VÅLDETS ANSIKTE

LÄS MER: Så fungerar männen som slår

LÄS MER: Så arbetar kommunerna för att förhindra relationsvåld

Under dagarna som passerade mellan den 30 mars och 17 april mördades fem kvinnor i Sverige. Samtliga misstänkta gärningspersoner är män och några har haft en relation till kvinnorna. Upprördheten var stor och den politiska debatten om våld i nära relationer tog åter fart. I den gick justitieminister Morgan Johansson ut med att regeringen skyndsamt vill sjösätta ett åtgärdspaket mot våld i nära relationer som ska vara minst lika ambitiöst som det 34-punktprogram som togs fram för att motverka gängkriminaliteten.

– Vi hoppas kunna presentera det här paketet inom kort, men det är många viljor som måste komma överens och sedan ska finansiering på plats för en del förslag. Så det återstår lite arbete innan vi är färdiga, säger Morgan Johansson till Socionomen.

Bland förslagen som kommer att föras fram finns en rad straffskärpningar och inskränkningar av förövarens friheter. Det handlar bland annat om straffskärpning för grov kvinnofridskränkning liksom för den som bryter mot kontaktförbudet. Det ska också komma att bli enklare att sätta fotboja på förövare.

– Det är mannens rörlighet som ska begränsas, inte kvinnans. Jag menar också att reglerna kring vårdnad, umgänge och boende bör ses över. Min uppfattning är att om en man beter sig riktigt illa så kan han ha passerat en gräns där han försuttit sin chans att ha umgängesrätt med de gemensamma barnen. Om man slår sin fru eller sambo då är man inte bara en dålig make utan även en dålig pappa. En man som är våldsam mot sin partner, han skadar också uppväxten för barnen, säger Morgan Johansson.

Även om de fem morden väckte stor uppmärksamhet så var de inte oväntade. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) dödas omkring 15 kvinnor i Sverige varje år av en före detta eller nuvarande partner. För män är motsvarande siffra tre dödade om året. Men att med hjälp av skärpta straff komma till rätta med det grova våldet och mord inom nära relationer, är inte nödvändigtvis rätt väg att gå. Åtminstone inte enligt Per Isdal, psykolog och psykoterapeut, med lång erfarenhet av att arbeta mot våld i nära relationer.

– Att skärpa straffen har aldrig löst sociala och psykologiska problem. Jag känner inte till någon forskning som visar på att det skulle förhindra grovt våld eller mord i nära relationer, säger Per Isdal och fortsätter:

– Vi kan jämföra med lagen om barnaga där lagförändringarna påverkade hur samhället såg på att slå barn. Det fick en stor effekt på våld mot barn, det minskade drastiskt. Men det gällde bara det milda våldet samtidigt som det allvarliga våldet inte påverkades alls.

I debatten som förts har fokus legat vid mäns våld mot kvinnor i heterosexuella relationer. Med utgångspunkt från de mord som skett i tät följd kan det tyckas vara naturligt. Samtidigt finns det en risk att hbtqi-personer glöms bort och inte får likvärdigt stöd. Det menar socionomen Maria Tillquist som arbetar som kurator på RFSL:s stödmottagning.

– I förhållande till kön har vi en bestämd bild av att kvinnor är mjuka och män är aggressiva. Även om det självklart finns många fler fall med män som är våldsamma mot sin kvinnliga partner, så är det viktigt att komma ihåg att vår målgrupp också finns. Idag blir den inte lika sedd.

Maria Tillquist menar att det mesta är sig likt när det kommer till våld i hbtqi-relationer jämfört med heterosexuella relationer.

– Det är samma processer som sker och krävs inga andra teorier. Det som behövs är att se att det sker i den här gruppen. Vi behöver se över hur vi gör i samhället. Får alla ett likvärdigt stöd och bemötande eller är det anpassat enbart för en majoritet? Var söker en våldsutsatt homosexuell man stöd i sin hemkommun exempelvis?

