Brist på stöd försvårar ungas väg till jobb

– Det måste till fler habiliterande och andra insatser som rustar personen för vuxenlivet och arbetslivet, säger Nicklas Mårtensson, ordförande på Funktionsrätt Sverige som är paraplyorganisation för Attention och 53 andra funktionsrättsförbund.

De kallas för NEET – ”Not in Education, Employment or Training”. I Sverige handlar det om cirka 130 000 individer som varken arbetar eller studerar. Många av dem har aktivitetsersättning, något de kan få mellan 19 och 29.

Den här ersättningen har länge varit något av ett sorgebarn, redan 2015 konstaterade Riksrevisionen att de aktiviteter som erbjöds var alldeles för få. I stort sett samma budskap levererade Försäkringskassan 2024 i en självkritisk rapport. För individer med aktivitetsersättning ”har både andelen och antalet som återfår arbetsförmåga efter deltagande i rehabiliteringssamverkan sjunkit något”.

Varför går det åt fel håll? Frida Jonsson är docent i folkhälsovetenskap vid Umeå universitet och forskar om övergångar från skoltid till vuxenliv:

– Det är en heterogen grupp, det finns så otroligt många olika skäl till att de inte klarar att bli självförsörjande. Otillräcklig samordning är absolut en faktor, varje aktör kan jobba effektivt i sina stuprör men det brister i samarbetet.

Bristande samordning mellan myndigheter, har vi inte hört det i decennier?

– Absolut, så är det. Jag var på en konferens nyligen där en erfaren socialarbetare med en suck konstaterade: ”Jag har jobbat i 30 år och det är samma gamla visa”.

Under de här decennierna har myndigheterna genomgått förändringar som inte direkt gynnat vägen mot samordning, menar hon.

– Reformeringen av Arbetsförmedlingen har lett till minskad lokal närvaro, ökade krav på digitalisering och ett förändrat uppdrag där stort ansvar för matchande och rustande flyttats till externa aktörer. Och detta i kombination med nedskärningar inom Försäkringskassan. Det har inneburit en övervältring till kommunerna som i sin tur saknat kapacitet att stötta dessa människor.

Vad kan det betyda för den här gruppen när nu kommunerna fått hårdare krav på sig att ordna sysselsättning för människor med försörjningsstöd?

– Tyvärr ser jag en del risker. Kommunen är ju en viktig part när de statliga myndigheterna ska ordna aktiviteter åt personer med aktivitetsersättning – men om kommunerna har sitt fokus på att stötta personer med försörjningsstöd riskerar gruppen med aktivitetsersättning att nedprioriteras och i värsta fall bli utan stöd.

Men Frida Jonsson är mån om att betona att mycket trots allt görs, och har gjorts under åren som gått.

– Vi ser många lokala insatser av duktiga medarbetare på Arbetsförmedlingen, socialkontoren och kommunernas arbetsmarknadsenheter. Utan dessa skulle det kanske se ännu värre ut i dag eftersom de i praktiken kompenserar för reformer och förändrade förutsättningar som skapat brister och luckor i stödsystemet. Sedan finns det underliggande problem som gör att tillflödet till gruppen inte minskar, snarare tvärtom.

Hon tänker i första hand på skolan.

– Varje år är det ju tusentals barn som inte når gymnasiebehörighet, bland dem finns förstås många som riskerar att hamna långt från arbetsmarknaden.

Till detta måste man lägga förändringarna på arbetsmarknaden under 2000-talet.

– Trösklarna till ett jobb har blivit högre. Det finns färre ”enkla jobb” och det har blivit än viktigare både med utbildning och egna nätverk. Därtill har kraven på flexibilitet och social förmåga blivit ännu större.

Hur skulle man kunna få till fler framåtsyftande aktiviteter inom Aktivitetsersättningen?

– Mycket handlar om tajming, man måste fånga upp dessa personer så tidigt som möjligt, inte vänta för länge. Och sedan bibehålla kontakten över tid och regelbundet erbjuda stöd.

Många funktionsrättsförbund har länge kritiserat Försäkringskassan för bristen på aktivitet. De betonar också att det ser väldigt olika ut: Vissa får välgenomtänkta insatser, andra ingenting.

