Stora vinster med accepterat missbruk på särskilda äldreboenden

– På boendena blir kärnan i det sociala arbetet tydlig. Nämligen hur vi ska tänka kring personer som inte gör som de borde. Vad är moraliskt riktigt? Det är inte lätta saker och ibland hamnar man helt enkelt fel.

Tillsammans med docent Tove Harnett och doktoranden Jeanne Højgaard-Bøytler driver Håkan Jönson forskningsprojektet ”Specialiserad omsorg för äldre med missbruk och komplexa behov: Lovande praktiker eller institutionaliserad ålderism?

Inom ramen för projektet har forskarna skrivit flera vetenskapliga artiklar som framför allt bygger på kvalitativa djupintervjuer med både brukare och personal på boendena. Forskarna har också intervjuat handläggare inom socialtjänsten.

Målgruppen för de specialiserade äldreboendena för missbrukare är personer som har ett långvarigt missbruk och som levt länge i hemlöshet.

– Många har varit hemlösa, åkt ut och in ur fängelse och är fortfarande aktiva i sitt missbruk. Det handlar om personer som har en livsstil som sliter hårt på kroppen och som behöver få en bostad och en plats för omvårdnad. Risken är att de far illa om de är kvar på gatan.

Fördelarna med de specialiserade äldreboendena är många. Personer med omfattande missbruk passar inte in i den vanliga minutstyrda äldreomsorgen som är tänkt för personer med samma typ av behov varje dag.

– Vi pratar om personer med skiftande behov och där det inte fungerar med ett visst antal hemtjänstminuter varje dag. En dag kan hemtjänsten behöva lägga tid på att städa upp efter någon som spytt, en annan finns det ingen dammsugare i lägenheten för den har man sålt, säger Håkan Jönson.

Eftersom det handlar om personer som levt ett långt liv utan fast bostad, vet många inte heller hur de ska laga sin egen mat och är därför i behov av gemensamma måltider.

På ett specialiserat äldreboende finns större möjligheter till flexibilitet och till att etablera personliga relationer mellan personal och boende. Problemet ur samhällets perspektiv är att dessa personer sällan är beredda att sluta med sitt missbruk, vilket gör att missbruket måste accepteras för att insatsen ska bli möjlig. Därmed förflyttas också fokus från nykterhet till skadebegränsning, så kallad harm reduction.

Gemensamt för boendena är att användning av alkohol och narkotika är förbjudet i gemensamma utrymmen. Medan vissa boenden tillåter att de äldre dricker eller tar droger i sina rum eller lägenheter har andra nolltolerans i byggnaden samtidigt som de tolererar att de boende är alkohol- eller drogpåverkade. Forskningen visar att trots att målsättningen om nykterhet är borta, finns det stora vinster med boendena.

– Till att börja med är det många missbrukare som tycker att det är fantastiskt att slippa bo på gatan och frysa, och att ha en dörr att stänga. De känner sig respekterade och accepterade som de personer de är, med missbruk och allt, berättar Håkan Jönson.

LÄS OCKSÅ >>> Utsattheten för narkotikaanvändare stor i Sverige: ”Vi måste bli bättre”

De flesta missbrukare är vana vid härbärgen och liknande boenden som präglas av kontroll. När de plötsligt erbjuds möjlighet till egen bostad där det går att stänga en dörr och vara ifred, uppfattar många att drogfriheten på boendet blir en bra kompromiss och de respekterar de regler som gäller. Men personer som ständigt bryter mot reglerna förekommer också. Det kan till exempel vara att de kommer till sociala aktiviteter trots att de är påverkade, eller att de hanterar narkotika öppet på boendet.

På vissa boenden kan det bli ganska stökigt. Det är naturligt när många personer som har missbruk gemensamt samlas på en och samma plats, menar Håkan Jönson.

– Det är ganska givet att missbruket blir det centrala även på den här platsen. Det är vanligt att de boende hjälper varandra på olika sätt. Det finns till och med exempel på att bussar parkerar utanför och erbjuder billig alkohol i samband med pensionsutbetalningen.

Personalen ser givetvis vad som pågår, men ställs inför ett svårt val. Det finns ett starkt självbestämmande hos de som bor på boendet och eftersom missbruk tolereras måste personalen i stället titta bort för att kunna upprätthålla den vardagliga omvårdnaden.

Det kan vara moraliskt stressande och är något som personalen ofta brottas med. Det har också förekommit skandaler där någon på boendet farit så illa att det lett till lex Sarah-anmälningar.

