”Vi skulle ha färre saker men djupare relationer”
Vad händer när vi lyssnar till tankar som samhället tenderar att skuffa åt sidan? Den frågan ställer sig filosofen Jonna Bornemark, som i sin bok De undanträngda ger utrymme åt tolv autistiska skribenter.
Jonna Bornemark.
Idén till De undanträngda kom ur en personlig erfarenhet, då ett barn i Jonna Bornemarks närhet fick en autismdiagnos.
– Det här barnet tog sig an livet som andra barn i min närhet inte gjorde. Det var en ganska tydlig skillnad. Som filosof fanns det så mycket godis i de erfarenheterna. Jag tyckte det var väldigt spännande.
Vid sidan av författarskapet är Jonna Bornemark professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. Boken har delvis vuxit fram genom ett omdiskuterat forskningsprojekt om autistiskt skrivande som hon varit med och startat, men i boken är det inte skrivandet i sig som är det primära.
– Mitt intresse har inte specifikt handlat om hur autistiska personer skriver, eller hur det skiljer sig från neurotypiker. Jag har velat undersöka vad som händer när autistiska personer får berätta om sina erfarenheter på sina egna villkor.
Boken utgår från texter från tolv autistiska skribenter. Vad är det för tankar läsaren får ta del av?
– Det handlar om saker som hänt i deras liv, hur de har tänkt, och hur de har erfarit vissa situationer. En sak som blev relevant ganska snabbt är deras relation till det levande, till träd till exempel, men också till det vi kallar ting.
Vad är det för typ av ting man talar om då?
– Det som majoritetssamhället i konsumtionsandan köper, markerar som ’min’ och sedan slänger. Marie i boken beskriver i stället hur hon i tonåren hittar en plastficka på en väg ’med ett hål på magen’. Hon tänker att hon vill ta sig an plastfickan men att mamma samtidigt inte tycker om att hon tar hem skräp.
– Det slutar med att Marie, tillsammans med en kompis, har delad vårdnad om den här plastfickan. Det är ett exempel på en omedelbar empati om ett ting som majoritetssamhället mest ser som ett störande moment.
Utgångspunkterna i boken bottnar i just detta. Hur kan vi utveckla en annan relation till materian och tingen, vilka erfarenheter kan hjälpa oss på vägen och hur blir vi guidade. Med ”oss” och ”vi” syftar Jonna Bornemark då på majoritetssamhället.
Vad kan vi främst lära oss av autistiska erfarenheter?
– Det blir ganska lätt att inse att när vi har så många saker som bara forsar genom våra liv, då blir det också svårt och jobbigt att ha relationer till alla de här sakerna. Om vi skulle följa dessa autistiska erfarenheter mer, då skulle vi sannolikt ha färre saker men djupare relationer till dem. Och det är ju precis det som behövs om vi inte ska utarma vår planet.
