Huset som blev en integrationsframgång – här stöttar unga och äldre varandra
Unga, gamla, flyktingar och väl etablerade. På Sällbo ska de boende vara olika varandra, samtidigt som det är ett krav att umgås minst två timmar i veckan. Socionomen gjorde ett besök för att se hur hyresgästerna har det.
Det var tillfälligheter som gjorde att Sällbo i Helsingborg blev vad det är i dag. Det fanns en lokal som var på väg att göras om till trygghetsboende, men så kom flyktingkrisen 2015 och det blev i stället Sveriges största HVB-hem för ensamkommande unga.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
När behovet av HVB-platser minskade växte idén om Sällbo fram. I dialoger hade det kommit fram att många äldre, även de som har barn och barnbarn, känner sig ensamma i vardagen.
– När de träffar barnbarnen några gånger i månaden så är fokus på barnen, inte på deras egna livsvillkor, säger Dragana Curovic (till vänster på bilden här ovanför), projektledare på Helsingborgshem.
Det framkom också att många äldre har svårt att hantera dagens informationsflöde och därmed känner sig socialt exkluderade. Samtidigt hade de gruppen ensamkommande unga som är duktiga på information men behöver hjälp med hur det svenska samhället fungerar.
– Att tänka på hur det skulle gå när de behövde lämna HVB-hemmet… det hade varit svårt för många. Det vi lär våra barn genom ett evigt tjatande, det har de här ungdomarna inte fått annat än som enstaka lektioner.
En annan tanke är också att de äldre ska bidra med kunskap om hur samhället fungerar. När Hamid Heydare tömmer brevlådan för första gången sedan han flyttade in är den proppfull med post.
Dragana Curovic har jobbat med integrationsfrågor i många år och inför inflyttningen på Sällbo 2019 fanns en integrationstanke.
Visst såg man en risk för konflikter med en så brokig skara hyresgäster, men trots olikheterna hos de boende och kraven på socialisering så visar uppföljningen på stor trivsel bland de boende. Därför har det som först var ett tillfälligt integrationsprojekt nu blivit en permanent verksamhet.
I huset bor i dag 60 procent äldre, 20 procent ensamkommande unga och 20 procent väletablerade unga. Innan någon fick ett kontrakt fick potentiella hyresgäster fylla i en ansökan och sedan komma på en personlig intervju. De boende skulle vara så olika varandra som möjligt, men också nyfikna och beredda att dela med sig av sig själva.
Det är ett krav att socialisera med grannarna minst två timmar i veckan. Det kan vara att spela spel, prata en stund vid brevlådorna eller bara läsa en bok i de gemensamma ytorna. Lone Lohse Klinkert brukar sitta en stund i pusselrummet varje dag.
I entrén sitter Ingrid Pettersson, som just kommit hem efter att ha varit på sin bokklubb. Att bara sitta en stund kan vara ett bra sätt att möta grannarna. Norooz Ahmadi är aktiv i husets ateljé och gör figurer av metalltråd. På bilden här nedanför visar han en skiss på sitt senaste projekt.
Bovärden Sonja Håkansson och Hamid tar en match på fotbollsspelet som står i husets entré. Då de gemensamma utrymmena skulle utformas fick de boende själva vara med och välja utrustning.
Bland de boende är canasta ett populärt kortspel som regelbundet spelas.
– En gång saknades en av dem som aldrig brukar missa ett tillfälle att spela kort. Vi blev så klart oroliga att nåt hade hänt, med det visade sig att han hade somnat en stund på eftermiddagen. Det är ett bra exempel på hur vi tar hand om varandra här, säger Sonja Håkansson.
