Judiths pappa överlevde Förintelsen – hans trauma skulle också påverka henne

– Min pappa kom till Sverige 1948. Han överlevde sex år i rysk fångenskap men hans fru och tre barn fördes till Treblinka där de, och resten av hans släkt, brändes upp i gasugnarna.

Pappans upplevelser satte ofrånkomligen spår i honom, spår som på gott och ont fångades upp av Judith.

– Han sa ofta till mig på jiddisch att ”du är mitt gyllene barn, du ger mitt liv mening”. Det tog lång tid och terapi i vuxen ålder innan jag insåg hur komplicerat det är att vara en så viktig del i en annan människas dramatiska manuskript.

LÄS OCKSÅ >>> Svåra trauman från en generation till nästa – så påverkas barn av sina föräldrars bagage

Judith berättar att hennes pappas blick kunde försvinna i fjärran, hennes mage blev kall. Även i lyckliga stunder kunde hon plötsligt se sorg i hans ansikte.

– I vuxen ålder har jag brottats med känslan av att trots att jag är väldigt intuitiv, så har jag haft svårt att lita på mina egna intryck. För när jag sett sorg i min pappas ansikte hade jag alltid fått svaret att ”det inte var något”.

Judith minns att det var hon som tröstade sin pappa när han återkommande drömde mardrömmar. När hon som barn trillade och slog sig, eller inte fick vara med och leka med andra barn, slutade det med att det var hon som fick trösta sin pappa.

– Han försökte trösta, men det gjorde så ont i honom att se mig ledsen. Jag minns att jag kramade hans hand och sa ”Pappa, pappa. Snart gråter jag inte längre”. Det här ombytta rollerna mellan barn och föräldrar är vanligt bland barn till överlevande och andra med svåra familjehistorier. I vuxen ålder påverkade det min relation till män. Jag trodde inte att de tålde om jag var ledsen.

LÄS OCKSÅ >>> Hon jobbade med traumatiserade gatubarn i Brasilien – nu hjälper Heidi familjer i Norge

LÄS OCKSÅ >>> Röster från professionen – så jobbar vi med ärvda trauman

Men hennes pappas trauma gav henne också en insikt om att man kan överleva och leva goda liv, trots att man utsatts för mänskligt skapad grymhet. För enligt Judith älskade hennes pappa livet, något som hon tagit med sig in i yrket.

– Det är aldrig för sent att hela de här frysta och glömda delarna av sig själv, men det behövs ofta stöd utifrån. Någon som kan gå ner i det här mörka hålet med en. En person som fortfarande har kontakt med ljuset, säger Judith och fortsätter:

– Det blir metaforiskt, men alla terapeuter klarar inte detta. En del blir överväldigade av hemskheterna som flyktingar och deras barn berättar. Det finns terapeuter som därför inte tror på berättelserna, eller inte förstår betydelsen och säger ”det var ju dina föräldrar som drabbades, inte du”.

LÄS OCKSÅ >>> Psykologen: Flera fördelar med att ta in tidigare generationers upplevelser i terapin

Samtidigt betonar hon det inte automatiskt ger någon gynnsam förmåga som terapeut att vara barn till förintelseöverlevande, eller på andra sätt traumatiserade föräldrar. Utan terapi och handledning i vuxen ålder skulle Judith inte vara den yrkesperson hon är i dag.

– Många socionomer har de här antennerna som barn till föräldrar med svårt trauma utvecklar. Men det krävs att man arbetar med sig själv, annars riskerar man att bli den hjälplösa hjälparen. Den som kan hjälpa andra men inte sig själv, säger Judith och fortsätter:

– Ofta ställer det till det i nära relationer, man är så van vid att inta en hjälpande roll och går in i relationer med personer i behov av hjälp. Det är viktigt att kvalificerad handledning inte sparas bort på arbetsplatser.