Svåra trauman från en generation till nästa – så påverkas barn av sina föräldrars bagage

Men att dra allt för rak linje mellan föräldrars traumatiska upplevelser och deras barns mående, är att göra det väl enkelt för sig. Det menar Anders Hjern, professor vid Karolinska Institutet och mångårig barnläkare som tidigare arbetat med tortyrskadade flyktingar och deras barn. Nyligen publicerade han en systematisk litteraturstudie om intergenerationella konsekvenser av trauma i projektet ”Barn som anhöriga”, vid Stockholms universitet och KI.

– Jag tror det är farligt att göra den typen av förenklingar. Vi får inte glömma bort de föräldrar vi pratar om och hur de påverkas av onyanserade föreställningar om intergenerationella effekter av trauma, säger han och fortsätter:

– Det inte så att jag inte tror att traumarelaterad psykiatrisk sjuklighet påverkar föräldraskapet, det visar forskningen att det gör, precis som andra svårare former av psykisk sjukdom hos föräldrar. Men av forskningen om förintelseöverlevare som föräldrar kan vi lära oss att barn till föräldrar som har upplevt svåra trauman, utan att ha utvecklat psykisk sjukdom, inte har mer psykisk ohälsa än andra barn.

LÄS OCKSÅ >>> Hon jobbade med traumatiserade gatubarn i Brasilien – nu hjälper Heidi familjer i Norge

På senare tid har epigenetiska studier uppmärksammats stort. Studier som kunnat visa på att den del av cellen som tolkar DNA förändrats, en biologisk effekt som sedan överförts till nästa generation.

– Jag ifrågasätter inte studierna i sig, men jag ifrågasätter vad de genetiska förändringarna som man kunnat påvisa egentligen betyder i praktiken. Bara för att det finns en sådan mekanism betyder inte det att den är betydelsefull, det gäller hela epigenetiken överhuvudtaget. Förändringen finns, men det behöver inte betyda att den är särskilt betydelsefull för den andra generationen. Det är bara en faktor av väldigt många hos en människa. Här behövs mycket mer forskning innan vi kan säga att vi vet vad dessa epigenetiska förändringar har för konsekvenser, säger Anders Hjern.

Förhastade slutsatser kan leda till onödigt lidande menar han, föräldrar kan bygga upp skuldkänslor kring vad deras trauma orsakat deras barn.

– Inte minst om det handlar om tortyroffer. Det innebär ett hårt slag att höra att tortyren gjort att de inte kan bli tillräckligt bra föräldrar, det finns goda anledningar att se till att ha tillräckligt på fötterna innan den slutsatsen dras. Flertalet föräldrar är good enough, även de som överlevt ett trauma.

LÄS OCKSÅ >>> Här får små barn hjälp att hantera krigstrauman

En uppmärksammad studie som kunna påvisa en statistiskt signifikant risk för traumaöverföring genomfördes av bland andra Nina Santavirta, nyligen pensionerad universitetslektor och docent vid Helsingfors universitet. Mellan 2005 och 2017 ledde hon ett stort forskningsprojekt som handlade om de finska barn som ensamma evakuerades till Sverige under andra världskriget, och deras framtida barn.

– Det var svårt att vetenskapligt slå fast effekterna av evakueringen genom våra enkäter och intervjuer, vi kunde inte utesluta att det fanns annat i deras barndom som påverkat. Det var först i vår registerundersökning som det avslöjades att evakueringen haft en intergenerationell effekt.

Registerundersökningen baserades på sjukhusdata över inlagda med psykiatrisk diagnos.

– Vi kunde se att i andra generationen fanns det en statistiskt signifikant risk att insjukna i klinisk depression som kräver sjukhusvård om du var dotter till en krigsevakeuerad flicka. Detta i jämförelse med icke-evakuerade syskon. Men om pappan varit ett krigsbarn såg vi inte den risken. Den var ett jätteintressant fynd, även om urvalet av barn inte var allt för stort.

Vad drog ni för slutsats av könsaspekten?

– Vi har funderat på det, det kan ha att göra med att mammorna vid den tiden identifierade sig mer med döttrarna vilket kan ha gjort dem mer sårbara för traumaöverföring. Anknytningsteorin skulle då göra gällande att det här lilla hjälplösa flickebarnet väckt krigsbarnstraumat hos mammorna, vilket gett ett omhändertagandesystem som inte fungerat optimalt.

Nina Santavirta tillåter sig att spekulera kring varför trauma vandrar vidare utifrån befintlig forskning. En forskning som är relativt ny och som hon menar är i behov av mer kartläggning av mekanismerna.