– Därmed hamnar personalen i ett dilemma och i en målkonflikt. Antingen måste de se mellan fingrarna med narkotikahanteringen, eller slänga ut personen ifråga. Det kan vara svåra avvägningar. Fokuserar du för mycket på ordning, riskerar du sämre relationer. Gör du tvärtom riskerar du istället att situationen urartar. Med utgångspunkt i att många boende är berusade och har problem med humöret kan personalen använda sig av lågaffektivt bemötande för att minska konflikterna.

Forskningen visar att ju högre tröskel för vad som tillåts på boendet, desto bättre ordning blir det. Samtidigt är det färre som vill ha en sådan plats och kanske blir kvar i hemlöshet.

Håkan Jönson berättar om ett äldreboende som accepterar att de boende är aktiva i missbruk, så länge de inte använder alkohol och droger i byggnaden. Den som vill delta i gemensamma måltider får först blåsa i ett alkotest. Den som är full, är inte välkommen i matsalen.

– Det blir en lugn stämning eftersom folk är nyktra. Men hur folk reagerar på reglerna varierar. Vissa blir irriterade över att de inte får dricka med sina kompisar i det egna rummet, medan andra ser det som positivt eftersom de dricker mycket mindre. Det finns till och med de som sagt att de vill ha ett förbud.

Målet om nykterhet är sekundärt och forskningen visar att vissa dricker mindre när de flyttar till ett specialiserat äldreboende, andra dricker mer.

I medierna har det ofta beskrivits som att den tillåtande attityden på de specialiserade äldreboendena leder till att den som flyttar in dricker mindre. Men forskningen visar att det varierar. Vissa dricker mindre eftersom situationen blir mer stabil eller för att de har tilltagande hälsoproblem. Andra dricker mer när de får kompisar som också dricker.

Medan någon mår bra av att bo på en plats där det är möjligt att dricka, säger en annan att hen röker hasch för att miljön är så stökig.

– De boende är olika och man ska komma ihåg att det är komplexa platser det här, säger Håkan Jönson.

De specialiserade äldreboendena för personer med missbruk är tänkta att vara en insats som ska vara livet ut. När du väl flyttat in, ska du bo kvar tills du dör. Gränsen för vem som anses vara äldre är flytande, men det finns specialiserade äldreboenden för missbrukare som tar emot personer från 50 år och uppåt.

– Det kan tyckas ungt. Men det handlar ofta om ett prematurt åldrande. Vi har träffat 60-åringar som har samma omvårdnadsbehov som en 80-plussare.

LÄS OCKSÅ >>> Ungas drickande har minskat radikalt – så vad har ersatt festandet?

För många är det en trygghet att veta att de får bo kvar hela livet, oavsett om de slutar att använda alkohol och droger eller inte. Men för den som får mer stabila förhållanden och vill flytta ifrån boendet är det svårare. Håkan Jönson berättar att forskarna pratat med personer som till en början själva velat komma in på boendet, men som sedan känt att de inte passar in. Då kan det vara svårt att få hjälp till ett annat boende, vilket gjort att någon till och med känt sig lurad.

– En person som missbrukat i 50 år, varit igenom ett otal LVM och som ändå inte vill sluta ska givetvis kunna få den omsorg den behöver. Men lösningen passar inte alla. Vi har träffat personer som inte alls har den här historien av ett långt missbruk med sig.

Livet ut-ansatsen som präglar äldreboendena får också konsekvenser för socialtjänstens arbete. När en person får en plats, anses ofta situationen som löst.

– Men vissa vill inte bo kvar när de slutar missbruka, de känner inte att de passar in. Ändå är incitamentet för en handläggare att erbjuda en lägenhet eller ett stödboende lågt.

Håkan Jönson menar att det inte räcker med att titta på åldern i mötet med en missbrukare, utan hela livshistorien måste vara med.

– Vi ser att det finns en risk att boendena blir en särlösning för personer över 50 år. Samtidigt vet vi att behandlingsprognosen inte på något sätt är sämre hos äldre som inte har den långvariga problematiken. Snarare tvärtom. Ifall det rör sig om en kortare tids missbruk kan de till och med vara mer motiverade än unga personer. Därav frågan om ålderism i projektnamnet, säger Håkan Jönson.

Forskarna har pratat med kurator och personal på äldreboenden som berättat att det finns personer där som är så stabila att de skulle kunna flytta, men att handläggaren inte vill besöka boendet och sin klient.

– Med tanke på hur arbetsbelastningen ser ut, är det begripligt ur handläggarens perspektiv. Men knappast för den enskilde. Det behövs bättre rutiner för att följa upp de här ärendena. Vissa personer vet inte ens vem deras handläggare är, säger Håkan Jönson.