Panelen: Hur hanterar du maktdynamiken i psykoterapin?

Anuaar Athahb, psykoterapeut, hälso- och sjukvårdskurator och socionom.

– Jag har främst jobbat i Järva i Stockholm, ett område som drabbats av mycket nedskärningar. Många patienter är flerspråkiga, kommer från svåra socioekonomiska förhållanden, har migrationserfarenhet och svårt att lita på myndigheter och vårdsystem. Jag har lämnat begreppet kulturkompetens, där man ska ha koll på hur människor utövar sin kultur, det vill säga deras värderingssystem och vad de tror på.

– I stället jobbar jag med kulturell trygghet, där fokus ligger på att reflektera över mina egna värderingar och hur de påverkar mitt bemötande. Jag har ett nyfiket förhållningssätt och ställer öppna frågor utan att förvänta mig att patienterna ska utbilda mig. Jag utgår från individen utan att bortse från det strukturella.

Hur gör du för att samtidigt ha med dig strukturerna?

– Säg att det finns en allmän uppfattning om att människor från exempelvis Norrlands inland tänker och beter sig på ett visst sätt. Då behöver jag utforska hur det är för just den här personen, snarare än att anta att så här beter man sig om man är från Norrbotten. Om patienten själv lyfter strukturer så validerar jag det. Jag kan också beskriva hur samhällsstrukturer ser ut och hur människor kan drabbas samt hjälpa patienten att utforska hur den kan förhålla sig till det.

Du har också jobbat mycket med tolk, hur påverkar det maktbalansen?

– Maktrelationen blir mer flerskiktad eftersom det finns relationer mellan mig och patienten, patienten och tolken, mig och tolken samt mellan oss alla tre. Det är viktigt att vara uppmärksam på det och jag försöker även att boka in samma tolk varje gång. Det är också viktigt att ha en ödmjukhet inför att saker kan gå förlorade i översättningen. När jag kommunicerar med patienten ser jag också till att ha ögonkontakt med den personen och inte med tolken. Jag brukar även förbereda tolken i förväg på vad vi ska göra, om vi till exempel ska göra EMDR eller exponering.

David Björkstam, psykoterapeut, handledare och socionom.

– Jag behöver visa att jag förstår att minoritetsstress är en rationellt grundad rädsla. Om en person har en massiv upplevelse av att hela världen avfärdar och individualiserar ens erfarenheter, då har man en beredskap för att det ska hända. Man är orolig och letar efter tecken på om man blir förstådd eller inte. Först när klienten känner sig trygg är personen beredd att titta på andra saker, till exempel att ens rädsla kanske gör att man beter sig på sätt som inte blir bra i sociala relationer.

Du har skrivit en text om att hitta rätt terapeut som hbtq-person, hur kom det sig?

– Jag är själv hbtq-person och det har varit svårt att hitta terapeuter som fattar det här. Det märks i vissa kollegiala kontakter, i handledning och när jag själv behövt terapi. Jag har hamnat i försvar och då inte varit mottaglig för den andra personens hjälp. Om de exempelvis tänker att polyamori är ett tecken på personlighetssyndrom blir det svårt att lita på dem och lyssna på vad de säger.

Vilken roll spelar det i terapi att du själv är hbtq-person?

– Det skapar mindre av den här defensiva attityden från början. Det finns en förväntan om att jag förstår vissa saker och klienten går in på ett mer förtroendefullt sätt och då blir det också lättare för mig att förstå. Många upplever att de är tvungna att utbilda sin terapeut, vilket kan bli tröttsamt.

Hur jobbar du med självavslöjande?

– Det är en balansgång. Jag avslöjar helst inte onödigt mycket om mig själv, men om jag inte gör det utgår folk från att jag är heterosexuell och monogam. På min hemsida har jag skrivit sådant som behöver vara offentligt för att jag ska kunna leva mitt privata liv. Jag behöver kunna gå på stan och hålla någon i handen och jag behöver genomgå min transitionsprocess. När klienter sedan frågar hur jag hanterar olika saker väljer jag beroende på situationen om och vad jag berättar.

Karin Lidén Genugu, psykoterapeut, hälso- och sjukvårdskurator och master i socialt arbete.

– Det är bland annat viktigt att problematisera sina egna fördomar, antaganden och förförståelse. Där är handledning betydelsefullt för att få syn på vem vi blir, vad vi gör och vad som händer i mötet, medvetet och omedvetet, inom oss och patienterna.

– Eftersom jag är rasifierad terapeut och kvinna tänker jag särskilt på föreställningar relaterade till intersektionalitet, som privilegier och maktdynamik, och frågar ofta klienterna om det. Hur personen upplever att det är att sitta här i rummet med mig, men också hur det är att röra sig i den här världen utifrån exempelvis sin hudfärg, etnicitet, sexualitet samt fysiska och psykiska förmågor.

Vad kan det leda till?

– Att de aspekterna benämns och utforskas i rummet kan medvetandegöra maktobalanser i olika sammanhang. Många klienter som har sökt sig till mig vill tala om erfarenheter som rör minoritetsstress, som att vara rasifierad eller transnationellt adopterad. Ofta funderar man på om vissa saker som händer har med en själv att göra eller inte. Som att någon säger ”så här gör vi inte i Sverige” eller ”var kommer du från egentligen?” Det kan vara gaslighting som har med ras att göra eller mikroaggressioner som går så snabbt att man knappt hinner uppfatta dem, men som lagras inom en. När man blir validerad och börjar få syn på det så händer något med ens självförståelse, behov, gränser och självvärde.

Vad kan hända om terapeuten inte är medveten om maktdynamiken?

– När det gäller minoritetsstress har många klienter mötts av kommentarer som ”jag ser inte färg”. Terapeuten försöker kanske vara korrekt, men det blir ett icke-bekräftande. Det kan göra att klienten känner att man inte kan prata om det här ämnet. Många har också blivit ifrågasatta eller inte förstådda. Det kan vara att terapeuten undrar om en händelse verkligen har ägt rum eller om personen överdriver. Det är vanligt att klienter avbryter sin terapi på grund av sådana orsaker.