– I den forskning som finns tänker man att överföringen sker genom anknytningsmönster och omhändertagandefunktioner som brister. Det kan vara en förälder som är frånvarande eller att det finns saker som barnet vet är hemskt, men som det inte talas om. Något som kan ge ångest, bli skrämmande och kan leda till en oförmåga att reglera känslor, säger Nina och fortsätter:

– Förälderns oförmågor smittar så att säga eftersom barnet inte har tillräckliga verktyg att bemöta förälderns ångest. Barnen får inte samma resiliens och motståndskraft att hantera trauma i livet.

Traumatiserade pojkars kommande barn är inte heller skonade, det bekräftade två studier vid Stockholms universitet. Resultaten visade att barnens födelsevikt påverkades om pappan upplevt ett trauma som barn.

– Vi har tittat på stora befolkningsdata med en kvarts miljon familjer där pojkar förlorat en förälder som barn och hur det påverkade nästa generations födelseutfall. Hypotesen var att barnen hade en högre risk att födas lättare, eller för tidigt om pappan utsatts för trauma i en specifik ålder.

Att flickor valdes bort i studien berodde på att man då kunde eliminera risken för eventuella mekanismer som kunde komma av att barnet växte inne mammans mage.

– Vi kunde se att traumat att förlora en förälder som barn påverkade. Bland pojkarna som förlorat en förälder i åldern 8–12 år kunde vi se att deras framtida barn var något lättare i vikt och med en något större risk att födas för tidigt. Det bekräftade teorin om att pojkar är extra känsliga i den här åldern för den här typen av epigenetiska effekter.

LÄS OCKSÅ >>> Bildreportage: Så kan hästar hjälpa klienter med trauman

Det mest definitiva sättet att inte föra ett trauma vidare är att som drabbad välja att inte bli förälder. Det är ett beslut som inte är ovanligt bland svårt traumatiserade. Det kunde psykologen och psykoanalytikern Suzanne Kaplan konstatera i sin doktorsavhandling, Children in genocide – extreme traumatization and affect regulation. I avhandlingen intervjuades barn som överlevt förintelsen för att få svar på hur de som vuxna handskats med påtvingade minnesbilder och känslor. Det visade sig i intervjuerna att barnens framtida föräldraskap och barnafödande var centralt. En del upplevde att blotta tanken på biologiska barn väckte sådant obehag att de avstod.

– Det gjorde mig allt mer intresserad för barn till överlevande från förintelsen och hur föräldrarnas trauma påverkat dem, och under femton år mötte jag som psykolog barn till överlevande som patienter.

Suzannes exempel på hur barn till överlevande påverkats av sina föräldrars trauma är komplexa, och i vissa fall motsägelsefulla. Vad som är sant och relevant för en person är inte nödvändigtvis det för en annan. Mycket går emellertid att koka ner till det som förenklat kan kallas ”tilltrasslad kommunikation mellan förälder och barn”.

– Det kan handla om en mamma som i en amningssituation plötsligt blir frånvarande, kanske reagerar på triggers i hemmet. En trigger kan vara ett fönster som gnisslar på samma sätt som det gjorde i lägret. Förälderns reaktion uppfattas av det känsliga barnet, som internaliserar moderns psykiska tillstånd i stället för att hitta sig själv i moderns spegling. Trauma kan på detta dolda sätt föras från en generation till nästa.

Samtidigt som det finns överlevande som valt att inte bli föräldrar, så har många valt motsatsen.

– En del skaffade väldigt många barn och gav namn efter döda anhöriga. Barnen ska på något sätt reparera förlusten. För andra förväntas barnen förse familjen med den stolthet som familjen förlorat. De ska vara framgångsrika i yrket och bra på alla tänkbara sätt. Det gör att barnen inte upplever att de lever sina egna liv utan föräldrarnas, vilket kan leda till depression och skuldkänslor.

Suzanne har också mött patienter som av det ärvda traumat fått påträngande fantasier. Vissa efter att under uppväxten fått traumatiska berättelser upprepat återberättade, medan fantasierna för andra har uppkommit av förälderns kompakta tystnad om vad som skett.

– En av mina patienter berättade att när hon sitter på tunnelbanan så kunde hon plötsligt känna en osäkerhet kring om hon i själva verket var sin mamma på väg till koncentrationslägret. Berättelserna från hemmet var så sammansmälta med henne själv.

Samtidigt menar Suzanne att det, som så ofta, är viktigt att inte bedöma alla lika.

– Å ena sidan är det inte så att alla barn till överlevande blir deprimerade, men bland de som söker psykoterapi handlar det ofta om depression och skuldkänslor för att man inte kunnat reparera det liv föräldrarna förlorat.