Ny kunskap om behandling vid samsjuklighet: ”Väldigt hoppfullt”

Utredningen visade bland annat att personer med samsjuklighet lätt faller mellan stolarna och att de inte erbjuds så mycket i behandlingsväg. Nu hoppas forskarna bakom en ny systematisk översikt av behandlingseffekter vid samsjuklighet mellan beroendetillstånd och andra psykiatriska tillstånd kunna bidra till att personer med samsjuklighet erbjuds mer behandling.

– Vi har sett att psykologisk behandling i tillägg till sedvanlig behandling har en positiv effekt. Det tänker jag är ett jätteviktigt budskap, säger Sara Wallhed Finn, docent i folkhälsovetenskap och en av forskarna bakom översikten.

I drygt tre år har hon och Joar Guterstam, läkare och docent i psykiatri och ytterligare fyra sakkunniga arbetat tillsammans med ett team på SBU med översikten av behandlingseffekter vid samsjuklighet. Det har varit ett digert och intensivt arbete att vaska fram och sedan sammanställa 130 artiklar där effekten av olika typer av insatser på substansbruk, psykiska symtom, funktion och livskvalitet utvärderades (se faktaruta).

Forskarna har bland annat tittat på studier av psykologisk behandling i tillägg till sedvanlig behandling och sett ett minskat substansbruk och minskade psykiska symtom.

– Den effekten ser vi i upp till ett år efter behandling vid samsjuklighet mellan beroende och depression, ångestsyndrom och ptsd vilket jag tycker är väldigt hoppfullt, säger Sara Wallhed Finn.

LÄS OCKSÅ >> Samsjuklighetsutredningens förslag stöper om hela beroendevården

När det gäller svår psykisk sjukdom, som bipolaritet och psykos, såg forskarna ett minskat substansbruk i upp till tre månader efter behandling. Däremot minskade inte de psykiatriska symtomen.

– Psykologisk behandling har en starkare evidens när det gäller depression, ångest och ptsd, jämfört med om man skulle behandla bipolär sjuk

dom och psykossjukdom med enbart psykologisk behandling. Där behövs ju oftast också läkemedelsbehandling, konstaterar Sara Wallhed Finn.

I dag saknas i stor utsträckning nationella behandlingsrekommendationer vid samsjuklighet. Som läkare hade Joar Guterstam vissa förhoppningar om tydliga effekter när det gäller läkemedelsbehandling för gruppen.

– Det har ju ändå studerats ganska mycket, men tyvärr var det väldigt tunt med tydliga resultat. Egentligen var Naltrexon det enda läkemedlet där vi fann flera studier som pekade i en tydlig riktning. Det är ett läkemedel mot alkoholproblem som även tycks hjälpa mot alkoholberoende vid samsjuklighet och inte verkar ha någon negativ effekt på det psykiatriska tillståndet, säger Joar Guterstam.

Utöver det beskriver han resultaten som ”otroligt spretiga” och konstaterar att de som forskare haft stora metodologiska svårigheter att väga ihop resultaten.

I översikten diskuteras det faktum att även om det vetenskapliga underlaget är bristfälligt så innebär inte det att man ska avstå från att erbjuda patienter med samsjuklighet läkemedelsbehandling. Joar Guterstam nämner läkemedlet litium för bipolär sjukdom som funnits i cirka 70 år och som ”alla vet funkar”. Det finns ingen anledning att det inte skulle hjälpa personer med samsjuklighet.

Sedan finns det enligt Joar Guterstam kunskapsluckor som är ”mer angelägna”.

– Exempelvis vissa narkotikaklassade läkemedel och en del psykosbehandlingar, där det verkligen är otydligt: leder det här till nytta eller till risk för patienterna?

Översiktens mest omfattande del handlar om psykologisk och psykosocial behandling, där exempelvis olika typer av kbt, motivationshöjande insatser och förstärkningsinsatser ingår – ett område som berör många socionomer.

– Här har vi funnit många studier och relativt tydliga resultat, säger Sara Wallhed Finn. Däremot har vi kammat noll när det gäller sociala stödinsatser, som avser mer utpräglade insatser kring boende, försörjning, sysselsättning, etcetera.

Forskarna hittade inga randomiserade, kontrollerade studier som uppfyllde alla kriterier som SBU satt upp, exempelvis att såväl deltagarnas psykiatriska tillstånd som deras beroende ska vara diagnosticerat.

– I vissa studier har man exempelvis inkluderat människor som säger att de har ett substansbruk, eller människor som levt i hemlöshet, men sedan har man inte riktigt undersökt om det är en samsjuklig grupp eller inte, förklarar Sara Wallhed Finn.

SBU är dock noga med att påpeka att bara för att det saknas studier som uppfyller alla kriterier så behöver det inte betyda att insatser saknar positiv effekt – man kan bara inte uttala sig om det.

Precis som Sara Wallhed Finn hoppas Joar Gutestam på att de med forskningsöversikten kan bidra till att fler får rätt behandling och vård. Särskilt den grupp som har det svårast.

Joar Guterstam är inne på samma linje och lyfter fram att Samsjuklighetsutredningens kartläggningar visade hur lite som erbjuds till de som har det svårast.

– Det var väldigt upprörande att i Samsjuklighetsutredningen se hur lite den gruppen erbjuds. Förhoppningsvis kan vi nu ge viss vägledning, att det finns saker man kan göra med gott vetenskapligt samvete.