”De vuxna trodde att natten bara gav oss huvudvärk”

På telefonen fladdrar en influencer förbi. Hon pratar relationer, tror jag. Eller kläder. Försöker hon sälja något? Tonåringen vid min sida avkodar budskapet blixtsnabbt och förklarar tålmodigt. Jag vill förstå, men ljudteknikern i huvudet höjer volymen tills allt överröstas av The Cults American Horse. Jag blinkar – året är 1991 och platsen Fristadstorget.

Krogen har stängt och debatterna rasar i korvkioskkön. Raggare, punkare, skinheads, moderater, hårdrockare, kickers, knegare, feminister, alkemister, alkoholister, kompositörer och pacifister. På ett provinsiellt Speakers´ Corner tecknar vi en obildad version av anglosaxisk liberalism. Varken förr eller senare uttryckte vi så enfaldiga åsikter. Varken förr eller senare hörde vi dem uttryckas. De vuxna trodde att natten bara gav oss huvudvärk – men framför allt öppnade den våra ögon. Den fick oss att inse att en idé värd sitt salt måste brottas med andra idéer på agoran; minnen och myter byggs inte av övervakningskameror och sociala medier, utan av rock ´n´ roll och sena nätter.

Jag vet. Svärmerierna säger mer om min egen känsla av att tåget passerat och lämnat mig kvar på perrongen än om dagens unga; Lissabons fall innebar inte bara mänskligt lidande och materiell förstörelse utan också ett paradigmskifte i synen på varat och världen – gränsen mellan markkontakt och sammanbrott. Allt skakar till och vi finner oss strandsatta i en värld som inte längre är vår. Bakom oss ligger ruiner. Voltaire fångar livet och åldrandet – och hur jävla omöjligt det är för en boomer att överbrygga avgrunden till en generation sondmatad med ultraprocessade, digitala tjugosekunderssensationer.

Ljudteknikern sänker volymen. Året är åter 2026 och platsen ungdomsavdelningen på biblioteket. ”Vad betyder ’six – seven’?”, frågar jag artigt. ”Inget! Det är det som är så bra!”, svarar tonåringen med ett leende som uttrycker förundran över att jag inte hänger med. Men det gör jag ju. På mitt sätt. Jag förstår att uttryckets funktion är samma som funktionen hos varje subkulturell grimas sen Elvis vickade på höfterna. Att tonåringar måste få etablera en egen sfär där föräldrarnas fostran klingar av till förmån för medier och kompisar. Att den stora fostraren – vuxenlivet – ännu ligger i dvala; att livsval inte fått konturer och konsekvenser och att uttryck som ”six – seven” där och då framstår som omistliga.

Jag förstår att hon och hennes kompisar bara gör sin grej; de växer upp och bygger en ny värld med nya spelregler; kurar likt zenbuddistiska munkar försänkta i djup meditation över sina telefoner. Slänger sig med uttryck som tycks dunkla.

Vad hon däremot inte förstår är att världen inte är ny, utan att det bara är hon som är ny i uråldriga strukturer. Att en annan värld inte är möjlig eftersom världen vi lever i – på gott och ont – innebär summan av alla tidigare generationers bästa dagars längtan.

Jag och mina generationskamrater irrar omkring här ett tag till. Sen kliver vi av scenen och världen är hennes. Jag inser att vi haft fel i lika mycket som våra föräldrar och alla generationer före deras, och att den uppväxande generationen går samma erfarenhet till mötes. Men det gör inget. För när spårvagnen rullar in vid Axel Dahlstöms torg skiner solen. På huset har någon skrivit ”ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer…”