”Skolans dolda kostnader drabbar barn i fattigdom”

Anton har just börjat på en ny skola. Han känner ingen ännu, men hoppas på en nystart.

Redan första dagen berättar läraren om klassresan. Klassen ska samla in pengar genom att sälja strumpor. Något knyter sig i Antons mage. Hur ska han säga till sin mamma att han måste sälja för flera hundra kronor? Och att familjen annars förväntas betala?

Efter skolan går han ensam runt med en påse strumpor. Dörr efter dörr förblir stängd. En dörr öppnas av en stressad vuxen som tittar snabbt och säger:

– Nej, vi ska inte ha.

När Anton försöker säga att han kanske inte vill följa med får han höra att alla måste bidra. Att det är viktigt för gemenskapen. Att ingen ska stå utanför. Men det är precis det han riskerar att göra. Berättelsen är fiktiv. Situationen är det inte. Den utspelar sig varje dag i svenska klassrum.

Skolan i Sverige ska vara avgiftsfri. Det slås fast i Skollagen. Ändå flyttas kostnader gång på gång över på barn och deras familjer – genom försäljningar, insamlingar och så kallade “frivilliga” bidrag. Det som för vissa framstår som små summor kan för andra vara avgörande. Organisationer som Majblomman och Rädda Barnen visar återkommande att barn avstår från skolaktiviteter av ekonomiska skäl – inte för att de inte vill delta, utan för att de inte har möjlighet.

I dag lever nästan 180 000 barn i Sverige i överskuldsatta familjer. För dem är skolans “små kostnader” allt annat än små. De avgör om barnet kan delta i gemenskapen – eller tvingas stå utanför den.

Konsekvenserna syns sällan. Men de hörs i barnens ord:
”Jag vill ändå inte följa med.”
”Jag gillar inte sport.”
”Jag känner mig sjuk.”

Strategierna är många. Skammen är tyst.

Men det handlar inte bara om utanförskap här och nu. Forskningen är tydlig: ekonomisk utsatthet i barndomen kan få konsekvenser långt upp i vuxenlivet. Barn som växer upp i fattigdom löper ökad risk att själva leva i ekonomisk utsatthet som vuxna, särskilt om den är långvarig eller börjar tidigt (Brea-Martínez et al., 2023).

Ekonomisk utsatthet påverkar också barns hälsa och utveckling. Barn i dessa situationer har sämre hälsa och löper en högre risk att inte överleva barndomen (Länsstyrelserna Skåne & Västerbotten, 2015). De första levnadsåren är avgörande, och sociala villkor påverkar barns möjligheter till lärande, relationer och framtid (Price et al., 2023; Mood & Jonsson, 2016).

Fattigdom under barndomen hänger samman med ökad risk för socialt utanförskap, svagare etablering på arbetsmarknaden och lägre sannolikhet till eftergymnasial utbildning (Mood & Jonsson, 2016; Brea-Martínez et al., 2023).

Skolan ska vara en plats för lärande och gemenskap. Men för barn i ekonomisk utsatthet blir den alltför ofta också en plats där man måste dölja sin situation.

Det gäller inte bara större kostnader som klassresor. Även till synes små inslag i vardagen kan förstärka skillnader. I många skolor förekommer fruktstunder där barn förväntas ta med sig något att äta. Det som tas med varierar – från en enkel frukt till mer påkostade mellanmål – och jämförs, ibland utan att någon säger något högt.

För vissa barn är detta självklart. För andra är det inte möjligt alls. Ibland delar klasskamrater med sig. Men långt ifrån alltid. Många barn blir sittande utan.

Detta är inte en obetydlig detalj. Det är en praktik som riskerar att förstärka skam, ojämlikhet och utanförskap – mitt i en skola som ska vara till för alla. Om skolan inte själv kan erbjuda något så enkelt som en frukt eller en smörgås behöver vi våga ställa frågan: ska sådana moment verkligen finnas?

Skolan är obligatorisk. Barn måste vara där. Då kan vi inte samtidigt acceptera att deras möjlighet att delta i gemenskapen villkoras av familjens ekonomi. Att lägga ansvaret på det enskilda barnet är inte bara orimligt. Det är oansvarigt.

Skolan ska vara avgiftsfri. Inte nästan avgiftsfri. Inte avgiftsfri för de flesta. Avgiftsfri för alla barn. Allt annat är ett svek – och frågan är hur länge vi tänker fortsätta blunda.