Familjen Johansson matchades rätt – till sist

På Västgötaslätten bor familjen Johansson. Föräldrarna Jennie och Nils och deras i dag tioåriga dotter. Men också en familjehemsplacerad femårig tjej som i dag är en naturlig del av familjen. Men, ska det tilläggas, inte samma tjej som kom på den biologiska dotterns sjuårskalas.

– Den här tjejen som kom på kalaset var helt fantastisk. När vi fick höra att hon inte skulle få bo kvar i sitt familjehem så öppnades något upp inom mig. Plötsligt förstod jag Jennie och tänkte ”varför inte hjälpa en sådan här liten tjej?”.

Familjen tog kontakt med den kommun som placerat flickan, vilket skulle visa sig vara Mölndal stad. En bra bit ifrån Vara där familjen bor.

– Vi ringde och bad om att få prata med högsta kommunchefen. Vi var helt naiva och oprövade som familjehem och sa att ”vi kan ta henne”. Chefen förklarade att det inte gick till så, och så fick vi kontakt med Charlotte.

Charlotte Falk är familjehemssekreterare i Mölndal och den som sattes i kontakt med familjen.

– Vi fick ett jättebra intryck av er som familj och såg att ni hade goda resurser att ta emot ett barn och ville använda er som familjehem. Men vi landade i att matchningen inte var rätt med just den flickan.

Flera orsaker, som inte hade med familjen att göra men av sekretesskäl måste lämnas därhän, ledde fram till beslutet. Mölndal stad påbörjade nu ett arbete med att matcha familjen med ”rätt” barn, en process som skulle visa sig kräva mycket tid och tålamod av familjen. Efter ett års väntan, med livet delvis satt på paus, var Jennie och Nils nära på att hoppa av. Familjen sökte sig till och med till Familjehemsenheten i Göteborgs Stad för att se om de hade någon matchning.

– Till sist blev en fyraåring ficka aktuell hos oss. Vi kände direkt att matchningen vore perfekt med familjen, säger Charlotte Falk.

Men familjen var inte lika övertygad, flickans ålder avskräckte.

– Vi var lite egoistiska och ville ha en flicka i liknande ålder som vår egen. Som ett syskon, och inte ett blöjbarn, säger Nils.

– Men så gick vi hem och tittade på alla videos från när vår dotter var fyra år, för vi kom inte ihåg hur det var att ha en fyraåring. Då smälte vi och tänkte på hur gulligt det var med en fyraåring, säger Jennie.

Från det att familjen sa ja tog det bara två veckor innan den lilla flickan slussades in i familjen. Äntligen var allt perfekt. Eller nej, så enkelt skulle det inte visa sig att det var.

– Det var fruktansvärt, säger Jennie och skrattar. Jag hade haft en romantisk bild av att jag skulle vara någon ave Maria-figur. Jag grät varje dag på mina hundpromenader och tänkte att jag förstört vår familj.

– Det var inte enkelt, det innebar stora förändringar och mycket känslor för vår familj. Nu var vi fyra, en helt annan konstellation och synk i familjen. Samtidigt ville man inte visa de känslorna för den nya flickan. För vilken grej det måste ha varit för henne att komma till oss, säger Nils.

LÄS OCKSÅ >> Del 1: Komplext pussel att matcha barn med rätt familjehem

LÄS OCKSÅ >> Del 2: Vårdnadsöverflyttning – en väg till trygghet för utsatta barn

Jennie och Nils biologiska dotter hade alltid varit lugn. Den nya tjejen skulle visa sig ha ett annat humör och egna upplevelser med sig vilket utmanade familjen mycket mer. Bråk och utbrott från den lilla flickans sida ledde till slitningar i den biologiska familjen.

– Jag ringde Charlotte mycket och fick jättebra hjälp av det. Det var nya känslor och tankesätt som jag aldrig haft tidigare. Gör jag rätt eller fel? Nu gör hon så här hur ska jag gå till väga med detta? Det har varit oerhört skönt att ha Charlottes stöd, säger Jennie.

– Kontakten med Charlotte var helt nödvändig. Vi har fått så bra stöd, nästintill samtalsterapi. Det stödet är ovärderligt, annars hade det varit så mycket svårare, säger Nils.

Har den här familjen krävt mer stöd än andra?

– Nej, jag har bara funnits här. Vi pratade mycket om omställningen, det är inget ovanligt att det blir en krisfas i början. Sedan ska man hitta sina nya mönster, det är som vilken flock som helst, säger Charlotte.

Det dröjde ett halvår innan lugnet la sig i hushållet. Flickan hittade sin plats i familjen som tidigt skapade en god relation till flickans biologiska nätverk som hon träffar kontinuerligt.

– Inskolningen på förskolan blev också en vändpunkt, hon älskar sin förskola. Hon vågade slappna av mer och mer. Det viktigaste är att det finns kärlek och ork, säger Jennie.

– Nu är vi en familj till hundra procent. I början frågade hon hela tiden om hon fick följa med när vi skulle hitta på något. I dag ser hon det som en självklarhet. Nu känner hon sig trygg med att hon alltid ska med.