Vad har Barnkonventionen haft för betydelse för tvångsvården?

– Jag har undersökt implementeringen av Barnkonventionen inom den svenska tvångsvårdslagstiftningen som ett sätt att adressera problematiken med våld, kränkningar och försummelse på särskilda ungdomshem. Efter vanvårdsutredningen som kom 2011 bestämde dåvarande regering att transformera LVU-lagstiftningen. Detta presenterades som en lösning på problematiken med våld och kränkningar som man såg inom institutionsvården.

– Jag har följde transformeringsprocessen som inleddes 2012 och presenterades 2018, och har även gjort intervjuer med politiker i socialutskottet och justitieutskottet och studerat riksdagsdokument för att se hur man pratar om barnens rättigheter. Och så har jag intervjuat inspektörer på Ivo, och tagit del av deras tillsynsprotokoll.

Vilka är de viktigaste resultaten? 

– Det finns en väldigt stark tilltro, en överdriven tilltro, till att Barnkonventionen ska kunna lösa strukturella problem inom tvångsvården, men Barnkonventionen är inte formulerad som en vanlig lag med konkreta paragrafer utan är öppen för tolkning. Resultatet har blivit att barns rätt till skydd och delaktighet använts som argument för ökad användning av tvång, reglering och kontroll. Den fysiska säkerheten har hamnat i fokus, men det är viktigt att komma ihåg att LVU är en vårdlagstiftning. Lagen hade tidigare ett samhällsskyddande syfte men det togs bort på 80-talet.

– Ändå ser vi hur synen på barn inom tvångsvården präglas av lagens rötter i fattigvårdslagstiftningen från 1920-talet. Både inom social- och justitieutskottet, och även IVO, framställs barnen som mindre trovärdiga och moraliskt klandervärda jämfört med andra barn inom samhällsvården och hålls ansvariga för sitt eget beteende.

– Jag har också sett en fragmentering av det samhälleliga ansvaret där barns individuella rättigheter förväntas reglera användningen av tvång och därmed görs barnen ansvariga för att förverkliga sin rätt till en trygg och säker vård.

Vem har nytta av dina resultat? 

– Jag hoppas att de ska tas i beaktning i de utredningar som nu är på gång. Det händer väldigt mycket just nu. De barn som är placerade på Sis är fortfarande osynliga i debatten även om de börjar göra sig hörda, till exempel genom Sis-tjejer och olika barnrättsorganisationer och de kanske också kan ha användning av min studie då den belyser den strukturella problematik som finns.