Bland hbtqi-personer finns det generella riskfaktorer som kan vara försvårande när det kommer till våld i nära relationer. Andelen med psykisk eller fysisk ohälsa är högre än bland majoriteten. Samma sak gäller missbruk och riskbruk, samtidigt som transpersoner utsätts för våld i såväl nära relationer som i det offentliga rummet. För en del hbtqi-personer förekommer det även en minoritetsstress i vilken det upplevs att samhällets stöd inte är anpassat för andra än heterosexuella. I andra fall handlar det om en osäkerhet eller rädsla inför att söka stöd.

– Hbtqi-personer har generellt mer skepsis till att söka vård eller vända sig till socialtjänsten. Det finns en rädsla att bli dåligt bemött eller homofobt bemött. Vi kan träffa personer som varit utsatta för våld i många år men som inte berättat för någon av rädsla att inte bli trodd.

Bilden av att det är en heterosexuell man som slår sin kvinnliga partner finns inte bara hos majoriteten, även hbtqi-personer kan ha denna syn.

– En del homosexuella män som utsätts för våld tror att de har en dålig relation med mycket gräl, snarare än att de är brottsoffer. De är män och ska kunna försvara sig. Samtidigt finns det lesbiska kvinnor som inte ser våldet i den egna relationen eftersom ’kvinnor inte är aggressiva’. Många i vår målgrupp tänker inte att det ska hända dem, de lever ju inte i en heterosexuell relation.

Efter att de uppmärksammade morden skett ställdes frågan om pandemin spelat någon avgörande roll. En fråga som kommer sig av att det redan tidigt i pandemin lyftes en farhåga om att våld i nära relationer skulle öka. Farhågan ledde till att regeringen i april förra året gav Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att stötta kommuner i deras arbete mot våldsutsatthet i samband med covid-19.

– Sveriges kommuner har sedan lång tid haft ett lagstadgat ansvar att ge stöd och skydd till alla brottsoffer med ett särskilt ansvar för kvinnor och barn. Det gäller givetvis också under och efter pandemin. Socialtjänstens arbete med stöd och insatser måste kunna bedrivas även under sämre omständigheter, säger Mikael Thörn, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

Tidigt kunde myndigheten konstatera att kommunernas arbete mot våld i nära relationer varierade kraftigt. Vilket stöd som våldsutsatta erbjöds skiljdes också åt mellan olika ­stadsdelar. Stöd, skydd och information som erbjöds i en kommun erbjöds inte alls eller i en lägre ­omfattning i en annan kommun.

– Många kommuner eller stadsdelar som redan innan pandemin arbetade aktivt mot våld i nära relationer var snabba på att ställa om under pandemin. Däremot är det stora skillnader mellan kommuner. Många små kommuner har stora svårigheter och det finns brister i kommunernas arbete som var kända sedan tidigare.

Men det fanns samtidigt en rad goda exempel som Jämställdhetsmyndigheten nu använder i ett omfattande informationsmaterial som gått ut till kommunerna.

– Det finns mycket lagstiftning, vägledningsstöd och kunskap idag. Problemet är snarare tillämpning av socialtjänstlagen, riskbedömningar och annan lagstiftning. Hade man tillämpat all den kunskap och lagstiftning som finns så hade man kommit så mycket längre och gett mer stöd och skydd till utsatta redan idag.

Tesen om att pandemin påverkat våld i nära relationer, stämmer den?

– BRÅ kan inte säga om pandemin påverkat antalet anmälningar. I statistiken måste man ta höjd för att variationer kan komma av att polisen lagt mer fokus på ett brott eller att anmälningsbenägenheten ökat. Det behövs mer nationell statistik för att kunna följa utvecklingen även i ett längre perspektiv, säger Mikael Thörn och fortsätter:

– Samtidigt pekar kvinnojourer på en stor ökning av hjälpbehövande. Även vissa kommuner påtalar en ökning, men det skiljer sig mellan kommuner. Om det beror på ett ökat faktiskt behov är svårt att säga utan tydlig statistik och ­underlag från exempelvis socialtjänsten. Man kan tänka att socialtjänsten haft svårare att ­komma i kontakt med våldsutsatta under ­pandemin samtidigt som kvinnojourer haft utökade öppettider.