”Skam läker inte genom att man resonerar, den läks genom kontakt”

– Skam är nära förbundet med upplevelsen av att ha ett jag, av att vara någon, säger hon.

Lina Skantze förklarar att det finns kopplingar mellan skam, trauman och ”default mode network”, eller standardnätverket som det kallas på svenska. Det är ett nätverk av olika områden i hjärnan som är involverade i upplevelsen av att ha ett helt och sammanhängande själv.

– När vi tidigt eller under längre tid blir utsatta för traumatiska situationer som väcker skam kan det påverka aktiviteten i standardnätverket. Det kan leda till en fragmenterad självuppfattning eller en känsla av att inte ha någon identitet.

Skam kan även göra att vi tystnar och plötsligt inte hittar några ord. Det kan räcka med att ett syskon ofta himlar med ögonen när du pratar vid middagsbordet eller att människor på andra sätt avvisar eller tydligt visar att de inte lyssnar på dig.

– När vi upplever stark skam minskar aktiviteten i språk- och handlingsrelaterade områden i hjärnan. Vi får svårt att uttrycka oss och det blir tomt i huvudet.

Det är som att skam minskar energin i hela kroppen, berättar Lina Skantze. Personen har ingen utstrålning. Hon jämför med en artist som Madonna som, när hon kliver in i ett rum, äger hela rummet med sin utstrålning – och alla andra bleknar. Med skam blir det tvärtom.

– Det kan vara att du är i en grupp med tio människor, men efteråt kan du bara erinra dig nio av dem. Då är den tionde personen troligen någon som har väldigt låg energi.

Att sjunka ihop och tystna hänger ihop med skammens överlevnadsfunktion, enligt Lina Skantze. Om gruppens missnöje riktas mot en är det bra att snabbt bli osynlig och vänta tills det går över.

– Skam signalerar ”jag vet att jag har gjort fel, men bli inte arga på mig”. Vi blir sällan arga på en rodnande människa, vi ser att den underkastar sig. Men att personen skickar lågstatussignaler kan också göra att den blir förbisedd och inte väl bemött.

Det var när Lina Skantze insåg hur mycket skam påverkar oss, och hur svår den kan vara att identifiera i terapirummet, som önskan om att skriva en bok väcktes. I vissa fall är tecknen tydliga; som när klienten sjunker ihop, tittar bort och är överdrivet självkritisk. Men skam kan ta sig många uttryck och människor reagerar på olika sätt för att slippa känna den. Ett vanligt sätt är att bli perfektionistisk, överprestera och aldrig göra fel. Man försöker då undvika eller kompensera för skammen genom att driva sig själv hårt, vilket kan leda till utmattning. Ett annat undvikandebeteende är att förneka att man skäms eller har gjort fel.

– Man lägger hela tiden felet hos någon annan: ”Jag har ingen del i det här” eller ”Jag tänker inte be om ursäkt”. Ofta kämpar vi med näbbar och klor för att slippa erkänna att vi skäms för något vi gjort, eftersom det känns för sårbart.

En viktig del i terapiarbetet är att hjälpa personen att känna sin kropp. Det kan handla om basala övningar som att känna marken under fötterna, förlänga överkroppen en aning eller ta lite på kroppen och känna att ”här är mitt ben”.

– Det skapar en känsla av att ”jag sitter här just nu”. Att hitta den här typen av tekniker och notera skillnaderna i upplevelsen i kroppen gör att man börjar få en känsla av att ”jag är här och finns i min kropp – jag är någon.”

Något som däremot inte fungerar är att argumentera med skammen. Att säga ”nej men du är jättebra” eller ”det där är inget att skämmas för” hjälper inte, eftersom personen känner som den gör ändå. Men det är viktigt att se att skammen inte är hela ens jag. När klienten får mer kunskap om skam skapas en distans till känslan, menar Lina Skantze, och man får i gång reflekterande delar av hjärnan som skammen släcker ner. Då kan klienten börja se att skammen är en upplevelse och att den finns av en anledning; den vill ju skydda en.

– Lockar du fram nyfikenhet och distans kan klienten börja fungera bättre kognitivt i prefrontala cortex, den reflekterande och tänkande delen av hjärnan. Den kan då stödja de mer känslomässigt styrda, djupare strukturerna som hanterar överlevnadsreaktioner.

Lina Skantze menar att det är viktigt att förstå och utforska skammen. Men känslan kan också förstärkas i terapi. Om klienten gång på gång går tillbaka till skamfyllda situationer och inte lyckas ta sig vidare får skammen ett ännu djupare grepp. Då behöver man vända fokus bort från dessa situationer och ge personen strategier för att förhålla sig till känslan. Här kommer till exempel metoder från compassionfokuserad terapi in, som kan hjälpa klienten att se på skamkänslan och sina beteenden med en mjukare blick.

– Kan jag prata med mig själv med en vänligare röst? Kan jag hålla om mig lite och säga ”fan vad jobbigt för mig att känna så där”, men inte börja argumentera med mig själv om att jag inte ska känna som jag känner och inte heller fördjupa mig i känslan.

Men mest avgörande är den terapeutiska relationen, enligt Lina Skantze. Att klienten känner sig accepterad, trygg och hållen av terapeuten. Att man kan sitta tillsammans också i de mest jobbiga upplevelserna.

– Skam läker inte genom att man resonerar eller diskuterar, den läks genom kontakt. Jag som terapeut behöver visa: ”jag känner med dig, jag fattar”. Det skapar en känsla hos klienten att ”jag är inte ensam, jag är trygg här – och även om jag känner mig så dålig som jag gör så är den här personen kvar med mig.”