”Det är bortom allt rimligt i vårt land”

I torsdagens panelsamtal i Almedalen, med rubriken De ekonomiska klyftorna växer – hur påverkas barnen?, uppstod tydligt delade meningar i synen på den ekonomiska ojämlikheten. Deltagarna var Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, Maria Frisk, generalsekreterare för Bris, och Veronica Carstorp Wolgast, styrelseledamot i Föreningen Sveriges socialchefer.

Redan i den första frågan om de växande klassklyftorna visade sig sprickan. Daniel Waldenström medgav att inkomstskillnaderna visserligen har ökat sedan 1980-talet, men menade att utvecklingen delvis ska ses som en ”normalisering” efter en ovanligt jämlik och, kopplat till det det, ekonomiskt problematisk period.

– Vi behövde få hjulen att rulla. Och vi tillhör fortfarande världens mest jämlika länder, nästan vad vi än mäter: inkomster, hälsa, utbildning och jämställdhet.

Övriga paneldeltagare var betydligt mer kritiska och oroade i synen på ökade ekonomiska skillnaderna. Heike Erkers menade att utvecklingen hänger samman med en nedmontering av trygghetssystemen.

– Jag tycker att vi har en politik som bygger på att hungriga vargar jagar bättre. Det finns inget vetenskapligt stöd för det, sade hon.

Veronica Carstorp Wolgast talade om utvecklingens konsekvenser för socialtjänsten, som möter hot och våld när klienter får slut på pengar och inte kan försörja sina familjer. Men hon ville också vidga kontexten.

– Jag tror att ett ojämlikt samhälle skapar spänningar som kan leda till konflikter. Det är så otroligt stora skillnader nu, och det är så olika verkligheter vi lever i.

Och barnen då? Maria Frisk berättade att Bris varje vecka har flera stödsamtal där barn beskriver hur familjens ekonomi präglar deras vardag.

– De försöker skydda sina föräldrar genom att inte be om pengar, avstår från aktiviteter och berättar inte när de mår dåligt. Många försöker själva bidra ekonomiskt genom att jobba på loven och panta burkar.

Ekonomisk utsatthet leder dessutom till sämre skolresultat, ökad risk för mobbning och psykisk ohälsa, berättade Maria Frisk. Bris möter också barn som söker mer destruktiva sätt att försörja sig själva och familjen.

– Det finns de som snattar, rånar, utpressar eller säljer sex för att få pengar. Det är bortom allt rimligt i vårt land.

En stor del av samtalet kom sedan att handla om arbetsmarknadspolitik som ett sätt att komma till rätta med både fattigdomen och utsatta barns bristande framtidsutsikter. Även här framträdde en tydlig uppdelning mellan panelisterna.

När de fick ta ställning till påståendet att ett bidragstak är rätt väg för att öka incitamenten till att arbeta var Daniel Waldenström ensam om att göra tummen upp.

– Det måste löna sig att arbeta. Det är en moralisk fråga, men också en ekonomisk.

Veronica Carstorp Wolgast höll med om att det ska löna sig att arbeta, men ifrågasatte föreställningen att lägre ersättningar i sig skulle leda till fler arbeten.

– Du får hemskt gärna visa forskning som visar att människor får jobb bara för att de får mindre pengar. Vi har gjort ganska många granskningar av socialtjänsten och sett att det här inte är problemet för dem som står långt från arbetsmarknaden.

Det är inte så enkelt att dessa personer får ett jobb bara man får dem att röra på benen, poängterade hon. Många av dem har nämligen stora behov.

– Det kan vara komplexa svårigheter, med funktionsnedsättningar som inte syns, eller somatiska sjukdomar, eller att man inte har rätt utbildning. Det här löser man inte genom att kapa bidragen. Det skapar inte motivation, utan desperation.

Även Heike Erkers vände sig mot Daniel Waldenströms resonemang om arbetslinjen.

– Det är lite provocerande det du säger, sade hon.

Hon menade att den svenska arbetsmarknaden inte fungerar och pekade på förändringarna inom Arbetsförmedlingen.

– De har inte ens kontor ute i kommunerna längre. Vet ni varför biblioteken anställer socionomer? Det beror inte bara på att det är varmt på biblioteken och kallt utanför, utan på att socionomer behöver hjälpa folk att söka jobb på bibliotekens datorer. De har inga egna – det är fattigdomsperspektivet.

Att sänka bidragen för att få fart på de arbetslösa är poänglöst, menade hon, om det varken finns arbetsmarknadspolitik eller arbetsförmedlare som kan ta emot dem och hjälpa dem vidare.

– Tycker du att det här finns, tycker jag att du har fel.

Och hur ska man då komma till rätta med ojämlikheten, fattigdomen och de utsatta barnens situation? Vad är panelens medskick till en kommande regering?

– Det kanske är bra att jag inte är politiker…, svarade Daniel Waldenström.

Han hade ändå vissa idéer: enklare jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis: ”Knuff, draghjälp och stöd.”

– Fullt fokus på att få folk i arbete. Det är det som lyfter människor och det som finansierar socialtjänst och annat. Det kommer från den privata sektorn, där inkomster och vinster genererar skatteintäkter.

Maria Frisk efterfrågade tidiga insatser för barn för att motverka ekonomisk utsatthet, medan Veronica Carstorp Wolgast återkom till forskningen.

– Det finns mycket kunskap som visar att sänkta bidrag inte leder till jobb.

Heike Erkers kokade ner sitt resonemang till tre punkter:

– Bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och en rejäl socialpolitik.