– Vi har svårt att förstå varför man inte kan få till någon form av habiliterande insatser för varje individ, säger Nicklas Mårtensson på Funktionsrätt Sverige.

Från den enskilda individens perspektiv kan det vara nervöst att tacka ja till ett jobb då man riskerar att tappa sin ersättning om det inte fungerar. Det blir en form av inlåsning, man vågar inte testa då funktionsförmågan är så varierande över tid.

– Med större flexibilitet menar vi att man absolut kan komma runt den problematiken. Det finns för få platser som kan ta emot personer som inte kan jobba fullt ut. Sedan tror jag att vi över lag måste bli bättre på att se till människors styrkor, inte deras svagheter.

Att personer inte aktiveras i större utsträckning beror inte bara på bristande samordning mellan myndigheter, menar han. Det beror också på att för få arbetsgivare vågar anställa med lönebidrag.

– Huvudorsaken är att storleken på lönebidraget legat still sedan 2020. Detta samtidigt som andra kostnader för arbetsgivaren har ökat, inte minst lönekostnaderna.

Offentliga sektorn är sämre än privata näringslivet på att anställa människor med lönebidrag. Varför?

– Det brukar heta att det finns ”färre enkla jobb” i offentlig sektor, men jag är inte helt övertygad. Det handlar om inställning också. Jag tycker att det borde finnas fler jobb i vård, skola och omsorg. Ja, inte minst inom skola, tänk hur viktigt det är med fler resurspersoner i klassrummen.

– Svenskt Näringsliv och deras medlemsföretag har gjort mycket för att få fler människor i jobb som står långt från arbetsmarknaden. De gör det förstås också av egennytta, personalbristen är ett växande problem.

Vad säger du om att Sverige är sämre än många jämförbara länder med att hjälpa personer med funktionsnedsättningar att komma ut på arbetsmarknaden?

– Det är inte acceptabelt. Att länder som Tyskland och Italien ligger före oss beror till viss del på deras välutvecklade lärlingssystem, men där finns också ett annat fokus på att söka efter människors styrkor istället för deras svagheter. Vi i Sverige tillhör ju länderna med allra högst sysselsättning i världen, varför kan vi inte också tillhöra världstoppen i sysselsättning för personer med funktionsnedsättningar?

Bland personer som står långt från arbetsmarknaden, understryker han, finns en enorm variation. Vissa har inte ens grundskolebetyg, andra har klarat sig igenom en högre utbildning men har ändå utmaningar med att klara ett jobb.

– En person med juristexamen kan jobba som jurist men ibland under förutsättning att denna har personlig assistans. Svenska arbetsplatser skulle också kunna bli mer tillgängliga, vilket skulle gynna både personer som har svårt att få jobb till följd av fysiska funktionshinder och arbetsplatserna som behöver kompetens.

Vad kan man göra för människor som har svårt för det sociala, som inte gör väl ifrån sig på anställningsintervjuer?

– Jag tycker att man ska fästa större vikt vid arbetsprover som prövar faktiska arbetsmoment som ska göras i jobbet, där sådana är aktuella. Inom reklam till exempel, bristande social förmåga ska inte behöva vara ett hinder. För vissa är det väldigt krävande att behöva prata om sig själva.

Bland funktionsrättsförbunden finns en stor oro för dem som passerat 29 och förlorat sin aktivitetsersättning. De har svårt att klara sin försörjning och många gånger måste de tillbaka till föräldrahemmen. Ny forskning från Stockholms universitet, av Malin Ljungberg, visar hur föräldrar till vuxna med funktionsnedsättning, som står utanför arbete och studier, ofta tar ett omfattande och osynligt omsorgsansvar. De upplever att de ”trampar runt” utan att komma vidare.

Personerna själva då? Skulle de kunna ta mer egna initiativ för att rusta sig inför 30-årsdagen? Frida Jonsson funderar:

– Det finns absolut de som lever i nuet, som tänker att det är långt till 30. För den gruppen kan det vara viktigt visa att man har förväntningar, att man tror på dem och deras förmåga. Förväntningar är bra och behövs, men de måste anpassas efter individens förutsättningar och behov. Vissa kämpar verkligen, men deras psykiska och fysiska mående gör det svårt. För den gruppen gäller det att kanske gå lite varsamt fram, så att man inte förvärrar måendet.