Panelen: Hur rustar ni unga vuxna som står långt från arbetsmarknaden?

Josefin Karlsson, socionom på Ungdomstorget i Kristianstad

– Vi hjälper personer i åldrarna 16–29. Vissa kommer bara hit en gång för att få tips och en knuff framåt, andra kommer hit ofta. Vi jobbar mycket via Instagram och andra sociala medier för att nå ut till vår målgrupp.

Vilka andra metoder använder ni?
– Vi använder också drop-in, det ska vara lätt för ungdomarna att nå oss. Vi testade drop-in på Gamlegården som är ett socialt utsatt område, men det föll inte väl ut. Vi testar därför drop-in i vår lokal i centrum nu.

– Bland de unga som inte har svenska som modersmål är det extra viktigt med det fysiska mötet, att kunna se varandra i ögonen, kunna läsa kroppsspråket. Med dem kan det också krävas samtal om basala livskunskaper.

Jobbar ni på något speciellt sätt när någon har aktivitetsersättning?
– Ja, får jag reda på det så ringer en klocka. Då tar jag omedelbart kontakt med Försäkringskassan, det är väldigt viktigt att vi jobbar ihop. Ofta handlar det om ersättning för förlängd skolgång. Vissa är nära sin examen, andra är väldigt långt ifrån.

Vilka har varit era främsta framgångsfaktorer i arbetet med dessa unga människor?

– Att bygga relationer, det är den avgörande biten. De måste känna en så stark tillit till oss att de kommer tillbaka. Vår styrka är att vi har haft kvar mer eller mindre samma personal sedan starten 2017, ungdomarna känner oss, är trygga med oss, slipper berätta sin historia för nya människor.

Har det blivit svårare med tiden att hjälpa de här människorna?
– Det var lättare förut när Arbetsförmedlingen var aktiv här. Då hade de öppet hus och det gick smidigt och snabbt att få hjälp. Att söka hjälp genom digital kommunikation med AF är krävande för alla, men extra jobbigt för personer med NPF. Vi hade önskat att det fanns mer samarbete med Arbetsförmedlingen på individnivå för att kunna hjälpa våra besökare på bästa sätt.

Ulrika Holmåker, enhetschef på Arbetsmarknadstorget i Sundsvall

– Vi har haft denna ”samverkansplattform” sedan 2014 och här ingår både Individ- och arbetsmarknadsförvaltningen och Barn- och utbildningsförvaltningen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Region Västernorrland. Vi samarbetade förstås dessförinnan också, men vi ville inkludera fler parter och formalisera det tydligare.

Hur skulle du beskriva er målgrupp?

– Först hade vi bara 16–29-åringar, sedan vidgade vi till alla vuxna. Övergripande handlar det om personer som är i behov av större och mer samordnat stöd. Huvuduppdraget är de som uppbär försörjningsstöd.

Har ni samma incitament att jobba med dem som har aktivitetsersättning? När de kommer ut i arbete är det ju inte kommunen som gör en besparing?

– Ja, det vill jag hävda. Vi vill stötta den gruppen också för att de inte ska hamna på försörjningsstöd längre fram. Vi vill jobba med alla, försöka få ut alla i arbete!

Har många som söker sig till er funktionsnedsättningar?

– Ja, men det har skett förändringar inom gruppen. Tidigare hade vi många med ADHD, men de är färre nu. Man har blivit bättre på att diagnosticera den gruppen och leda dem till rätt stöd och medicinering. Nu har vi fler med olika grader av autism, där vissa har väldigt stora stödbehov.

Hittar ni arbetsgivare som kan ta emot personer med lönebidrag?

– Ja, vi har många såna i Sundsvall, vi har även arbetsgivare med stora hjärtan som tar emot personer från oss utan lönebidrag. Där får de lära sig hålla tider och träffa människor och sakta tilldelas mer ansvarsfulla uppgifter.

Har uppdraget blivit svårare med åren?

– Ja, för att de som behöver stöd har blivit mer resurskrävande. Det tar längre tid att hitta rätt lösning och rätt plats för dem. Jag skulle önska att arbetsgivare var mindre fokuserade på formella kompetenser. Det går ju att lära upp folk också! ”Klä på dem”, som vi säger. Med växande personalbrist kommer de att bli tvingade till att göra det.

Lenita Karlsson, verksamhetsledare på ”Samordningsteam Sala”.

– Vi tar emot personer i alla åldrar som de fyra parterna kommunen, Region Västmanland, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan remitterar till oss. Vi har hållit på sedan 2011 och samarbetet har fungerat bra. Många som varit hos oss har sedan gått vidare med studier, rehabilitering utan behov av samordnat stöd eller rentav till ett jobb.

Hur skulle du beskriva de människor som remitteras till er?

– Många har levt i utanförskap länge. Väldigt länge. 2025 hade vi några som levt så i uppåt 14 år, för dem är förstås vägen tillbaka lång. Många som kommer till oss har olika typer av funktionshinder, ADHD är till exempel vanligt. Vissa har högskoleexamen, andra har inte ens klarat grundskolan.

Vilka metoder har varit mest framgångsrika hos er?

– Det fysiska mötet! Vi skräddarsyr åtgärdsplaner för varje enskild individ, det måste hela tiden utgå från vad de själva vill. Vi tänker att hela livet måste fungera för att personen också ska få kraft att ta ett jobb. De måste få tillbaka livslusten, i ett fall följde jag med en tjej på keramikkurs för att hon verkligen skulle komma iväg på något över huvud taget.

Ibland behöver ni bokstavligen ta dem i hand för att de ska komma igång?

– Ja, vissa klarar inte av att åka kommunala färdmedel. Först skjutsade jag den här tjejen till kursen, då hon på grund av ångest inte kunde åka buss. Men när vi lärde känna varandra, pratade om det, vågade hon åka med mig. Och nu åker hon själv.

Har ert arbete blivit svårare med tiden?

– Ja, på grund av Arbetsförmedlingens omorganisationer och att antalet enkla jobb minskat. Jag tror att vi skulle kunna få ut fler människor i jobb om vi slutade tänka att heltidsjobb är idealet, för många är det för tufft att klara 40-timmarsveckor med en funktionsnedsättning. Alla kan arbeta hundra procent av sin egen förmåga, men den förmågan varierar från person till person.