”Det finns en potential i att jobba med empowerment”

– Vi var flera adopterade som inte ville bo i Sverige och drog till New York på den tiden. Det var en fantastisk miljö. Jag kände en stor frihet och möjlighet att få definiera mig, säger Anna Amazeen, 58, där hon sitter i samtalsfåtöljen på sin mottagning på Kungsholmen i Stockholm.

Introducerades för kulturell ödmjukhet

På New York University läste hon en master i socialt arbete. Många av lärarna var svarta och queer och riktade hela tiden linsen mot makt och hur mycket det påverkar fältet, inte minst för hur man sätter diagnoser.

– Depression och andra psykiska sjukdomar finns i en kontext. Svarta i New York fick till exempel sämre vård och blev oftare diagnosticerade med psykotiska sjukdomar.

I New York hade man lämnat idén om ”kulturkompetens”, att man ska förstå alla andra kulturer och subkulturer. Det sågs som en slags hybris att tro att man kan göra det. I stället pratades det om kulturell ödmjukhet.

– Det handlar om att man är ödmjuk inför det man inte kan och har en förståelse för att människor har många olika sociala positioner, erfarenheter och historiska kontexter som kokar samman i en unik individ.

Tillbaka i Sverige: Kände ett behov att agera

Efter 15 år återvände Anna Amazeen till Sverige och saknade den konversation om makt som funnits i USA. Märkte hur hon började krympa sig själv för att passa in. Men efter ett tag hittade hon sina sammanhang, där motståndet levde.

– Jag kände ett behov av att själv göra något, att agera, och började som psykoterapeut att jobba med adopterade. Sedan utökade jag till att även arbeta med människor som utsätts för rasifiering och rasifieringstrauma.

Rasifiering är en process där människor tillskrivs egenskaper och positioner utifrån föreställningar om etnicitet och ras. Den amerikanske psykologiprofessorn Robert T. Carter har visat att upplevelser av rasism och diskriminering kan ge upphov till stressreaktioner som liknar traumatiska symtom, som depression och ångest. Han har utvecklat The race-based traumatic stress symptom scale, ett instrument som mäter psykologiska och emotionella stressreaktioner kopplade till rasism och diskriminering.

– Det handlar om saker som man själv varit med om eller som man läst att andra rasifierade personer utsatts för. För en del är det upprepade händelser som lagras på varandra och för andra en enstaka allvarlig erfarenhet. Det påverkar rädslosystemet; kroppen lär sig att personer som ser ut som jag riskerar att utsättas för våld.

Det här följer med in i terapirummet, berättar Anna Amazeen. Den som har varit utsatt för rasifiering har ofta svårare att känna tillit. Det kan vara extra svårt när man ska gå till en vit psykoterapeut, särskilt om man upplever att man inte blir förstådd. Många klienter som kommit till henne har tidigare gått i terapi där de upplevt att de blivit förminskade, inte förstådda eller att terapeuten antagit saker om exempelvis personens kultur, familj och att man har patriarkala könsroller i sin relation.

– Det skapar en otrygghet och får underordningen kännas väldigt påtaglig. För många är det skönt att komma till någon som ser ut som dem och därmed skulle kunna ha liknande erfarenheter.

För att skapa trygghet jobbar Anna Amazeen affektfokuserat, anknytningsbaserat och med traumabehandling, i kombination med värme och nyfikenhet. Hon är noga med att se den kontext patienten befinner sig i och hur strukturer i samhället påverkar den gruppen som personen tillhör. En person kan till exempel ha utsatts för rasifiering i skolan och på arbetsplatser och börjat internalisera sin underordning. En patient beskrev till exempel hur kollegorna antog att hon inte kunde olika saker och hon blev inte heller medbjuden på sociala aktiviteter utanför jobbet. Att uppleva förtryck bidrar bland annat till en känsla av skam och att inte duga.

Anna Amazeen brukar då lyfta strukturen och berätta att de här erfarenheterna kan påverka ens självkänsla och göra att man tror att det är något fel på en, och fråga hur det landar hos patienten.

– Då blir kontexten tydlig vilket gör att individen känner oj, det är faktiskt något som har hänt mig och som har format en del av min upplevelse av att vara jag, som att jag inte vågar säga ifrån, ta plats eller har något viktigt att säga.

Egna erfarenheter och privilegier

Anna Amazeen använder sig ofta av sina egna erfarenheter, utan att bli privat. Ibland säger hon att klienten inte är ensam om det som hänt, att det är en erfarenhet som hon själv delar eller har sett mycket bland andra klienter.

– Jag kan säga att det här är något som många av oss upplever, att det berör mig mycket eller berätta hur det kan landa. Det finns många sätt, beroende på vilken relation vi har och vad relationen behöver i just den stunden. Ibland är det mycket viktigt att jag förmedlar att ”Jag är med dig i det här. I got you.”

Som psykoterapeut är det också viktigt att våga konfrontera sina egna privilegier, normer och föreställningar. För Anna Amazeen har det varit ekonomiska privilegier, heteronormativitet och att vara högutbildad som har varit svårast att syna.

– Det väckte skuld och skam, vilket är vanligt när man får syn på sina egna privilegier. Jag hanterade det genom att våga sitta med känslorna och hålla dem. Efteråt blir det enklare att agera på ett annat sätt. Ju mer strukturer vi psykoterapeuter synar desto lättare blir det till exempel att lyfta dem med patienterna.

I dag vill Anna Amazeen sprida kunskap om makt i arbetet med människor. Sedan snart ett år tillbaka arbetar hon framför allt som handledare inom socialtjänsten och föreläser för blivande psykoterapeuter och handledare.

– Det finns verkligen en potential att jobba med empowerment. Att hjälpa klienter och patienter till insikten att vissa saker inte handlar om dem utan om strukturer, och hur de kan hitta sin agens och ta sig vidare.