna i brottsregister.

I ett annat rum, som vi ombeds att inte fotografera, liknar samlingen av människor en form av kafferep, fast med grå rök och en luftkonditionering på högvarv.

En parant kvinna i sextioårsåldern i en Chanelliknande dress eldar under ett foliepapper med heroin. Ytterligare fem personer sitter runt det stora, vita avlånga bordet och pysslar med liknande tändare och kemikalier och suger in röken från substansen i koncentrerade bloss. De småpratar lite med varandra om elavbrottet som dagen innan tvingade centret att stänga. När elen gick slutade luftkonditioneringen fungera och opioddimman riskerade att bli farligttät för de anställda.

Vi befinner oss i en utkant av Lissabon, intill motorvägen avenida Ceuta. För drygt tjugo år sedan var det här kanske Europas värsta knarkarkulle. Bland dåtidens kåkbostäder kunde man se narkomaner som låg i leran och injicerade heroin och allt rus som gick att köpa. Runt 5000 brukare spenderade sina pengar här varje dag.

I dag finns brukarna kvar, liksom sprutorna i gräset, om än färre i antal. Samtidigt dör enligt tillgänglig statistik sex-sju gånger färre narkomaner i Portugal än i Sverige. Som alltid med statistik så följs den av ändlösa argument och diskussioner, men de stora penseldragen är tydliga: Portugal mår bättre i dag än för tjugo år sen. Vid sekelskiftet injicerade enligt den mest citerade siffran ungefär en procent av befolkningen heroin. Situationen höll helt enkelt på att bli ohållbar.

I princip ingen familj lämnades oberörd. Alla kände någon som fastnat i missbruket och ingen politiker kunde blunda för frågan. Drogpolitiken upphörde att handla om vi och dem, höger eller vänster, inne eller utanför. Allas familjer låg i vågskålen. Resurser måste till.

Narkomanen var inte längre en främmande och skrämmande figur, hen var bokstavligen någons barn, syskon eller kusin.

– Vi är inte dömande. Vi förstår att de lider och tampas med problem. De ser oss inte heller som ett hot, säger Roberta Reis och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att alla inte är mottagliga för samma behandling. Det beror på var de är i sitt beroende och i sin bana. Alla är inte redo att sluta med droger, men det innebär inte att vi bara kan ignorera dem. Det här är också ett folkhälsoproblem, säger psykologen och pekar på alla andra sjukdomar och hälsoproblem som kan sprida sig i kölvattnet av droganvändningen.

Hon arbetar tillsammans med ett lag av läkare, socionomer, sjuksköterskor och volontärer. Utan helhetsperspektivet går det inte att göra något, menar hon.

– Ingen kan fokusera på att tala om känslor med tom mage, säger hon.

Duschkabiner och en enorm klädkammare med insamlade skor, tvättade och nystrukna kläder bidrar också till att återge värdigheten till brukarna som kommer till Ares do Pinhals lokaler.

Det finns planer på att utöka verksamheten, igen. Då kommer den snart att omfatta en hel byggnad i flera våningar. Men det tar tid eftersom allt sker i samråd med de som bor i området förklarar Hugo Faria, samordnare för fältinsatserna.

– Det är en fråga om att ge och ta. Här accepterade invånarna vår närvaro mot att de fick sina problem med dricksvattnet fixat och att kommunen satte upp bättre busslinjer in till city. Det kan jag tycka är helt legitima krav, säger Hugo Faria.

Den här morgonen har han arbetat med en av insatsbussarna som delar ut metadon till heroinmissbrukare, eller före detta heroinmissbrukare.

Förhoppningen är att missbrukarnas behov ska stabiliseras av substitutet, att balansen i kroppen återupprättas, om än till priset av bieffekter som lite hård mage och sänkt libido. Genom en lucka i bussen delar sjuksköterskan Sara Gregorio ut de individuellt anpassade doserna till de registrerade brukarna som bara uppger ett kundnummer. Inom en viss marginal kan de själva höja eller sänka dosen.

En budfirmas förare hoppar ur medan kollegorna väntar och kör sedan vidare mot sin arbetsdag. En pappa låter sin son vänta på bönpallen när han hoppar av och sveper sin dos under motorcykelhjälmens visir. En taxichaufför tar med sig sitt metadon till sin taxi för att ta det senare.

I den portugisiska debatten diskuteras sällan kriminalisering av droger som signalpolitik, även om det händer att det kommer upp. Rui Moreira, borgmästare i Porto, formulerade det drastiskt i Washington Post häromåret: ”Nuförtiden är det förbjudet i Portugal att röka tobak utanför en skola eller ett sjukhus. Det är förbjudet att göra reklam för glass eller godis. Däremot så får folk vara där och injicera droger. Vi har normaliserat drogerna.”

Psykologen Roberta Reis i föreningen Ares do Pinhal håller inte med om att signalpolitiken är missledande:

– Vi har kanske missat en del i det förebyggande arbetet, men det beror på indragna budgetar, inte på modellen där det förebyggande arbetet var tänkt att ingå, säger hon.

De socionomer, psykologer och fältarbetare som försöker stötta Portugals drogmissbrukare rör sig i en föränderlig värld. Den modell som de skapade för drygt tjugo år sen hyllas fortfarande som effektiv, men det får kosta mindre i dag. Joana Tavares arbetar som samordnare för ett lag av fältarbetare. Hon är själv 35 år:

– Vi står inför en generationsklyfta. I dag når vi inte ut till alla som vi skulle behöva nå, säger hon och pekar främst på unga människor.

– Vi har till exempel de från HBTQ-världen där nya droger hela tiden dyker upp i kemsexmiljön, säger hon. De missbrukarna, som blandar oskyddat sex och kemiska droger,nås inte lika lätt vare sig för behandling eller information om sprutor och kondomer.

Liksom många andra fältarbetare fruktar Joana Tavares en kommande våg av nya droger i Europa, kanske fentanylbaserade. I värsta fall med samma dödliga följder som de har haft i USA.

– Men jag tror att om det inträffar så står vi bättre rustade i Portugal än i många andra länder. Vi har tentaklerna ute på fältet, strukturerna och möjligheter för missbrukare att testa sina droger för att se vad som finns i dem, säger hon.

Inne på drop-in centret GAT i stadsdelen Mouraria håller även den 47-åriga drogmissbrukaren Joana hoppet uppe. Hon slänger sig med en slogan från sin terapigrupp:

– Jag har dött så många gånger, så en gång till kommer inte ta livet av mig, säger hon och skrattar, delvist tandlöst.